I en debattartikel i Feministiskt Perspektiv påpekar Christina Gratorp att debatten som uppkommit efter Metros avslöjanden om ätstörningsraggande modellagenturer är kraftigt förenklad. Gratorp hävdar att det är mycket problematiskt att reducera ätstörningar till något som enbart handlar om kroppen, och som enbart handlar om skönhetsideal. Och naturligtvis är det så, debatten efter avslöjandena har varit förenklad, och har fokuserat för mycket på skönhetsindustrin och dess ideal som orsak till ätstörningar. Också mitt debattinlägg förenklade och pekade enbart på dagens sjuka skönhetsideal som förklaring till ätstörningar.

Orsakerna till ätstörningar är givetvis många. I mitt arbete som lärare har jag många gånger stött på elever med olika former av ätstörningar. För mig verkar det som att det finns ett samband mellan krav och ätstörningar. De elever jag mött med ätstörningar har alla varit av den typ som ställer höga krav på sig själva, både när det gäller den egna kroppen och när det gäller till exempel skolan och andra saker i livet.

Hade det här enbart handlat om de krav som dessa elever ställer på sig själva så hade problemet varit relativt enkelt, men så är det inte: de krav som dessa elever ställer på sig själva är också krav som omvärlden ställer på eleverna. Elever som sliter ut sig för att de inte är nöjda med att bara få näst högsta betyg gör ett logiskt grundat val: för att nå dit de vill krävs det att de pressar sig till sitt yttersta. Inte ibland, utan jämt. Stressen de upplever är en logisk stress.

Enligt många lyckoforskare är känslan av att ha kontroll över sitt liv den enskilt viktigaste orsaken när det gäller människors lycka. Därför är det inte konstigt att väldigt många psykiska sjukdomar är kopplade till känslan av att inte ha kontroll. Det är inte heller konstigt att vissa psykiska sjukdomar yttrar sig genom olika försök att skapa kontroll.

Hos människor med ätstörningar fokuserar dessa kontrollförsök framförallt på den egna kroppen, vilket inte betyder att sjukdomen handlar enbart om kroppen. Att förlora kontrollen är större än så. Vi lever i ett samhälle där människor har mindre och mindre kontroll över sitt liv, där osäkerheten är stor, bland annat genom en osäker arbetsmarknad med osäkra anställningsvillkor. Det är en osäker värld som möter oss och känslan av att inte ha kontroll är logisk.

När vi människor upplever extrem stress och extrem ångest så reagerar vi ofta genom att utveckla psykiska sjukdomar, det är en sorts belastningsskador på vårt medvetande. Enligt vissa psykologer så är vilken psykisk sjukdom vi drabbas av nästan slumpmässigt, säkert är att vi skulle blivit sjuka men vi hade lika gärna kunnat insjukna i någon annan sjukdom. Många psykiska sjukdomar (som till exempel ätstörningar och självskadebeteende) är väldigt nära besläktade. Därför håller jag med om Christina Gratorps slutsats: gör vi oss av med kroppsidealen kommer vissa som skulle fått anorexia istället drabbas av något annat. Men till skillnad från Gratorp tror jag att ett avskaffande av dagens kroppsideal skulle ha större effekt än att bara omfördela problemet.

Blir kroppsidealen mindre extrema kommer människor känna mindre ångest inför sina kroppar, en enorm vinst i ett samhälle präglat av kroppsångest. Vårt samhälle är besatt av kroppen, och mycket snävt i sitt definierande av vilka kroppar som är acceptabla. Förutom att vi ska vara smala så ska vi också vara vältränade, sexiga, friska, fräscha.

Den moderna vridna synen på kroppen får en mängd konsekvenser, i allt från synen på den egna kroppen som äcklig till människors komplexa problem med att förhålla sig till den egna sexualiteten. Det här är problem som märks i en mängd psykiska sjukdomar, inte bara i ätstörningar. Med de krav som vi i dag ställer på kroppen är det logiskt att ha ångest över den egna kroppen, oavsett hur den ser ut.

Precis som Gratorp påpekar är det viktigt att inte låta ätstörningar ses som ett rent individuellt misslyckande. Psykiska sjukdomar är i hög grad reaktioner på omgivningen, på samhället – men kan aldrig enbart förklaras på det viset. Hur man än förklarar de så förenklar man, ignorerar vissa aspekter av komplexa problem. Ändå är det till de problem som vi kan se som vi måste gå om vi vill förändra.

Om debatten som nu pågår leder till en förändring i synen på vilka kroppar som är acceptabla, och vilka bilder av kroppen som prackas på oss genom den ständigt närvarande reklamen, så är det naturligtvis positivt. Det löser inte problemen, men kan vara en del i den förändrade syn på kroppen som vårt samhälle behöver. Samtidigt räcker det inte med denna förändring. Vi har blivit ett samhälle som ställer absurt höga krav på människor, omänskliga krav. Naturligtvis reagerar människor på dessa krav, försöker möta dem, hantera dem. Det är inte konstigt att många människor drabbas av psykiska sjukdomar i dag, det är en logisk konsekvens av vårt samhälle.

Om vi vill minska mängden drabbade av psykiska sjukdomar så måste vi förändra vårt samhälle, inte bara genom att förändra synen på kroppen utan också genom att skapa ett samhälle där människor känner att de har kontroll över sitt liv, där de känner sig trygga, inte osäkra.