Två tredjedelar in i Sara Gieses uppsättning av Jonas Hassen Khemiris Apatiska för nybörjare på Stockholms stadsteater, rasar den beigea panelväggen som utgjort bakgrund och klagomur för skådespelet. Uppbrutna arkivbyråer och osorterade papperstravar träder fram.

Där har de alltså hamnat: de disparata utlåtandena, de motstridiga protokollen. Underlaget till avvisningsbeslut för barnen vars kroppsfunktioner ödelagts av de omänskliga villkor som flyktingar lever under. Det är bland dessa bråteshögar som utredaren, i Mia Rays rolltolkning, gräver sig ned allt djupare vad föreställningen lider – ihärdigt manad av sitt samvete, som pockar på uppmärksamhet med föreställningens första ord: ”Hjälp!!”.

Inledningsvis lyfts historien om 11-åriga Mariana Kaurova och hennes familj fram. Så betas olika ansvarspositioner av: byråkraterna, politikerna och slutligen vi, publiken, folket. Khemiris text är en häftig vidräkning med de maktens kvarnar som tuggar i sig mänskliga öden och spottar ut avvisningsbeslut. Texten synliggör språkets mekanismer genom verbala kontraster. Ann Petréns byråkrat kontrapunkterar de avskalade vittnesmålen från Marianas klasskamrater. Ett blaserat och cyniskt partytugg som spekulerar i ryktena kring de apatiska barnens föräldrar i kontrast med pensionären Göstas otidsenligt indignerade protest mot utvisningarna. David Lenneman spelar den skakande mannen med rullatorn med en värdighet som får skratten att komma av sig.

Sara Giese laborerar skickligt med rollbesättningen, genom distansering och förfrämligande synliggörs registrukturen och på så sätt också vårt sätt att betrakta kropparna på scen. Skådespelarna växlar ständigt karaktärer och vi tillåts inte att glömma bort att allt: text, ljud, rolltolkningar är just gestaltningar – återskapanden av verkliga händelser. Sällan får vi krypa in i fiktionens trygga bubbla. Gestaltningarna växlar mellan en avslappnad realism och skruvade karikatyrer.

Allt går i rasande fart. Shima Niavaranis rörande porträtt av en liten flicka och hennes undervattenvärld visar på ett finkänsligt sätt hur barns traumabearbetning kan te sig, som en lek. Ett par scener senare framför samma aktör kulmen i en rent av elak parodi av dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg: ett furiöst aerobic-pass till Cool James and Black Teachers Dr Feelggod, iförd utstående löständer. Det sistnämnda till publikens oförställda glädje.

Apatiska för nybörjare rör sig på minerad mark. Det är ett komplicerat skeende som skildras, där de sjuka barnens öde blir en het potatis som ingen helst vill kännas vid. Inte de ansvariga tjänstemännen, som försköt ansvaret till föräldrarna, inte ansvariga politiker, som valde ignorera protester och mänskliga rättigheter. I förlängningen inte heller vi, den breda allmänheten, som efter att syndabockar pekats ut, redan tycks ha glömt. Vi som några år efter att ha sett Gieses uppsättning antagligen bara minns den orimligt långa scenen med de knasengagerade gamlingarna.

Föreställningen växlar mellan att ömsom upprätta samförstånd med publiken och ömsom distansera sig från den. Mia Rays utredare sitter inledningsvis på scenen, bläddrande i programmet precis som vi på gradängen. När samvetet talar till henom, talar det också till oss. Utredaren, ja, det är vår ställföreträdare på scen. Vårt förhållande till karaktären växlar genomgående: triumfatorisk lättnad när hen tycks vara de ansvariga på spåren, men misstron tar nya tag i oss när ännu en skyldig pekas ut. På ett subtilt sätt dras cirklarna tätare kring oss, för vi vet ju vilka som bär det yttersta ansvaret.

Genom att arbeta med total distansering och extremt realistiska gestaltningar av vissa människoöden öppnar föreställningen dörrar till självrannsakan. Ole Forsbergs framförande av vittnesmålet från en man som efter dagar av svält serveras en gryta som kanske – men bara kanske – kan tänkas ha bestått av hans barns kött kryper in under huden. Och sedan: är berättelsen trovärdig? Hittar han på? Tror han på den själv? På ett lika brutalt som elegant vis serveras vi ett dilemma som blottlägger oss själva. Vår egen aningslöshet. Avståndstagandet, den mänskliga försvarsmekanism som gör oss cyniska och rent av lika omänskliga som de strukturer, de tjänstemän och de politiker vi pekar finger åt för att själva kunna dra en lättnadens suck.

Samvetet, i uppsättningen skickligt personifierat av Joel Spira, får sista ordet: ”Hjälp!!” ekar det i högtalarna. Men här finns det ingen räddning att få.