Med temat vardagsrasism vill Mana i sin nypremiär synliggöra och erbjuda motstrategier, men de privilegier som vitheten medför kommer undan granskning, skriver Ulrik Wemmenhed efter att ha läst nya numret.
Tidskriften Mana är tillbaka, med ny design, och delvis ny redaktion. Temat för premiärnumret är vardagsrasismen, ambitionen är att synliggöra den och erbjuda motståndsstrategier. Andrea Malesevic, temaredaktör, förklarar i ledaren att målsättningen är att göra de personliga upplevelserna av rasism politiska och att vägen till insikt är självrannsakan.
En ambitiös målsättning för Mana att täcka in på dryga 50 sidor. Och nog blir uppgiften övermäktig. För även om personliga berättelser om rasistiska poliser och busschaufförer är gripande, så trillar ironiskt nog nya numret av Mana dit på den kritik som Kitimbwa Sabuni, ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund, själv formulerar i tidningen: att det i Sverige fokuseras alldeles för mycket på de utsattas upplevelser av rasism, istället för att titta på de privilegier som själva vitheten bär med sig.
Det är vitheten som behöver sättas under lupp, det är den som alltid kommer undan granskning. Jag tillhör själv gruppen vit. Är dessutom man. Och jag förväntar mig att ett temanummer om min grupps privilegier och rasistiska uttryck ger viktiga, om än obehagliga, insikter. Att den ger mig ont i magen. När jag har läst Mana mår jag dock fortfarande bra. Tidskriftens nya design till trots.
Det personliga är politiskt är en term lånad från feminismen. Mana hade för detta nummer med fördel kunnat låna ytterligare ett inslag från feminismen: medvetandehöjningsgrupper. Det om något är ett konkret verktyg till självinsikt om privilegier, om tidigare omedveten rasism, och en dos ont i magen.
