Den hyllade Netflix-serien Orange is the New Black är skräddarsydd för att passa en vit publik. Dess skapare återupprepar medvetet ett berättarperspektiv som "många publikgrupper kan relatera till". Judith Kiros hittar visserligen guldkorn men förväntar sig mer än så av en serie som kallas progressiv.
Jag ska berätta en saga för er.
Den handlar om en ung, svart kvinna som har problem att hantera alkoholen. En natt vaknar hon i sin bil, halvsömnig, bakfull, och…
Nej, vi börjar om. Jag ska berätta en saga om en kvinna som äntligen börjar leva rätt – en svart transkvinna som kommer ut, som får stöd av sin fru, som desperat försöker hantera sin sons reaktion. Sedan hamnar hon i fängelset.
Nej, vänta. Vi testar igen. Jag ska berätta en saga för er. Den handlar om en vit kvinna. En vit kvinna som är precis som du och jag, som lever ett lugnt, fint liv med sin underbara pojkvän, men som hamnar i fängelset – ensam, oskyddad, omgiven av icke-vita brottslingar.
Men hon är inte som jag. Hon är som du.
Samtliga karaktärer beskrivna ovan är med i tv-serien Orange is the New Black. Men bara en av dem får vara huvudpersonen, personen tittaren ska relatera till och känna med. Och det är den vita medelklasskvinnan, Piper CHapman. Såhär motiverar Jenji Kohan, seriens skapare, beslutet att göra Piper till huvudrollen:
In a lot of ways Piper was my Trojan Horse. You’re not going to go into a network and sell a show on really fascinating tales of black women, and Latina women, and old women and criminals. But if you take this white girl, this sort of fish out of water, and you follow her in, you can then expand your world and tell all of those other stories. […]The girl next door, the cool blonde, is a very easy access point, and it’s relatable for a lot of audiences[…]
Orange is the New Black har hyllats i flera kretsar för att vara en progressiv serie, en serie som sätter kvinnor, och relationer kvinnor emellan, i fokus. Den har gett flera icke-vita kvinnor jobb; den låter en svart transkvinna spela en svart transkvinna, tar hennes roll på allvar; den skildrar flera lesbiska karaktärer.
Men jag kan inte hjälpa det – jag återvänder till Kohans citat och känner mig uppgiven. Utmattad. För i Orange is the New Black hamnar som vanligt en vit kvinna i fokus. Det är henne berättelsen börjar med och handlingen kretsar kring – och det är först genom henne som icke-vita kvinnors berättelser kan höras, bli begripliga för en vit publik.
Om man inte är en del av den vita publiken, då? Om man närmar sig serien som en svart kvinna?
Då får man vara tacksam. Man får svälja skämten om konstiga afroamerikanska namn, icke-vita karaktärer som har sina ursprung i platta stereotyper. Man vaskar fram guldkornen – ”här försökte de i alla fall, här blev det intressant”. Samtidigt sticker berättarperspektivet i ögonen. Samtidigt: medvetenheten om att berättelser om kvinnor som ser ut som mig nästan alltid måste synas genom en viss blick, en vit blick.
Den vita publiken vill nämligen inte ha en berättelse om svarta kvinnor – den vill ha en berättelse om en vit kvinna som kommer i kontakt med en icke-vit värld och lär sig något, växer, genom den kontakten. De icke-vita kvinnorna, och miljöerna de rör sig i, existerar alltså enbart som en del av Pipers narrativ, inte för sig själva. Det oroar mig.
Det oroar mig för att det här är ett gammalt och populärt berättarperspektiv som vägrar att försvinna: en vit person färdas till en fjärran plats och möter det främmande – som även (flämt!) finns i henne själv. Och jag kan genuint undra – vad lär det här gamla narrativet vita kvinnor om deras relation till sina icke-vita medsystrar? Bidrar sådana här narrativ till att ni tycker att det är okej att ta på mitt hår, att behandla mig som en biroll inom feminismen, att se mig som en personlig guide på er lyxresa genom antirasismen?
Kanske. Kanske inte. Allt jag vet är att jag vill ha mer av en progressiv tv-serie än det här.
