Några år in på 1980-talet, ny i Sverige, vilsen i den språkliga miljön och på jakt efter något som skulle överbrygga gapet mellan mitt modersmål, hebreiska, och det nya språket, svenska, tipsade någon mig om Viveka Heyman.

Hon talade, skrev och läste bägge språk! Jag tog kontakt och undrade om hon kunde läsa igenom en översättning jag gjorde. Det kunde hon. Vi diskuterade brevledes (papperspost alltså) och hon upplyste mig om skillnaden mellan rovdjur och odjur. Kort därpå, under ett stormöte inför Rapidteaterprojektet på Pistolteatern, när vi presenterade oss vid namn – reste sig en liten kvinna och sa med en bestämd, ja, nästan trotsig röst: Viveka Heyman! Det var första gången jag såg henne.

Och jag blev hennes lärling. Vi träffades hemma hos henne i den lilla lägenheten vid Enskede Gård där alla väggar, inklusive kökets, var belamrade med böcker och ännu fler böcker. Och jag fick komma 13:05 eftersom hon ville lyssna på Land- och sjöväder efterföljt av Ekonyheter kl. 13:00.

Dator ville hon inte veta av. Hon skrev allt på sin skrivmaskin. Alltid två gånger. En rå översättning och sen en till, modifierad. Och hon var en sträng lärare. Krävande. Egensinnig. Och jag fick kämpa hårt för att få någon slags bekräftelse från henne. För beröm – det kunde jag bara drömma om. Men lära mig – det gjorde jag. Och jag fortsatt låta henne läsa och kommentera mina översättningar, och så småningom skickade jag bara de tryckta böckerna. Stolt. Och tacksam.

För ett par år sen fick jag ett litet handskrivet brev. Hon tackade mig för avhandlingen jag skickade – ursäktade sig för att inte ha hunnit läsa – och tackade igen för att jag kom ihåg henne. Hon blev lite mjukare med åren, tänkte jag.

Den tunnelbanelinje jag dagligen åker med passerar alltid vid Enskede Gård. Och jag brukar alltid kika efter Viveka, cyklande i alla väder och med den gråa hårknuten där bak. Jag kommer nog att fortsätta göra det ett bra tag till.