VREDEN RIVER I MIN KROPP I DAG. Jag kan inte skriva om något annat än våldet mot kvinnor. Alla berättelser om kvinnors utsatthet samlas på hög och ger mig mardrömmar. Varje dag som jag öppnar en dagstidning rapporteras det om våld mot kvinnor. Vetskapen om att det är toppen av ett isberg ger mig kalla kårar. Varje dag jag slår på teven visas våld mot kvinnor som underhållning. Det gör mig lamslagen. Varje dag blir vi påminda om det ständigt överhängande hotet mot oss just för att vi är kvinnor.

VETSKAPEN OM ATT VÅLDET ÄR SÅ UTBRETT, så vanligt, plågar mig. Det är inte en procent av alla män som är svin. Om jag nu håller mig till Sverige så kan det inte vara några få män som åker runt i hela landet och härjar på detta sätt. Det är många män som svinar. Det är den trevliga killen som pratar omkull sin sambo ”vi är faktiskt ihop och då får man ställa upp på varandra, älskar du inte mig?” Det är klasskompisar som våldtar och samtidigt filmar för att riktigt kunna njuta av förnedringen även senare. Och så finns det massvis med människor som sprider filmen efteråt. Det är arbetskamraten som drar roliga skämt på rasten och sedan tar för sig av den unga tjejen på bordellen. Det är han som under konferensbordet glider upp med handen under kjolen på kvinnan bredvid, och det är dom som sliter av kvinnors huvuddukar på gatan. Det är han som låter den unga tjejen ha sin häst på hans gård och efter ett tag visar vad det kostar. Det är han som blir våldsamt svartsjuk och kräver försoningssex eftersom de just grälat. Och det är chefen som passar på att njuta av anställda som är papperslösa och chauffören som är lite extra hjälpsam mot flickan i färdtjänsttaxin. Det är han som läser genusvetenskap och slår näven genom toalettdörren när han känner sig kränkt. Det är den roliga fritidsledaren, den uppoffrande fosterhemspappan och den snälla morfarn. Alla ser ”vanliga” ut – ingen av dem har horn i pannan.

SOM UPPBACKNING har de samhällets institutionaliserade våld. Domstolar som månar om männen som inte förstår varför kvinnor gråter under sex. Som tilldömer våldsamma män vårdnad om sina barn. Det är företag, skolor och kyrkor som lägger locket på – för det goda ryktets skull. En socialtjänst som tycker att kvinnan får prata med sin man – ni kan nog reda ut era problem ska du se. Ett samhälle som lägger minimalt med resurser för att stötta kvinnor i prostitution. Poliser som jagar papperslösa istället för chefer som passar på. En vårdapparat som missar att fråga om våld fast det skapar ohälsa och långa sjukskrivningar. En till bristningsgränsen nedbantad förlossningsvård som leder till uppslitna kvinnokroppar och en arbetslinje som bryter kvinnoryggar.

OCH SÅ ALLA DESSA FÖRKLARINGAR som används för att behålla ordningen, som den om att det inte går att ändra biologin. Jag säger: biologi my ass, och sluta gömma dig bakom tomma argument. Gör istället något åt den våldsförhärligande maskuliniteten som varje barn får växa upp med. Jag är så trött på alla dessa uttryck som florerar och upprätthåller status quo: ”pojkstreck”, ”it takes two to tango”, ”det som inte dödar härdar”. Helt plötsligt hade hon ganska mycket ansvar i det som händer – de är ju två som dansar i en relation. Och så är ju män pojkar som busar, och de är som de är, och det är inget att beklaga sig över utan något att förhålla sig till. Och kanske kommer du bli härdad nu – var glad över det du varit med om, det gör dig starkare. Det som inte dödar härdar. Bara ett våldsamt patriarkat kan formulera sig så förljuget. För alla som överlever vet att det som inte dödar bryter ner, traumatiserar och plågar. Det som inte dödar påminner om att det kan döda. Andra dör. Vetskapen håller mer än hälften av världens befolkning i schack. Men det som inte dödar kan även skapa vrede och kamp.

HELT PLÖTSLIGT HAR ARBETSKAMRATEN FÅTT NOG – han vill inte höra ett sexistiskt homofobskämt till. Och journalisten fortsätter att lyfta våldet, trots att hon gör sig obekväm på redaktionen. Och forskaren petar i frågor om patriarkatet trots att det är lågstatus. Och högstadieeleven reser sig upp på lektionen och säger ifrån. Och myndighetspersonen får igenom en skrivelse som skapar förändring. Det skapas grupper, föreningar, mötesplatser och böcker. Någon lägger ut ett humoristiskt konstnärligt verk på nätet om att det är tur att så många av oss är så ”PK” – annars skulle vi bli våldsamma tillbaka. Vi blir peppade och vet att kamp lönar sig. Lagen blir lite bättre. Det kan finnas någonstans att vända sig. Det fruktansvärda blir talbart. Det finns lite hopp ändå.