Antalet delegater överskred våra förväntningar, de kom från USA, Italien, Spanien, India, Kongo, Armenien, Israel, Palestina, Belgien, Colombia, Guatemala, Argentina, Chile, Storbritannien, Serbien.
De kom från hela världen, vi fick åka i skytteltrafik till flygplatsen för att hämta och lämna. Två advokater från Kongo som berättade om ohyggliga övergrepp där också de uruguayska FN-soldaterna fick en känga. En armeniska som berättade att i Armenien säger talesättet ”Kvinnorna är som mattorna, man måste slå dem för att få dem mjukare”.
Women in Black är en åldrande rörelse som startade 1988 i Israel. Under rörelsens storhetstid, på nittiotalet, kunde de fylla gator och torg över hela Israel med banderoller och affischer som sade ”Slut med ockupationen”. De var klädda i svart, i sorg för alla krig och död på civila. I dag är de bara ett femtiotal och många av dem är över åttio år, ingen av dem klarade resan till Montevideo.
Men rörelsen finns idag i mer än tjugo länder och kämpar mot alla krig, mot militarismen och mot alla typ av våld. De arbetar för fred och för kvinnornas rättigheter.
Stasa och Zorica från Serbien kom också till Montevideo, jag marscherade tillsammans med dem och med överlevande från Srebrenica för tre år sedan. En marsch på tre kilometer med kvinnor och gamla män som bar med sig broderade skyltar med namn på alla män som avrättades i Srebrenica 1995, i ett av de största brott i Europa sedan Andra Världskriget.
Women i Black från Serbien tog tidigt avstånd från alla krigsbrott som Milosevics regim utsatte grannländerna för och idag hyllas de av de bosniska offren som vänner.
Den latinamerikanska närvaron under årets kongress utgjordes av kvinnor från Argentina, Guatemala, Chile och Colombia. Aborten är förbjudet i de flesta länder och kyrkan bannlyser läkare och politiker som förespråkar liberalare abortlagstiftning. Från Colombia kom två ledare från urbefolkning, som talade om hur de stora företag skövlar deras skogar och hur det femtioåriga långa inbördeskriget skördar tusentals offer, både regeringen och gerillagrupperna använder indianer som sköldar.
Det som gjorde mest intryck på mig var delegationen från Guatemala, en antropolog och en historiker. Antropologen, Yolanda Aguilar, har startat ett institut för att lära folk att sörja. Med tvåhundratusen döda och försvunna och en miljon människor i exil har Guatemala och dess urinvånare betalat ett alldeles för högt pris. Diktatorn Efrain Rios Montt, som var president och diktator, dömdes nyligen av en inhemsk domstol för folkmord.
Tyvärr upphävdes domen av Högsta domstolen, som ansåg att den åldrande militären var för skör för att sitta i fängelse. Men faktum kvarstår och folket i Guatemala är glada över beslutet, det är första gången i världen en diktator fälls för folkmord i en inhemsk domstol.
Den uruguayska gruppen av Women in Black kämpar mest mot våldet i hemmet. I Uruguay har en av fjärde kvinnor utsatts för övergrepp, en statistik som gör att landet toppar ligan över länder med våld mot kvinnor och barn.
Gruppen i Uruguay har lyckats förmå regeringen att stifta en lag som ger barn till kvinnor som har mördats i hemmet skydd och ekonomisk trygghet tills de är myndiga. Innan lagen trädde i kraft var det vanligt att män som hade dödat sina fruar behöll sin rätt över barn och fick både barnbidrag och andra typ av bidrog utbetalda till dem i fängelset.
Om två år möts Women in Black igen, denna gång i India, alla hoppas att rörelsen ska föryngras och växa. De behövs.
