När Zahra Saleh var åtta år var hon inte rädd för skvallerbyttor. Hennes mamma tvingade på henne balton, en mörk långärmad klänning som bärs av flertalet tjejer och kvinnor i Jemens städer. Sen skickades Zahra Saleh iväg till affären för att handla. Pengarna gav hon till en kille i utbyte mot att hon fick låna hans cykel. Hon lyfte abayan så benen kunde röra sig. Sen cyklade hon iväg.
I dag är Zahra Saleh 43 år. Hon har suttit fängslad elva gånger, ibland i dagar eller veckor, andra gånger i månader, för att hon är med i en rörelse som vill dela Jemen i två länder.
– Jag önskar att jag kunde säga att vi i södern vore andra klassens medborgare. Jag önskar att jag kunde säga att vi är tredje eller fjärde klassens medborgare, säger Zahra Saleh.
För två år sedan tvingades Zahra Saleh skriva under ett papper för att släppas från fängelset. Hon lovade att gifta sig.
– Skulle jag vara gift skulle jag inte kunna gå på alla demonstrationer och möten, säger Zahra Saleh.
Hon vrider om en föreställd nyckel i en föreställd dörr.
– Jag skulle vara fången hemma, säger hon.
I förra veckan, när Nationella dialogen inleddes i Sana’a, misshandlades Zahra Saleh i Aden av män ur Jemens säkerhetsstyrkor. Hon tvingades uppsöka sjukhus, men hon klarade sig utan allvarliga skador, säger hon. Hon hade deltagit i de stora protesterna i södern. Inhemska medier rapporterade om en miljon människor på gatorna, internationella om många tusentals. ”Nej till dialog. Självständighet är vårt val!” ropade massorna.
– Vi önskar nordjemeniterna lycka till i sin kamp. Och ber dem att respektera vår och lämna Sydarabien, säger Zahra Saleh.
Under dialogens första timmar avgick 24, av 85, representanter från den sydseparatistiska rörelsen i omedelbar protest. Enligt Zahra Saleh bör inte en endaste från södern medverka i samtal på vad hon menar är nords premisser. Dialogen kommer inte att diskutera ockuperingen av Sydarabien, säger hon.
Men Mohammed Hussein, universitetslektor, är med än. Enligt honom är dialogen ett steg i rätt riktning.
– Det är nödvändigt att vi höjer ribban för nordjemeniterna och ställer högre krav på dem, samt att vi i södern sänker våra förväntningar. Jag deltar i dialogen för att kräva självständighet men vi måste också ha tålamod. Går vi ut för hårt får vi ett nytt inbördeskrig, säger han.
Zahra Saleh säger att Mohammed Hussein, och de andra som menar sig delta för den sydseparatistiska rörelsens räkning, inte representerar södern, de representerar bara sig själva. På kritiken svarar Mohammed Hussein att han förstår att människor inte vill delta.
– Hur kan Ali Salem al-Baid [Sydjemens före detta president och en av rörelsens ledare] delta i en dialog när hans och hans frus hus, och deras söners hus, är ockuperat av nordjemeniter? Det finns 1274 liknande fall, säger han.
Snart är plastkoppen i hans hand tom på snabbkaffe.
– Det finns ingen annan väg till självständighet, säger han innan han går tillbaka in i rummet på lyxhotellet Mövenpick i Sana’a där dialogen pågår.
Zahra Saleh menar att det visst finns en annan väg.
– Istället för dialog kallar vi på förhandlingar mellan våra två länder, säger Zahra Saleh.
Aden är Zahra Salehs stad. När hon föddes var Aden huvudstad i Sydjemen, arabvärldens enda kommunistiska folkrepublik. År 1990 gick Sydjemen samman med Nordjemen som vid enandet var en konservativ stat under Ali Abdullah Saleh, en obildad militär som fortsatte som president i den nya republiken.
– Han var i alla fall bättre än islamisterna. Han dödade inte utifrån en religiös övertygelse, säger Zahra Saleh.
Skärpta krav
I det första parlamentsvalet år 1994 hamnade den politiska makten i huvudsak i händerna på de mäktiga stammarna och islamisterna från de norra provinserna. I april samma år utbröt inbördeskrig. Socialistiskt inspirerade sydjemeniter försökte bryta sig loss från norra Jemen och utropa ett självständigt Sydarabien. De var chanslösa. Saleh krossade ”de gudlösa rebellerna” med dels sin överlägsna armé, dels hemvändande veteraner från den afghanska jihaden.
– Jag minns bomberna. De förstörde allt, säger Zahra Saleh.
Efter inbördeskriget ville regimen i norr säkerställa arméns lojalitet. Runt 6 000 soldater och generaler i södern förtidspensionerades, liksom flera tjänstemän. De ersattes av inflyttade män från de norra provinserna. Unga i södern har stängts ute från tjänsterna. Pensionärerna har haft svårt att få ut sin pension.
I juli 2007 samlades pensionärerna i demonstrationer för att kräva sina jobb tillbaka och jämlikhet. Protesterna fick sådant gehör att en ny rörelse bildades, Fredliga sydrörelsen [al-Hirak al-ganub a-salmi]. Och kraven har skärpts.
”Detta är inget enande, detta är ockupation!” ”Ut, ut kolonisatörer” ”Södern! Revolution, revolution” Slagorden är många men landets paroll förblir ”Jemen är ett!” Från de statliga barnprogrammen på TV lär sig barn att enigheten är välsignad. I norr säljs pins som säger ”enighet är styrka”.
– Syd har aldrig varit en del av Nordjemen i historien. De senaste decennierna är de enda någonsin då vi regerats från Sana’a, säger Zahra Saleh.
Sydjemen var dock i sin tur bara en historisk parentes, under 23 år. Innan dess, i över tusen år, var Sydjemen indelat i tretton riken.
– Inget av dem tillhörde Nord, säger Zahra Saleh.
Nord går inte med på delning av Jemen. Under och efter upproret 2011 flyttade al-Qaida och Ansar a-Sharia fram sina positioner i södern, om än tillfälligt och enbart på ett fåtal platser. I södern säger man att regimen gjorde sitt för att det skulle ske. Den ville visa omvärlden att valet stod mellan Saleh och terror. I nord anför de dock ett tungt argument mot separatisterna. En delning skulle ge extremistiska grupper större spelrum, i alla fall tills dess att en ny centralmakt byggs upp i södern. Från USA och Europa kommer inga politiska sympatier för separatisterna. Också FN vill ha ett enat Jemen.
Visar aldrig rädsla
”Den södra frågan” som den kallas i Sana’a är dialogens största utmaning och få inom landet tror på en lösning. Nord har en tre gånger så stor befolkning och en armé tränad och beväpnad av USA. Även om det sägs att 70 procent av söderns folk vill ha självständighet är det svårt att se något sådant ske inom en överblicklig framtid.
– Lyckas vi inte på fredlig väg och får vi inte det internationella samfundets stöd kommer vi att ta till våra vapen. Om det blir dags för det är vi kvinnor först med att beväpna oss, säger Zahra Saleh.
Är det verkligen sant att de är redo för en väpnad kamp?
– Vi är faktiskt en fredlig rörelse. Vi kallar oss Söderns fredliga rörelse. I sex år har vi kämpat på fredlig väg. Och vi ska fortsätta så, säger Zahra Saleh.
– Men, om det inte går…, säger hon och upprepar det hon tidigare sagt. Säkerhetsstyrkorna håller ett ständigt vakande öga på henne.
– De säger alltid att jag ska kastas i fängelse. Men inte i något kvinnofängelse. ”Dig sätter vi i mansfängelset”, säger de när de ser mig, säger Zahra Saleh. Har åren, inbördeskriget, polistrakasserierna och turerna i fängelse gjort Zahra Saleh rädd? Aldrig, svarar hon:
– Man får aldrig visa rädsla. När jag ser polisen är det inte jag som är rädd. När polisen inte kan skrämma en blir de själva rädda.
Men en varm och solig eftermiddag säger pappa Saleh att han är i alla fall rädd. Han kör dottern till ännu en demonstration. När Zahra Saleh arresteras brukar poliserna ringa till honom. Då har jag svårt att tro dem, säger Saleh.
– Jag är rädd för att Zahra inte är det. Jag är rädd att något ska hända henne, säger han.
Han passerar inte hastigheten 40 kilometer i timmen, fastän hon är en dryg halvtimma sen. Han tar sin tid också vid korsningarna. Överallt längs vägarna har en turkos triangel med röd stjärna lagts i Jemens flaggas hörn. Det är Sydarabiens flagga.
