I år är det hundra år sedan internationella kvinnodagen för första gången firades just den 8 mars här i Sverige. Det berodde på att den 8 mars 1914 inföll på en söndag, och söndagen var den dag då arbetarkvinnorna var lediga och kunde delta i en demonstration. Idén om en kvinnodag lanserades vid en internationell socialistisk kvinnokonferens i Köpenhamn 1910.

Kvinnodagens koppling till socialismen levde kvar och förstärktes efter första världskriget, vilket gjorde att det huvudsakligen var kommunistiska och (med viss försiktighet) socialdemokratiska kvinnor som firade dagen, under senare decennier i huvudsak genom interna fester. I Sovjetunionen hade dagen förvandlats från en kampdag till ett slags Mors dag, med mimosakvistar till kvinnorna.

Sergels torg 1971: Daghem till alla barn

Själv hade jag aldrig hört talas om den 8 mars som en särskild kvinnodag förrän några kvinnor i Grupp 8 grävde fram material om Clara Zetkin och kvinnodagen. Skulle det inte vara en god idé att återuppliva den traditionen? Det här var 1971, och jag var med i Grupp 8 sedan ett halvår tillbaka och desperat beredd att göra nästan vad som helst för att rubba lugnet i det jävla självbelåtna schizofrena Sverige. Alltså deltog jag entusiastiskt i en aktion som ägde rum på Sergels torg i Stockholm.

Många var vi inte, mellan tio och tjugo. Men vi hade valt en effektiv demonstrationsmetod som gjorde att det inte kändes pinsamt att inte vara så många. Att tåga genom stan hade nog inte varit en höjdare, men att gå omkring med sandwichplakat på Sergels torg fungerade fint. Ett budskap där framme och ett där bak och händerna fria, i det här fallet för att sälja det första numret av Grupp 8:s tidskrift Kvinnobulletinen, pris en krona. En annan fördel jämfört med ett demonstrationståg är att det blir möjligt för människor att prata med demonstranterna i stället för att bara titta på dem.

Sandwichplakaten var stora och fina, och själv hade jag valt ett med ”Daghem till alla barn”, eftersom det var just bristen på daghem som var mitt eget stora problem. (”Men ni är ju inget katastroffall, fru Sangregorio, ni har ju en man som kan försörja er”, autentisk replik från den daghems(o)ansvariga i kommunen.) Men tydligen var det kravet provocerande, för nästan genast kom en man fram och ville tala mig till rätta. Vad var det för ett dumt krav, tänkte jag inte på hemmafruarna? Varpå jag fullt sanningsenligt kunde svara att det var just för att jag var hemmafru som jag krävde daghem.

Nog tyckte jag han bleknade en aning. Om till och med hemmafruarna började gå med plakat på Sergels torg för att protestera mot sitt tillstånd var män som han illa ute.

Åsö gymnasium 1972: ”När tidens orm byter skinn”

Sen gick det snabbt. Ett år senare, 1972, hyrde Grupp 8 och Svenska Kvinnors Vänsterförbund aulan på Åsö gymnasium. Jag var en av talarna, med Gunnel Granlid och Louise Waldén.

Det är en kväll som jag aldrig glömmer. Själv var jag i uselt skick, eftersom min mor nyss dött, men jag var fast besluten att ställa upp, för det skulle hon ha velat. Och när jag stod där och såg ut över havet av människor, kvinnor och män, förstod jag för första gången att här höll en stor rörelse på att födas, något som gick långt utöver oss som ordnat det här mötet. Vi hade varit tidigt ute, men nu kom det en stor våg som ingen skulle kunna hejda. Och det var inte en destruktiv våg utan en nödvändig och renande som skulle spola bort en massa skit.

Harriet Clayhills, en av de klokaste feminister jag känt, formulerade den känslan så här i en teveintervju: ”Det är en stor sak att vara med när tidens orm byter skinn.”

De åren bytte tidens orm verkligen skinn, och det är en stor sak att få ha varit med.

Sjuttiotalet var ju ett årtionde befolkat av mängder av politiska grupper som förökade sig huvudsakligen genom delning. Många av ledarna för de grupperna har senare ångrat sina ungdomliga förvillelser, vänt kappan efter vinden och erövrat framstående positioner inte minst inom medierna.

Men har ni någonsin träffat en kvinna som ångrat sina förvillelser i kvinnorörelsen?