För 100 år sedan stod Europa på randen till ett blodigt världskrig. Krigshetsen var genomsyrande och

det var farligt att vägra krig och att inte visa sitt blinda stöd till nationen. Ändå samlades i Haag, den

28 april 1915, 1 136 kvinnor från både stridande och neutrala stater för att protestera mot krigets

vansinne. Där och då bildades Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

Majoriteten

av kvinnorna var aktiva inom rösträttsrörelsen och de gjorde ingen skillnad på kampen för kvinnors

rättigheter och kampen mot krig och militarism. Krig och militärt våld sågs av IKFF:s grundare som

det ultimata uttrycket för de patriarkala strukturer de kämpade mot.

I dag 99 år senare är det andra krig som tar människoliv, förstör familjer, och bryter ned samhällen

för decennier framöver. De militära utgifterna i världen är ungefär 1 750 miljarder USA-dollar per

år. En tiondel skulle räcka för att utrota fattigdom. Sverige är fritt från krig på vårt territorium,

men vårt land står inte fritt från militarisering.

Som en av världens största vapenexportörer

bidrar Sverige till att resurser läggs på vapen. Som skattebetalare bidrar du till att finansiera

Försvarsexportsmyndigheten som har till uppgift att främja svensk vapenexport med en budget

på 67 miljoner kronor. En av de största köparna av krigsmateriel från Sverige är Saudiarabien, en

diktatur som rustar upp och som enligt Stockholms fredsforskningsinstitut Sipri har den fjärde

största militärbudgeten i världen. Samtidigt säljer svenska företag övervakningsutrustning som bland annat

används för att övervaka EU:s gränser och utestänga människor på flykt som söker skydd i Europa

från krig och förtyck.

Militarism – en bukett vardagstankar

Professor Cynthia Enloe har beskrivit militarisering som en bukett vardagstankar. Det handlar om hur stort intrång det militära gör i det civila och är en process som formar våra tankar om vad som anses normalt. När spänningarna ökar i Europa tas det för givet att Sverige ska köpa fler vapen, och knappt någon ställer sig frågande till om upprustning gynnar vårt och andras säkerhetsläge. Politiska förslag om att förebygga konflikter och använda diplomati skrattas ut, trots att det är billigare och

mer hållbart. Fredspolitik får inte plats när militarismen befäster sin ställning.

Svensk vapenexport försvaras med att den skapar jobbtillfällen här hemma, som vilken annan

industri som helst. Så görs vi beroende av den militära logiken och våld som problemlösning för att

motverka arbetslöshet i Sverige. Vi vänjer oss vid att Sverige deltar i Nato-övningar på svensk mark

och i krig i Afghanistan, och idén om att ”skydda” afghanska kvinnor får legitimera kriget. Med ena

handen ska Sverige kriga för kvinnors rättigheter, med den andra ska vi sälja vapen till Saudiarabien.

Det kunde inte bli tydligare; det finns ingen jämställdhetssträvan i den militära logiken, det finns bara

idéer om våld, makt och kontroll. IKFF:s grundare hade rätt, det går inte att skilja patriarkatet och

militarismen åt och därmed inte heller kampen emot dem.

Det ”goda” våldet på kvinnokroppens bekostnad

Vi ska inte heller tro att det går att separera statligt sanktionerat väpnat våld från annat

våld. Samhället sänder dubbla budskap, inte minst till pojkar och män, genom att fördöma

våldsanvändning samtidigt som militära lösningar på konflikter framställs som självklara och

oundvikliga. Den starka våldsromantiken i vår kultur kopplas till krig och bilden av den heroiska

manliga soldaten eller beskyddaren. Den reflexmässiga reaktionen på konflikt och hot är beväpning

av staten, tydligt i reaktionen hos svenska politiker under pågående kris i Ukraina.

Ett militariserat samhälle är ett mer våldsamt samhälle. Innan väpnade konflikter bryter ut ökar ofta

våldet i samhället, i hemmen och på gatorna. Samtidigt blir könsrollerna smalare, de förstarks och

cementeras vilket bidrar till ökat våld mot kvinnor och hbtq-personer. Våldet biter sig kvar långt

efter att fredsavtal är påskrivna, inte minst det sexualiserade våldet. Vid militärbaser finns det alltid

exploatering av kvinnors kroppar. Samma kvinnor som våldtogs och handlades med under kriget i

forna Jugoslavien, även av FN-personal, har senare utsatts för trafficking på nytt och återfunnits i

andra konflikter, i andra världsdelar.

Men militariseringens påverkan på kvinnors liv förblir oftast osynlig. Även kvinnors engagemang

och motstånd osynliggörs. Kvinnors erfarenhet av att bära ett söndertrasat samhälle, deras roller

som ledare, som medlare och konfliktförebyggare, ofta på lokal nivå, tas fortfarande inte tillvara i

fredsprocesser och konfliktförebyggande arbete.

Kvinnorna som samlades i Haag 1915 vägrade ställa sig till nationens förfogande som stödjande

patrioter, såsom förväntades av dem. IKFF:s första internationella ordförande Jane Addams var känd

och hyllad för sitt arbete i USA där hon sågs som en pionjär i socialt arbete. När hon anslöt sig till

fredsrörelsen och vägrade stödja USA:s intåg i kriget blev hon bespottad. Jane Addams motarbetades

såsom ett hot mot nationen. Att kritisera militarismen är att ge sig på det allra heligaste. Det är att ge

sig på patriarkatets hjärta.

Nu stoppar vi militarismen

Fred är inte bara frånvaron av krig, det är närvaron av rättvisa. Jane Addams ord säger oss att

vi måste arbeta mot krig men att fred är mer än det. Feminismen är en rättvisekamp och en

frihetskamp. För att vi ska nå vår feministiska vision måste politiken därför skärskådas från ett

antimilitaristiskt perspektiv.

IKFF är en global feministisk rörelse mot krig och militarism, för fred och frihet. Vi arbetar

tillsammans över nationsgränser i alla världsdelar. Vi är gräsrotsaktivister och samtidigt del av

lobbymaskineriet bland kostymerna i FN:s finrum. Vi tror på att vaccinera mot krig och förtryck

istället för att försöka plåstra om de ständigt blödande såren. Om ett år samlas vi åter i Haag för

att fira det arbete som IKFF har drivit i 100 år och blickar framåt. Gå med oss i den globala kampen.