För ett år sedan såg Jönköping ut som en krigszon. Motståndet mot nazismen var oförsonligt, kraftfullt och ideologiskt. Men det lockade främst de övertygade och vana antifascisterna. De med särskilt kurage eller djup ideologisk övertygelse. I år var det annorlunda.

Inte så att engagemanget saknades, som att antirasismen skulle ha blivit utspädd bara för att den delades av flera. Men frustrationen har ersatts av resolut avsky. Den svenska antirasismen har nått folkdjupet, och ur dess källa rinner nu ett friskt självförtroende som gör våldets gester alltmer obsoleta. Några dussin personer hänfaller alltför lätt till stenkastning som politisk metod. Några hundra personer kan uträtta flerfalt mer bara genom att sätta sig ner.

Jönköping sjöd av liv och rörelse på första maj. Banderoller hängde från de boendes fönster. Nazisternas tåg flankerades av ständiga burop från balkonger och sidogator. I ett gathörn höll en grupp fredsaktivister workshop och läste högt ur de mänskliga rättigheterna. Strax intill sjöng en grupp kristna aktivister lovsånger. Där satt jag.

Självklar solidaritet

Vår psalmsång var en blygsam fristående fortsättning på Jönköpingskyrkornas friluftsgudstjänst för människovärdet. Vår manifestation blev varken den största eller den viktigaste i Jönköping denna dag, men den hakade in i en anda som genomsyrade staden. Vi hade alla kommit för att göra motstånd, men inte för att slåss.

Därmed inte sagt att Jönköping var en alltigenom harmonisk stad. 450 poliser hade rest in för att bevara ordningen, men lyckades ändå inte förhindra att handgemäng utbröt mellan nazister och demonstranter. Men jämfört med förra årets kaos, och jämfört med de flesta polisinsatser av sitt slag, var gårdagens förstamajfirande i Jönköping en stor seger för den breda antirasismen.

Jag har känt precis samma känsla förut, och det var i Kärrtorp. Den kvällen, den 22 december, skrev jag att jag åter kände mig som en stolt svensk. I fyra timmars tid på en smällkall idrottsplats två dagar innan jul, när året är som mörkast, då återupptäckte vi något som verkade ha gått förlorat – ett engagemang för varandra, en självklar solidaritet som förångade all blygsel och tvehågsenhet. Ordet “kärlek” blev politiskt igen.

I Kärrtorp, Möllevången, Umeå och nu också Jönköping har hatet och rasideologierna motats med en energi och kreativitet som historiskt sett är otypisk för svenska manifestationer. Aktivismen har blivit folklig.

Trenden är tydlig i hela samhället, inte bara inom antirasismen. Ord som “kärlek” har länge uppfattats som sentimentala eller svårtolkade. Nu fylls ordet med ett politiskt innehåll och används med en befriande självklarhet av demonstranter – såväl troende som ateister.

Ideologisk strid

Hur kommer det sig att tusen människor, alla inte ens troende, spontant stämmer upp i “Jesus älskar alla barnen” – med anledning av att en Hitlerdyrkande våldssekt kommit till stan? Det kunde ju upplevas som en naiv gest, ja på gränsen till enfaldig, inför det ursinniga mörkret hos den nazistiska ideologin. Så, varför fungerar den så bra? Kanske rör det sig om de mjuka värdenas återkomst?

Medan företrädarna för de två största partierna tävlar i visionslöshet klättrar Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet i opinionen. Det är säkert ingen slump. Alltför länge har politikens språk haft den kompetenta byråkraten som förebild. Så kanske man kan vinna väljares förtroende, men knappast deras hjärtan.

Vår samtid har blivit mer polariserad än på mycket länge. De organiserade rasisterna har intagit parlamenten och gatorna, men samtidigt har antirasismen och feminismen aldrig varit starkare. Det är en ideologisk strid om världsbilder som äger rum. Där duger inte byråkraternas svar något till. Kampen om debattens själ fyller de små gesterna med ny mening: De proffsigt torra talen på torgen finner sig trumfade av en psalm i ett gathörn.

I en tid då de mest personliga orden och känslorna åter blir politiska, då är vi alla aktivister.