”Vad jag vill höra nu är konkreta jävla förslag på vad vi ska göra nu. Jag vill höra politiska förslag, ideologier och riktningar som tar oss bort från den här träskmarken vi trampar runt i. Jag vill att vi ska uppvärdera ordet solidaritet och handla solidariskt.” Alle Eriksson känner den politiska depressionen så starkt och tydligt att hon knappt vet vad hon ska göra av sig själv.
OBS! Skrivet i affekt.
Vet ni? Jag orkar inte med en till jävla analys om varför folk röstade på SD. Tre dagar utav tre möjliga efter det här skitvalet har jag nu blivit måltavla för rasistiska kommentarer.
Proppen är ur.
Vill en läsa analyser om varför det gick som det gick kan en lika gärna läsa artiklar från dagarna efter valet 2010. Då skrev vi att det berodde på 4 år med borgarna. Nu skriver vi samma saker men vi ändrar siffrorna.
Då ettade tidningarna med Vi är 94%, nu med Vi är 87%.
Och då undrar jag – vad i sina vardagliga liv gör de 87% för att inte tillåta rasismen att slå rot? Jag vill minnas några som i de absolut största tidningarna ägnade tiden åt att kalla enormt smarta och kunniga människor för ”kvasiforskande kärringar”. Andra använde utrymmet till att skriva om vikten av att tillåta nazistdemonstrationer, inte bara på kristallnatten, utan lite när som. De skrev att det var viktigt för demokratin. De skrev också att det var viktigt att antirasister slutade att protestera mot rasism. Inte en vänd rygg skulle det vara, inte en enda skramlande nyckel ville de höra. Det, skrev de, var farligt för demokratin.
Inte någon gång läste jag om hur de, å sin sida, ville förändra situationen, mer än att de tyckte att vi skulle ”ta debatten”.
Vilken jävla debatt? Den om människors lika värde? Den om att ingen människa är illegal? Om att jag har mer pigment och därför borde utvisas?
Min kropp är inte ett slagfält. Jag vägrar att reduceras till en ”debatt”.
Jag vill inte heller uppehålla mig en enda minut till vid frågan om de som röstar på SD är rasister eller inte. Frågan är helt ovidkommande, för som Cissy Avrin skrev igår:
”…de har valt att lägga sin röst på ett rasistiskt parti. De köper att lösningen på välfärdens problem stavas minskad invandring. Stängda gränser. De röstar på ett parti som gör skillnad på människor utefter ursprung, hudfärg och sexuell läggning. De röstar på ett parti som vill minska rätten till abort. De röstar på ett parti som vill stoppa media. Göra inskränkningar på pressfriheten. Och därigenom ändra våra grundlagar. De använder sin demokratiska röst på ett parti som är ett direkt hot mot just demokratin. De röstar på ett parti som har sina rötter i nazismen och fascismen. De vet allt detta och de röstar ändå. Vad de vill definiera sig som för att stå ut med sin egen självbild är för mig helt irrelevant.”
Vad jag vill höra nu är konkreta jävla förslag på vad vi ska göra nu. Jag vill höra politiska förslag, ideologier och riktningar som tar oss bort från den här träskmarken vi trampar runt i.
Jag vill att vi ska uppvärdera ordet solidaritet och handla solidariskt. Jag vill att det ska utformas en politik som gör att de som redan ligger ner slutar att sparka på varandra.
Jag vill veta vad ni som arbetar partipolitisk faktiskt gör, bortom valaffischerna och de stora orden. Vad gör ni på era möten? Vad pratar ni om?
Och en sak kan jag lova er – jag grät som ett jävla barn över att Fi inte kom in i riksdagen. Jag grät över att ni fegade ur och att ni nu spelar förvånade över Lövens beslut. Han har hela tiden, ända sen han tillträdde, sagt att han inte vill ha Vänsterpartiet i riksdagen och att han ”inte kan se skillnad på höger och vänster”.
Jag såg Fi som den största chansen att faktiskt påverka och jag kan inte förlåta er som la er röst på något annat parti. Faktiskt.
Jag känner den politiska depressionen så starkt och så tydligt att jag knappt vet var jag ska göra av mig själv. Därför skriver jag detta och hoppas på handling. Ingen människa är en ö. Vi gör detta tillsammans. Nu vänder vi den här tungrodda jävla skutan.
