Göran Hägglunds i Almedalen 2014 präglades av en stor portion militaristiskt språkbruk, sannolikt i syfte att locka besvikna Moderatväljare över till partiet som kämpar för att hålla sig ovanför fyraprocentsspärren. Han verkar också ha missat bredden på jämställdhetsdebatten, skriver Jenny Rönngren i en analys av talet.
Familjens försvarare, de äldres förkämpe och försvarets beskyddare – med de epiteten presenterades Göran Hägglund av partistyrelsekollegan Sara Skyttedal på sin dag i Almedalen. Relativt träffande beskrivning att döma av talet som följde. Den viktigaste frågan för dagens politiska partier att kunna enas om, slog Göran Hägglund fast allra först, är den om försvarets bristande resurser och oförmåga att på egen hand försvara Sverige – vilken kvarstår även om alliansregeringens utlovade investeringar i fler Jas-plan och u-båtar genomförs.
Därför påminde Göran Hägglund om sitt tal i Almedalen förra året, även då varnade han för utvecklingen i Ryssland. Inte bara fick han rätt i hur oberäkneligt landet är. Det blev värre än befarat och nu är det dags att utreda säkerhetspolitiska alternativ, däribland Natomedlemskap, och välja det bästa. Men något annat säkerhetspolitiskt alternativ som ska prövas ”förutsättningslöst” nämner han inte. Ett Natomedlemskap leder garanterat till investeringar i vapenindustrin och det svenska ”försvaret” i nuvarande tappning.
Tilltron till militära lösningar återspeglar sig också i språkbruket när han ska beskriva ”skatteanfallet” från den ”röd-grön-rosa dimman”, kaoset som hotar. Hur trupperna drar närmare och att det nu är tid för moteld. Även om Göran Hägglund till skillnad från Stefan Löfven överhuvudtaget inte flörtar med Feministiskt initiativs potentiella väljare, varken feminister eller antirasister, är det tydligt att han förhåller sig till partiets närvaro i valrörelsen. Men om talet hade inletts med en betoning av hur viktigt det är för partier som vill bilda regering att vara överens i jämställdhetsfrågor skulle jag ha trillat baklänges. Jämställdhet är det enskilda politikområde som har störst potential, eller risk för all del, att spräcka alliansen.
Att öppna för Nato-anslutning utan att för den delen göra några som helst åtaganden räcker kanske för att markera distans till den värsta krigshetsen och ändå lyckas vinna över tillräckligt många besvikna försvarskramare från Moderaterna för att klara fyraprocentsspärren.
Om regeringen tidigare hade mött starkare utmanare när det gäller jämställdhetsmålen, och den förlamande oenigheten kommit upp till ytan oftare, skulle det ha varit svårare att hålla ihop Alliansen. Det hade också varit svårt för KD att behålla de väljare som är engagerade för familjers valfrihet i kristdemokratisk tappning, mot aborträtt och mot hbtq-personers likaberättigande, om inte övriga partier varit beredda att kompromissa en hel del. Ett sådant exempel är vårdnadsbidraget. Ett annat är att KD tilläts sätta käppar i hjulen för slopandet av lagkravet på tvångssterilisering vid könskorrigering. Därmed blev det kvar ända till förra året, trots att det stred mot Europakonventionen.
Föräldraförsäkringens utformning har, precis som lönebildningen, en systembevarande effekt. Det bidrar till svårigheterna att ta avgörande steg mot jämställdhetsmålen. Men samtidigt som Göran Hägglund personligen anser det vara bra för alla inblandade att föräldrar delar lika på ansvaret för sina barn, vill han slopa de så kallade pappamånader som varit avgörande för den utveckling som hittills skett på området. Med ett tillskruvat språkbruk demoniserar Hägglund de som förespråkar ytterligare kvotering för att nå en jämn fördelning av föräldraansvaret med argumentet att 80 procent av väljarna vill ”välja själva”.
”Kvoteringsivrare” som vill ”detaljreglera” familjernas tillvaro finns icke desto mindre även bland allianskollegerna. Ändå har Göran Hägglund under sin tid som högst ansvarig för socialdepartementet tagit sig friheten att smygavskaffa Försäkringskassans betydligt mindre ingripande uppdrag att främja ett jämställt uttag. Ilskan som väcktes bland åtminstone vissa av alliansens riksdagsledamöter när tilltaget avslöjades i Feministiskt Perspektiv blev besvärande för dåvarande jämställdhetsministern Nyamko Sabuni. Ändå hölls konflikten tillbaka så att oenigheten i denna fråga kunde fortsätta att slätas över. Betydelsen av Försäkringskassans jämställdhetsuppdrag tonades ner, samtidigt som det i viss mån återinfördes.
Regeringen har alltså gemensamma jämställdhetsmål, men knappt någon politik för att nå målen. Under Alliansens åtta år vid makten har integrations- och jämställdhetsdepartementet lagts ner, jämställdhetsintegreringen inom övriga departement gått sådär och inte ens en myndighet för att följa utvecklingen och sprida kunskap kan Folkpartiet få igenom. När Vänsterpartiet lyfte kravet på nytt i våras tillsatte Maria Arnholm en utredning som förflyttade uppmärksamheten kring alliansens oenighet till efter valet.
Men faktum är att det finns en passage i Hägglunds tal där han verkligen tycks ha lyssnat på vad som bekymrar många unga tjejer, oavsett om de är feminister eller inte. Han talar om övergrepp som filmas, mobbargrupper på Facebook, förmedlingen av snedvridna ideal. Om detta borde jämställdhetsdebatten handla istället för ”regleringar av bolagsstyrelser eller familjeliv” menar Göran Hägglund.
Först och främst: Varför ställa det ena jämställdhetsmålet mot det andra? Var har Göran Hägglund varit som inte har märkt att jämställdhetsdebatten handlar om allt detta och mycket mer än så? Här saknas viktiga pusselbitar i analysen och Hägglund har inga konkreta satsningar att presentera förutom skarpare sexualbrottslagstiftning. Han säger att politiken har sina begränsningar och just här tar det visst stopp.
När Göran Hägglund talar om de äldres behov av trygghet och omvårdnad är valfrihet återigen honnörsord. Möjligheten att fritt välja mellan att bo kvar hemma eller att få komma till ett äldreboende står i fokus. Inte hur kvaliteten ska upprätthållas när arbetsvillkoren urholkas trots den välsignade konkurrensen från riskkapitalisternas närvaro i välfärdssektorn.
För att kunna ge vård på lika villkor över hela landet vill Hägglund att staten ska ta ett större ansvar, och när organisationen ses över är han inte främmande för ett förstatligande. Men de ofrivilliga deltiderna då? vill jag fråga. De låga lönerna och orimliga arbetsvillkoren?
Hägglunds omsorg om de äldre ska inte förringas, men någon viss insikt om verkligheten för de människor som i störst utsträckning utför de tjänster han tycker att folket ska få välja på hade varit klädsam efter åtta år vid makten. Hälften av de kvinnor som pensioneras i dag hamnar under fattigdomsgränsen efter att ha agerat i enlighet med de familjenormer som KD vill främja – eller som Göran Hägglund i vart fall inte har något emot även om han personligen förespråkar annat.
Lösningen för de som blivit fattigpensionärer på att ”ta ansvar för hem och familj” är redan genomförda – höjda bostadstillägg. Några politiska förslag för att minska inflödet till den gruppen verkar inte tillräckligt prioriterad för att komma med i ett kristdemokratiskt Almedalstal. För att råda bot på de svårigheter som uppstår i skolan för barn som lever i fattigdom vill Göran Hägglund införa mer idrott på schemat.
Inför det svaga opinionsläget vill Göran Hägglund varken underblåsa eller kväsa aborträttsmotståndet och de homofoba strömningar som KD fortfarande härbärgerar. I stället skrattar han bort oppositionens medvind med trädgårdsmetaforer. Inför för de strukturella samhällsutmaningar som varken vapen eller hoppet och tron kunnat råda bot på hittills förlitar sig Hägglund på män(niskor)s goda vilja.
Kanske går det hem bland de redan frälsta och några till att demonisera politiska förslag för delat föräldraansvar och att locka militarismens besvikna vänner från Moderaterna. Strategin kan möjligen hålla Kristdemokraterna ovanför fyraprocentsspärren, men den banar tyvärr inte väg för Göran Hägglunds vision om ”Ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter”.
