Mer gröna än Miljöpartiet, mer röda än Socialdemokraterna, mer rosa än Fi och det enda parti som garanterat inte kommer att sätta sig i en regering med tidigare alliansministrar. Så beskriver Jonas Sjöstedt sitt part, men för att få möjlighet att göra den kursändring som han målar upp i svensk politik behöver Vänsterpartiet trots allt liera sig med de som svävar på målet konstaterar Jenny Rönngren.
När han kostar på sig att känga till inte bara en initiativfattig alliansregering utan även tilltänkta koalitionspartier står det klart att Jonas Sjöstedt upplever vind i seglen och förlitar sig på att det är en helt ny kurs som väljarna vill ha.
Publiken på 2 700 åhörare är en av de minsta hittills. Fast många almedalsbesökare har hunnit lämna ön, så det kanske inte säger så mycket om intresset för vad Sjöstedt har att säga, utan mer om att partiet har gjort så pass tydliga ställningstaganden att de flesta redan har tagit ställning antingen för eller emot.
Tydligheten avspeglade sig i Jonas Sjöstedts tal och beskrevs av kommentatorer efteråt som det mest tydliga med talet. Det är klassisk vänsterpolitik som ska styra Sverige mot en bättre framtid med bättre välfärd och större frihet för fler människor. Fokus är helt klart riksdagsvalet. Världen sade han nästan ingenting om.
Däremot är Sjöstedt en av få partiledare som tagit upp nazisters närvaro och försök att tysta meningsmotståndare i Almedalen och lovade bekämpa allt de står för. Han tog ställning mot nazisters rätt att plädera för sina idéer i skolorna, och kallade Jimmie Åkesson för ”rasismens dyngspridare” – hur mycket SD-ledaren än försökte förneka det i sitt almedalstal.
”Ingen judisk elev behöva stå ut med att det står någon framför dem i deras skola och förnekar förintelsen, aldrig! Inget afrosvenskt barn ska behöva sitta där bland sina skolkamrater och behöva höra att det inte har rätt att leva i Sverige, aldrig!”
Det var kraftfulla ord som följdes av en långvarig applådsalva.
Konkretiseringen av politiken handlade dock främst Vänsterpartiets huvudvalfråga och paradgren – en välfärd utan vinster. Jonas Sjöstedt berättade ingående om ”Jeanette”, som arbetat 25 år i hemtjänsten, om hur hennes vardag ser ut och hur såväl personalen som de äldres behov fått stå tillbaka i takt med att välfärden alltmer blivit en marknad. Hur de urholkade arbetsvillkoren också urholkat möjligheten att göra ett bra jobb.
Och i anslutning till berättelsen om Jeanette vände han på de klassiska argumenten mot den politik som Vänsterpartiet vill föra. Att ta bort vinsterna ur vården betyder enligt Sjöstedt inte att valfriheten försvinner, förutom för riskkapitalisterna, vars lobbyister han skämtsamt välkomnat i inledningen av talet. Framtidens sjukvård handlar inte om byråkrati och order uppifrån. Förutom den offentligt drivna vården ser Jonas Sjöstedt (personal)kooperativ och internstyre framför sig. Välfärdens fotarbetare ska inte bara får högre löner utan också mer inflytande.
Valet, sade Sjöstedt, handlar om Jeanette, om hennes liv. ”Man kan också säga att valet handlar om vinster i välfärden, arbetsrätt och feminism. Om
ekonomiska maktstrukturer som samverkar med könsmaktsordningen och strukturell rasism. Men det är samma sak.”
En snygg blinkning till alla som hävdar att det blir för komplicerat för väljarna när politiker talar om maktstrukturer och strukturell diskriminering. Men också en förenkling om de politiska lösningarna enbart tar sikte på ekonomisk ojämlikhet.
Den klassiska vänsterpolitiken länkades också samman med klimatet och enligt Sjöstedt har Världsnaturfonden efter en granskning kommit fram till att Vänsterpartiets miljöpolitik är den som tydligast motsvarar deras krav, och hävdade nöjt att ”rött är det nya gröna”.
Jonas Sjöstedt har tagit fasta på den längtan efter politiska visioner som kom till uttryck under EU-valet och som troligen har bidragit till både Miljöpartiets och Feministiskt initiativs framgångar. I det samhälle Jonas Sjöstedt drömmer om kan människor vara mer olika varandra. Detta genom att mindre klyftor och mindre marknadstänkande leder till ökad frihet att vara sig själv och för fler att förverkliga sina drömmar. Han gjorde anspråk på att vara den vars politik leder till frihet då ”allas frihet kräver jämlikhet”. Sjöstedt kan knappast anklagas för det som i politiken kommit att kallas triangulering, men i det här fallet vore det befriande om ordet frihet slutade vara så hårt kopplat till liberalismen, speciellt i Folkpartiets nuvarande tappning.
Och mycket riktigt, i det goda samhälle som Vänsterpartiets politik ska leda till minskar klyftorna mellan rika och fattiga, ”Jeanette och Janne” får lika lön för lika arbete, kvinnor och män delar lika på ansvaret för hem och barn, personer med funktionsnedsättning stängs inte ute från kulturliv arbete eller kollektivtrafik, barn som föds i familjer med sämre ekonomi får ändå en trygg och utvecklande uppväxt, långtidsjukskrivna får hjälp istället för att utförsäkras, efternamnet spelar ingen roll för att få jobb och hudfärgen spelar ingen roll för att komma in på krogen, sexualitet och könsidentitet kan uttryckas fritt på egna villkor, arbetslivet präglas av trygga anställningar med schyssta arbetsvillkor och välfärden är ett gemensamt ansvar och hänger inte på att välja rätt eller ha tur eller pengar.
Jonas Sjöstedt pratade betydligt mer om de konsekvenser han vill se av politiken än om de konkreta steg som behöver tas för att nå dit, förutom att slopa vinsterna i välfärden. Och det var om visionerna han ville vara tydlig. Det är viktigt, menar Sjöstedt, att inse hur stor skillnaden mellan höger och vänster faktiskt är och att valet är avgörande för vilken kurs landet ska ta.
Som exempel gav han synen på strejkrätt, vapenexport, beskattning och kostade på sig en känga till både Socialdemokraterna och Miljöpartiet för att de inte gett klara besked om de vill styra Sverige vänsterut eller högerut ”som om det inte spelade någon roll”.
Om Jonas Sjöstedt ska få chansen att lägga om kurs behöver han troligen ha med sig båda i besättningen, men hur många som röstar på Sjöstedt avgör hur röd en rödgrön regering kan bli.
