En återkommande punkt var hur den antirasistiska kampen kan mobiliseras

så att den når ut till även de som i dagsläget inte inkluderas av den direkt, även

om de rimligen borde omfattas av den. Yasmin Hussein nämnde bland annat

att vi måste bli bättre på att lyfta fram de aktörer som utövar antirasism utan

att ens uttala det.

Ett annat konkret förslag som diskuterades i sammanhanget

var jämlikhetsdata som Samson Beshir förespråkade. Han menar att vi kan se

hur den svenska jämställdhetsdatan betytt för kvinnorörelsen i genomförandet

av reformer genom decennierna, och att det talar för en jämlikhetsdata

som kan fungera på motsvarande sätt för den antirasistiska kampen som

jämställdhetsdatan betytt för feminismen. Beshir pratade också om en

folkbildning som konkretiserar de gemensamma känslor om att något inte står

rätt till, som finns bland rasifierade, till att handla om faktiska effekter av folks

livsvillkor.

Kyeyune Backström lyfte frågan om hur det faktiskt finns de som tjänar på

den rasistiska strukturen, att om alla verkligen förlorade på ett ojämlikt

samhälle så skulle den samhällsstrukturen ha upphört för längesen. Hon drog

paralleller till hur otroligt många amerikaner tjänade – och än i dag tjänar – på

den transatlantiska slavhandeln som byggde upp USA:s ekonomi och menar att

det i Sverige på motsvarande sätt också finns vinster för de vita i ett rasistiskt

samhälle eftersom de direkt eller indirekt inkvoteras på arbetsplatser, till

bostäder och så vidare.

Evin Ismail betonade det ohållbara i ett rasistiskt samhälle och menade istället

att det förr eller senare kommer falla tillbaka även mot de som är överordnade

i den rådande ordningen. Ismail lyfte Husbyhändelserna som ett exempel på

hur motståndet och upproren är en oundviklig konsekvens av det rasistiska

maktutövandet, och hon betonade vikten av att se vilken direkt inverkan det

fick på maktens företrädare oavsett hur de valde att benämna händelserna. Hon

avslutade med klassikern: ”Där det finns makt finns det motmakt”.