Det brann i Husby sommaren 2013 efter att polisen skjutit ihjäl en 69-årig man i hans lägenhet. Sen flammade det upp i andra miljonprogramsområden och en löpeld gick genom medierna ut i internationell press – Sverige brinner! Mitt i det överdramatiserade kaos som medierna kablade ut kämpade olika grupper Megafonen, Pantrarna i Biskopsgården och andra grupper och invånare för att försöka ge en annan bild av orsakerna, känslorna och förloppet bakom de brinnande bilarna.

Nu har Ung scen/Öst återvänt till sommaren 2013 och skapat en föreställning med utgångspunkt i händelserna. Men ”Marken brinner”, skriven av Nasim Aghili med gruppen Revolution Poetry, reder inte ut och sorterar brunna bilar, skott och polisaktioner. Istället kopplar de samman utbrotten med upplopp i Los Angeles, Paris och London och ger oss en poetisk berättelse om förtryck, motstånd och uppror som knyter samman skilda platser och tider. Föreställningen håller fram det universella i det partikulära, lokala kamperna och hur frustrationens och motståndets trådar löper samman. Här ligger pjäsens nerv: den lyfter upp engagemangets, vredens och solidaritetens logik och dess släktskap med andra kamper, på andra platser.

Pjäsens form speglar denna rumsliga och tidsmässiga upplösning och förening. Textens poetiska men också slagordsfyllda och utbildande ton frammanar Black power och antirasism både i Biskopsgården och Los Angeles. Här söks alltså inte någon kärv realism. Istället knådas och upprepas ord, tankar och känslor, som rör sig fritt mellan South Central och Skäggetorp, men som framförallt tvingar oss att ta in, se höra och känna, en ilska född ur marginalisering och ett politiskt medvetande som tar form och formar dess bärare.

Skådespelarna böljar runt på och vid sidan om scenen i eldfärgade jackor. De är överallt i rummet, bland publiken, på scenen och på smala broar vid sidan, som också publiken emellanåt uppmanas att gå runt på – eftersom marken brinner.

Men slagord, som utropas flitigt i pjäsen, är alltid lite slagordsmässiga och här finns förstås en risk. Det hade lätt kunnat bli en alltför ensidig demonstration av solidaritet, och ibland är det nära gränsen, men emellanåt glimtar en självkritisk fråga fram, ett tvivel, eller bara ett skämt, kring just det intensiva och uppfodrande. Det är viktigt. De stöter inte bort oss från frågan och engagemanget. Tvärtom, genom att ibland låta pjäsen leka med politikens och motståndets traditionella former och uttryck fördjupas föreställningen med frågor om den enskildes engagemang.

Politiska aktioner och rörelser kan dra in oss och uppfylla oss, men också ge en känslan av att jag försvinner i dom och därför ibland också stöta bort oss. Detta dubbla medvetande behöver aktivisten för att kunna hitta sig själv i rörelsen, och det är nödvändigt att pjäsen inkluderar det för att ge oss också en reflektion kring engagemangets villkor.

Pjäsen hade kunnat ge mer utrymme åt det och överhuvudtaget mått bra av att ibland sakta ned och låta frågor om hur politiken och solidariteten kan skava få hänga längre i luften. Men det tas upp fint när en av aktörerna utmattad utbrister: ”Jag vill inte representera – jag vill bli sedd”. Här fångas dilemmat hur den enskilde ibland värjer sig mot att kategoriseras i typer, som invandrare, förortsbo, bråkmakare, megafon, men ändå ibland måste acceptera dom för att bli hörd.

I en annan rolig scen grälas det gravallvarligt om några manifest-liknande ord egentligen kom från Megafonen eller Pantrarna. Denna självironi och erkännandet att den politiska aktivismen också kan ha sina fåfänga sidor förtar inte budskapet. Vi förstår att när marken brinner drivs människor till rörelse. Att inte vara från förorten betyder inte att man inte kan röras och delta. Hettan kanske inte måste kännas direkt i tårna, men man måste förstå vad som sätter andra i rörelse. Och där kliver teatern själv in i den politiska verkligheten, i dramat, och spelar en roll.