Berättelsen om hur jag, en naiv nittonåring, hade fängslats, förhörts och torterats, gjorde alltid min vän Birgitta Stenberg upprörd, hon ville höra den, hon ville läsa den. “Skriv, Ana, skriv, detta får inte glömmas”. Och boken som kom ut för några år sedan Er tid skall komma var svaret och den hade inte skrivits utan Birgittas stöd och entusiasm.

Det var precis igår, den 23 augusti för 42 år sedan, som jag fängslades och det var precis då som Birgitta bestämde sig för att dö. Poetisk rättvisa, kanske. Utan mitt fängelse och min exil i Sverige hade jag aldrig lärt känna Birgitta och aldrig delat det som vi delade, våra resor, våra böcker, våra måltider, våra vänner.

Birgitta fick mig att gå vidare, hon tyckte att jag slösade bort mycket tid, att jag gjorde så mycket annat än att skriva. Hon var född 1932 och mindes i detalj hur det var att leva på Gotland under andra världskriget. I Visby, där hennes far var apotekare, fick de täcka fönster med svarta tyg, för att hindra tyskarna från att landstiga i den strategiska delen av Sverige.

Birgittas och mitt liv tillsammans bestod av en lång berättelse, av ett långt samtal. Vi fick träffa våra familjer, jag var med på Birgittas kusinträff, i Västergötland, och hon följde med till Montevideo för att träffa mina fastrar och mostrar.

Hon tyckte mycket om min morbror, Samuel, en gammal sjökapten som var djupt troende katolik. Birgitta hade konverterat på femtiotalet, “innan du ens var påtänkt, haha”, brukade Birgitta reta mig. Min morbror och hon hittade latin som gemensamt språk och pratade latin med varandra, de blandade frisk med spanska och italienska. Eftersom Birgitta hade levt både i Italien och i Spanien kunde hon tala en härlig blandning av Medelhavets alla språk. I Portugal hade hon också varit nästan ett år med sin danska väninna Mette.

Där förväxlade fiskarna henne med Birgitte Bardot och följde henne vart hon gick. “Birgitte, Birgitta”. Det blonda håret och namnet fick dem att tro att den franska skådespelerskan hade bestämt sig för att bo bland dem, hon kanske rekade för en film 🙂

Birgitta berättade om hur det kändes när kriget var över och gränserna öppnats på nytt, en generation av unga och krigströtta människor ville leva ut drömmar om författarskap, konstnärsliv och umgänge.

De hamnade i Paris, Mallorca, Ibiza, Rom, den tidens ”Eurotrash”, de drack billigt rödvin och levde på pengar som föräldrarna motvilligt skickade. Många var amerikaner, de hade segrat och nu skulle de avnjuta segerns ljuva sötma.

Det var deras tid, nylonstrumpor, tuggummi och amerikanska cigaretter visade den amerikanska livsstilen som chosefri och enkel, full av löften. Europa var i spillror och nya klasser och nya allianser bildades. Existentialisterna satt i Paris ”Café des Fleurs” och predikade nihilismen, livet och döden var likvärdiga, det gällde att leva ut, snabbt och smärtfritt, man var ensam på jorden.

Mallorca var fortfarande en orörd ö, massturismen hade inte kommit igång och de få utlänningarna sågs med misstänksamhet. Birgitta och hennes vänner, författare, konstnärer, lesbiska, homosexuella, drog- och alkoholberoende, sågs inte med blida ögon av Francos Guardia Civil.

Jag fick träffa Peggy, som Birgitta lärde känna i femtiotals Paris. Hon var amerikanska och blev blixförälskad i Birgitta, som tog henne till Mallorca.
Om deras tid tillsammans handlar en av Birgittas finaste böcker, Alla vilda som jag översatte till spanska.

Birgitta hade en mycket radikal syn på världen och på rättvisan, tillsammans med sin man Håkan åkte de till Colombia och träffade fiskare och intellektuella, många av dem fanns senare med i listan över de försvunna. Håkan var borgarkillen som gjorde arbetarklassen till sin hemvist och som grundade Transportfacket, Birgitta berättade stolt hur hamnarbetarna hälsade på dem när de anlände till Göteborg för att sälja fisken som de hade fångat tillsammans.

Få kunde gissa att det var en känd författarinna som gömde sig bakom fiskaroverallen och lyfte upp de tunga lådorna med makrill och torsk. De hade gjort ett avtal Håkan och hon, sex månader om året hjälpte hon honom med fisken och sex månader om året hjälpte han henne med hennes böcker. Bland annat översatte de tillsammans Kurt Vonneguts Player piano.

Jag fick aldrig möta Håkan. Birgitta och jag blev vänner ett år efter hans död, men husen på både Åstol och Smedsbol var fyllda av saker från deras gemensamma liv.

Birgitta och jag var medlemmar i den svenska Penklubben, en författarorganisation som arbetar för yttrandefrihet och för fängslade författare. Vi deltog i många internationella kongresser, särskild glad var Birgitta att hon fick träffa Tjeckoslovakiens president Vaclav Havel, som tog emot oss i Prags magnifika slott.

Men annars var det Noam Chomsky som Birgitta älskade mest, jag hade intervjuat honom 1984 och vi reste tillsammans 1998 för att träffa honom på nytt. Birgitta och Chomsky delade samma passion för rättvisan och samma avsky för vapentillverkare, enligt dem bägge, är det de som skapar krig för att testa alla nya vapen som ska senare säljas.

Vi träffade Eduardo Galeano några gånger och hon sade till honom hur mycket hade hon lärt sig om Latinamerika genom att läsa Latinamerikas öppna ådror. En handbok om kolonialism och plundring, kallade hon boken.

Mitt liv med Birgitta och det Sverige som vi delade är en del av mig och bandet vi knöt överlever till och med döden. Just nu känns Birgitta mer levande än någonsin.