De ständigt återkommande debatterna kring n-ordet tycks aldrig tystna. Ett ord som väcker så många olika känslor och tankar. N-bollen som får åtnjutas i delikatessformat, till Pippis far som är n-kungen över de sju haven. Det slutar aldrig förvåna mig hur människor i privilegierade sociala positioner häver ur sig de mest egoistiska och självcentrade analyser kring n-ordets oskyldiga mening och fullkomliga duglighet i vardagstal. Individer som stampar sönder tolkningsföreträdet och struntar i sitt ansvar som demokratiska samhällsmedborgare.

I somras var jag på läger med en grupp rasifierade vänner. Det var min första upplevelse av ett separatistiskt forum, där vi fritt kunde dela upplevelser och erfarenheter som många av oss kunde relatera till. Den tredje dagen stod filmkväll på schemat, där jag och några polare föreslog en nostalgirulle från tonåren – White Chicks. För er som inte känner till filmen så är det en amerikansk ”humorkomedi” där en rad olika ras och könsstereotyper målas upp i underhållningssyfte, i form av två afroamerikanska polismän som i uppdraget att beskydda två hotade vita överklass systrar, genom att klä ut sig till dem och hålla systrarna i trygga rum.

När filmen var över skulle vi samtala kring den innan läggdags. Till min förskräckelse uttrycker en av deltagarna sin oerhörda besvikelse över det fattiga omdömet och dåliga valet av film. Hen fortsatte med att beskriva hur problematisk filmen var och exemplifierade flertalet hemska scener som tydligt reproducerade transfobi, om och om igen.

Hen beskrev en särskilt obehaglig scen, där de oskyldiga två systrarna misstänktes för att egentligen vara de afroamerikanska manliga poliserna i förklädnad. Därför tvingades systrarna ned till polisstationen för att bevisa deras ”riktiga” kön, genom att få ner deras underkläder neddragna framför alla polismännen på stationen.

Där fann jag mig själv som kvinna privilegierad, eftersom jag utan problem underhållits på bekostnad av andras förtryck. Inget nytt samhällsfenomen i övrigt, men för mig en ytterst ovanlig sits att befinna mig i, då jag som svart kvinna känt andra typer av förtryck i andra scenarion. Men nu satt jag där, konfronterad och skamsen över min ”okunskap”. Jag hade kunnat försvara min rätt till att njuta av denna ”underhållning” eller ta mitt ansvar och rätta mig som en skön människa vill. Det var min tur, för vinden hade vänt.

Samtal efter samtal kring n-ordet engagerade det svenska folket där tydliga poler växte fram, en del som uttryckte ett starkt missnöje till kultur ”censuren”, där somliga klagade över PK-hysterin som vann mark i landet ”lättkränkt”. De oändligt många statusar på Facebook, Twitter-krigen och de hav av artiklar och krönikor som ramlade in efter varandra. Det visade på en sak, det är något speciellt med det n-ordet, eftersom den erhåller ett sådant högt värde och måste försvaras till varje pris. Hetsen kring detta tog aldrig slut. Jag upplever detta än i dag.

Överallt kunde jag läsa om n-ordet som likställdes med vitlök. N-bollen som en chokladboll. N-ordet som ett substitut för färgen svart. N-ordet som också används i samband med mobbning, diskriminering, misshandel och mord. N-ordet som hänger samman med hatbrott mot afrosvenskar som är överrepresenterade i statistiken, där Fidel Ogu är ett av många offer. N-ordets konsekvenser i dag.

Det är lika förbluffande att se hur frågan varje gång vänds till att handla om användarna av ordet och inte de människor som faktiskt lever under ordets förtryck. Egen bekvämlighet och nedärvda privilegier leder naturligt till förkastelse av afrosvenskars tolkningsföreträde och reproduktionen av rasistiska kränkningar. För vid det här laget vet de flesta svenskar att n-ordet skapades av hat mot svarta individer i en tid formad av biologiska rashierarkier, plundringar och slaveri.

Den filmkvällen hade jag flera alternativ. Jag kunde välja att syna min position i situationen, respektera och lära mig av hens analys. På samma sätt som jag önskar att mitt tolkningsföreträde, som afrosvensk i n-ordsdebatten kunde få gehör. En småsak tänker du kanske, medan den större frågan handlar om rätten till att få skratta till bra komedifilmer eller njuta av goda delikatesser på samma villkor.

Hur kunde jag inte koppla ihop dessa olika förtryck? Jag skäms eftersom jag egentligen kan relatera till problematiken när det gäller rasism; den ilska som bubblar upp i mig när människor väljer att försvara sin position istället för backa undan och lyssna på individen/gruppen i fråga. Att respektera och agera efter tolkningsföreträdet.