De kritiska och radikala innebörderna i upplysningens idévärld har avpolitiseras, den politiska liberalismen har kollapsat och kvar finns en ekonomisk liberalism som uppfattar demokratin som ett hinder. När liberalismen blir alltmer totalitärt måste avpolitiseringen av samhället tas på allvar, menar Staffan Lundgren.
När jag för en tid sedan av en vän blev rekommenderad att läsa ”Politisk och ekonomisk liberalism” av Sverker Gustavsson upplevde jag hur en del av min undran inför hur liberala krafter i samtiden tycks ha genomgått en fundamental och oroande förändring fick svar. Vad som trädde fram var den inom liberalismen inneboende motsättningen mellan politisk och ekonomisk liberalism. Denna motsättning framträdde dock inte endast i egenskap av två ideologiska formationer utan också som ett redskap att tolka samtiden med.
Eftersom jag inte är liberal, åtminstone inte i någon partipolitisk mening, har en del av min undran bestått i varför jag sett på denna utveckling med förskräckelse. Den kris liberalismen genomgår borde väl utifrån min politiska horisont istället välkomnas som ett tecken på dess nära förestående kollaps. En del av förklaringen är kanske att, som Rasmus Fleischer har konstaterat, ”[l]iberalism, i ordets bredaste bemärkelse, är ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter” och hur den ideologi jag själv förlikar mig med, socialismen, inom ramen för en sådan distinktion fortfarande befinner sig inom ett liberalt paradigm.
Liberalism baserar sig på en åtskillnad mellan ekonomi och politik, och i förlängningen mellan privat och offentligt. En åtskillnad som finner sitt ursprung i det antika polis: ekonomin tillhörde privatsfären, till den nödvändighet som allt liv ofrånkomligen är förbundet med och som står mot friheten bland likar i offentligheten. Frihet är frihet från nödvändighet.
Det är intressant att se hur Kant i sin berömda essä ”Svar på frågan: Vad är upplysning?” både repeterar den antika figuren och förändrar den med avseende på vilka som både beviljas tillträde till och konstituerar (den politiska) offentligheten och därmed kan anses fria:
Förutom att den frie ska vara en man (inte ett barn eller en kvinna) är den enda kvalifikationen att han är sin egen herre, det vill säga har någon sorts egendom som han försörjer sig på (dit även konst, hantverk, skön konst eller vetenskap räknas), dvs. att han i de fall då han måste tjäna hos andra för att leva endast gör det genom att föryttra vad som är hans och inte tillåta andra att göra bruk av hans krafter, att han inte tjänar något annat än det allmänna väsendet i ordets egentliga betydelse. På denna punkt är sådana som har med konst att göra och stora eller små egendomsägare alla lika varandra.
Med idén om den moderna liberala politiska friheten likställs friheten istället med innehav av egendom. Det är detta som möjliggör för samtida liberaler att argumentera för att inskränkningar i äganderätten är ett hot mot friheten. Den frihet som en gång förstods som frihet från nödvändighet har alltså transformerats till rätt till egendom.
Under en period som alltmer börjar kännas som en historisk parentes kom dock den politiska liberalismen, i dess utvidgade och (själv)kritiska form att göra upp med denna sin historiska belastning. Friheten kom att frigöras från såväl ägande som ”naturliga kvalifikationer” vilket innebar att såväl egendomslösa som kvinnor beviljades plats i offentligheten och det politiska livet – den genomgick med andra ord en omfattande politisering som gav fler möjlighet att ”fritt göra bruk av sitt förnuft i offentligheten” och bli politiska subjekt.
Med stöd från konservativt håll (och inte sällan, om än av andra anledningar, också från vänsterhåll) har de liberaler som ibland kallas klassiska, ibland kallas nya, aktivt verkat för en avpolitisering av samhällets alla sfärer. Ekonomin, sjukvården, utbildnings- och myndighetsväsen, offentlig förvaltning, kulturen till och med twitter – allt måste avpolitiseras. Den offentliga sfären måste krympas, privatsfären expanderas.
Sverker Gustavsson skriver: ”Vad den politiska liberalismens kritiker önskar inför 2000-talet är låg inflation och en mer flexibel arbetsmarknad med svaga eller obefintliga fackföreningar. En sådan politik tros kunna medföra lägre sociala kostnader för dem som vill investera i ny produktion. Dessa ekonomiskt liberala önskemål hoppas man kunna främja genom att konstitutionellt begränsa möjligheten att fatta majoritetsbeslut. På det sättet har demokratins problem kommit att omformuleras så att det mera stämmer med hur det ställdes före 1914. Demokratin ses inte längre som lösningen utan som problemet.”
Inte sällan anförs den liberala idétraditionen som vad som håller samhällskroppen fri från totalitära ideologier. Med sina krav på demokrati och politisk frihet, delvis förbundna med arvet från upplysningen, likställs liberalismen av dess företrädare med modernitetens alla positiva sidor. Men här finns anledning att mana till försiktighet. Det saknas varken historiska eller samtida exempel på hur ekonomisk liberalism är förenlig med auktoritära styrelseskick och totalitära ideologier. Istället är det endast när den politiska liberalismen uppträder som en motpart till den ekonomiska liberalismen som den senare hindras att göra gemensam sak med ideologier och auktoritära styrelseskick som hotar den politiska liberalismen friheter.
Gustavsson observerar angående Friedrich Hayeks The Road to Serfdom från 1944 att: ”Förklaringen till den stora utbredningen av den fascism, som de allierade vid tiden för bokens publicering höll på att nedkämpa, var enligt Hayeks mening författningspolitisk. Rösträtten, yttrandefriheten och föreningsfriheten hade gjort medborgarna övermodiga. Genom politiska beslut hade de trott sig kunna styra näringsliv och samhälle. Efter kriget behövde segrarna rulla tillbaka den alltför långt gångna politiseringen. Annars skulle vägen ligga öppen för en total socialisering.”
Dagligen hör vi kraftiga och rättmätiga fördömanden av politiskt våld. Men innebär inte detta fördömande också ett fördömande av det politiska?
I begreppet politiskt våld sker ett likställande av det politiska med våld. Hotet ligger för den ekonomiska liberalismens perspektiv, ovan exemplifierad av Hayek, inte enbart i våldet utan i den politiska liberalismens krav på rösträtt, yttrandefrihet och föreningsfrihet och dess möjliga öppning mot ”en total socialisering”.
Om vi med detta i åtanke tänker tillbaka på händelserna i Husby tidigare i år och kanske framförallt på hur dessa försökte avpolitiseras både genom ett tal om ”kriminella element” och, i den mån som de erkändes som politiska uttryck, genom en kritik av ”politiskt våld” blir det intressant att se vad som följer strax därefter.
”För att vi ska lyssna måste ni tala vårt språk.” Så kan det ”politiska” svaret på händelserna formuleras. När detta sedan görs genom protesterna mot utförsäljningen i Alby i kraft av ett krav på folkomröstning i frågan har svaret plötsligt blivit ett annat. Villkoren har på bara några veckor ändrats och svaret denna gång blir ”Tack, men detta är inte längre vårt språk”.
Detta är ett oroväckande exempel på att i den ekonomiska liberalismens önskan om ett återrullande av ”den alltför långt gångna politiseringen” är det inte bara våldet utan också den politiska liberalismen som skall stävjas. I fördömandet av ”politiskt våld” är det lika mycket det politiska som våldet som fördöms.
Kanske är det delvis på grund av detta som upplysningens idéer om demokrati och politisk frihet idag lånar sig till helt andra ärenden. De kritiska och radikala innebörderna i upplysningens idévärld har avpolitiseras så till den grad att den låter sig att användas som ett bländverk mot rättmätiga krav på erkännande från grupper som förnekas politisk existens. Egendom och ”naturliga kvalifikationer”, de sistnämnda i nya former, utgör åter vad som reglerar tillträdet till offentligheten. Rasistiska idéer kan köpa sig utrymme i Sveriges största morgontidning.
Ett närmast parodiskt exempel på att upplysningen idag inte utgör annat än ett sken hittar vi i hur man läser Candide. Istället för en kritik av panglossianismen, av föreställningen om att vi lever i den bästa av världar, som verket faktiskt är, är det genom Evelyn Beatrice Halls berömda formulering ”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it” som vi idag får Voltaire förmedlad till oss. Av upplysningens själv- och förnuftskritiska tänkande, vars höjdpunkt manifesteras av Kants tre kritiker, återstår inget utom en tom form som manifesterar sig som banal ”religionskritik” på diverse ledarsidor och löjeväckande försök att under upplysningens banér plädera för en kultur- och värdekonservativ agenda. Den politiska liberalismens kris blir här tydlig – var är de röster som rimligtvis borde kritisera en appell för en återgång till ett tillstånd före 1918 som de samtida konservativa krafterna förfäktar?
I The Origins of Totalitarianism menar Hannah Arendt att ideologier är ofarliga och godtyckliga åsiktsuttryck endast så länge de förblir detta och inte tros på på allvar. När deras anspråk på allomfattande giltighet tas bokstavligt blir de till kärnan i logiska system inom vilka, om grundpremissen accepteras, allt följer i enlighet med detta system på ett närmast tvångsmässigt sätt. Det vansinniga i sådana system, menar hon, ligger inte i dess grundpremiss utan i den logik med vilka de konstrueras och hur en dogmatisk hållning till dessa rymmer ett embryo till totalitarismens förakt för det specifika och det varierande för verklighet och fakticitet.
A=A lyder de nygamla ekonomiska liberalernas trossats. En ideologisk formel med anspråk på total giltighet genom ett logiskt system inom vilket allt är utbytbart. Tecknen på den ekonomiska liberalismens utveckling mot totalitarism genom det dogmatiska avpolitiserandet av samhället måste tas på allvar.
