Startsida - Nyheter

Är föräldraledigheten en förmån eller ett straff?

”Någonstans i botten av den här debatten finns en fråga som ingen någonsin berör: Den obehagliga frågan är om föräldraledigheten bör betraktas som en förmån eller som ett straff.” Inga-Lisa Sangregorio upprörs över Jan Björklunds utspel om att höja föräldrapenningen för män.

I söndags inledde Sveriges Radio sin lunchekosändning så här: ”Folkpartiet vill att föräldralediga pappor ska få mer betalt.”

Detta var redaktionens sammanfattning av det viktigaste i det sommartal som Jan Björklund skulle hålla en halvtimma senare. I en intervju preciserade Björklund att det handlar om 6 000 kronor i månaden, skattefritt, utöver den ordinarie föräldrapengen, från den femte månaden. (Som jämförelse kan nämnas att den kvinna som blir gravid innan hon hunnit etablera sig på arbetsmarknaden får 6 750 kronor i månaden. En garantipensionär får 7 030 kronor. Båda de beloppen är beskattade.)

Avsikten, förklarade Björklund, var att öka jämställdheten och på så sätt låta företag och samhälle få tillgång till unga kvinnors begåvning. Jämställdhet modell FP åstadkommer man alltså bäst genom ökad ojämställdhet. Det räcker inte att män i genomsnitt har högre lön och därmed högre föräldrapenning än kvinnor, jämställdheten kräver att de dessutom får 6 000 skattefria kronor mer för att ägna en månad åt sina egna barn. Lika lön för lika arbete, någon?

Föräldraledigheten är redan delad

Tyvärr tror jag att den del av kvinnorörelsen som benhårt driver kravet på en tudelning av föräldraledigheten har bidragit till att det blir möjligt att lägga fram ett förslag som detta och till och med få applåder. Enligt liberala ledarskribenter kan förslaget locka feminister till partiet. Genom en kombination av mild piska i form av en tredje öronmärkt så kallad pappamånad och en generös morot i form av de 6 000 kronorna för ytterligare månader kan vi komma en bit på vägen mot idealtillståndet hälften var.

Själv har jag länge funnit det egendomligt att det i huvudsak är kvinnor som kämpat för att män bör ta ut en större andel av föräldraledigheten, men av flera skäl har jag inte velat ifrågasätta detta feministiska credo. Motståndet mot en obligatorisk tudelning har hittills varit så kompakt att inget stort parti skulle komma på tanken att driva frågan och sannolikheten att den kommer att förverkligas under överskådlig tid följaktligen låg.

Håller det motståndet på att försvinna? Det är svårt att säga, eftersom de medier jag följer är totalt dominerade av en urban medelklass vars värderingar sannolikt inte är representativa för hela befolkningen. Detta är i och för sig inte ett argument mot vad det vara månde; det finns frågor som jag skulle vara beredd att strida för även om 99 procent av befolkningen tyckte annorlunda. Den obligatoriska tudelningen av föräldraledigheten hör definitivt inte dit.

Inte för att det skulle vara fel att dela (mer) lika, utan för att jag anser att människor måste få ett visst handlingsutrymme, även om det leder till att de handlar annorlunda än vad jag skulle önska.

Tvärtemot vad man kan tro av debatten är föräldraledigheten redan delad lika mellan föräldrarna, om de har gemensam vårdnad. Av totalt 480 möjliga dagar tillfaller hälften modern och hälften fadern. Om de önskar en annan fördelning måste de komma överens om detta och anmäla det till försäkringskassan. 60 av vardera förälders dagar kan inte överlåtas till den andra föräldern; det är de så kallade pappamånaderna (som även kan vara mammamånader).

Det är alltså möjligheten till en annan fördelning som förespråkarna för en individualiserad försäkring vill ta bort, med argument som jag knappast finner övertygande. ”Man kan inte överlåta sin sjukpenning” – men ursäkta, hur dumma jämförelser får man dra till med ens för en god sak? Du kan inte gärna anställa någon med uppgift att vara sjuk i ditt ställe, men någon annan kan mycket väl ta hand om ditt barn.

Det män gör…

Missförstå mig inte. Jag tycker det är bra, ja fantastiskt bra, att svenska fäder i dag tar ett mycket större ansvar inte bara för sina barns försörjning utan också för deras vardagsliv än vad som var vanligt för bara någon generation sedan. Men jag kan bli utled på att det som kvinnor gjort i alla tider utan att belönas med vare sig pengar eller ära ska bli så märkvärdigt och beundransvärt om män gör det.

Fredrika Bremerförbundet utnämnde på sin tid Ove Rainer till ”hedersknyffel”, som belöning för att han varit pappaledig ett par sommarmånader. Och några år senare utdelade Mona Sahlin en utmärkelse till en man för bedriften att ta ut sju månaders pappaledighet efter att just ha tillträtt ett statligt chefsjobb. (Undrar vad han sa vid anställningsintervjun.)

Den generösa beredskapen att dela ut skattepengar i bidrag till fäder är FP inte ensamt om. Häromåret föreslog moderatkvinnorna att taket i föräldraförsäkringen helt skulle avskaffas, med hänvisning just till pappornas viktiga roll. Även de stackars fäder som har så höga löner att de inte har råd att vara föräldralediga skulle få åttio procent av sin inkomst om de var hemma med sin avkomma. På frågan om det var rimligt att tvinga skattebetalarna att punga ut med miljonbelopp till föräldralediga höginkomsttagare svarade ordföranden ”Vi lägger inte fokus på det utan vi lägger fokus på barnen”.

Fördelarna uppväger inte nackdelarna

Återstår frågan hur bra det egentligen är för barnen att vårdas av någon som måste tvingas eller mutas för att ägna några månader av livet åt att ta hand om dem. Är dessa fäders motvilliga insats verkligen så värdefull att den motiverar skattefinansierade morötter modell FP, alternativt piskor i form av förlorade dagar för de föräldrar som vill fördela dem på annat sätt än hälften var (V och Fi)?

Jag tycker inte det. Möjligen kan jag anklagas för att vara inkonsekvent, eftersom jag tycker att de öronmärkta månader som bara kan tas ut av den ena föräldern är en bra reform men samtidigt är skeptisk till värdet av en obligatorisk tudelning av föräldraledigheten.

De så kallade pappamånaderna har varit enormt viktiga och gjort det normalt och i många kretsar rent av eftersträvansvärt för män att vara föräldralediga. Detta har dock (hittills) inte lett till att ledigheten delas absolut lika mellan föräldrarna.

Frågan är om en sådan delning är så viktig att den motiverar ett så drastiskt ingrepp i människors frihet som en så kallad individualisering skulle innebära. Jag anser inte det. Flera debattörer har här i Feministiskt Perspektiv och i ETC argumenterat, och argumenterat väl, mot en sådan förändring, med motiveringen att den riskerar att innebära en katastrof för de mest förtryckta kvinnorna. Min egen utgångspunkt är snarare den liberala. Om två människor som är mogna nog att bli föräldrar är överens om att den tudelning som redan är huvudregeln inte passar deras situation anser jag att de bör ha rätt att göra en annan fördelning. Detta även om de enligt min åsikt gör fel. Men jag erkänner att jag inte är konsekvent, eftersom jag alltså är för den milda kvotering som pappamånaderna innebär.

Förmån eller straff?

Någonstans i botten av den här debatten finns en fråga som ingen någonsin berör, och den handlar om synen på föräldraledigheten.

Sveriges föräldraförsäkring är unikt förmånlig, både när det gäller längden på ledigheten och de förmåner som utgår till den som lyckats ta sig in i försäkringssystemet före graviditeten. (Som jämförelse: Reagan lade på sin tid in sitt veto mot ett förslag som gick ut på att nyblivna mödrar skulle få rätt till tre veckors obetald ledighet efter förlossningen.)

Den obesvarade och obehagliga frågan är om föräldraledigheten bör betraktas som en förmån eller som ett straff.

Det är i huvudsak kvinnor som drivit kravet på en obligatorisk lika delning. Den välvilliga kan se detta som ett exempel på kvinnors altruistiska läggning: de/vi vill unna männen glädjen i att på heltid ägna sig åt sina små barn. Å andra sidan är de kvinnor som hårdast driver kravet knappast de som brukar ömma mest för männens rättigheter.

Männen åter har ju redan i dag rätt till hälften av föräldradagarna. Om de inte tar ut dem utan överlåter dem till mamman kan det tolkas som ett tecken på generositet (vi vill inte roffa åt oss) alternativt som egoism (inte ens några månader kan de offra för sina egna ungar).

Jag ser både morots- och piskförslagen som tecken på att de partier som driver dem innerst inne ser föräldraledigheten som ett straff. Det är orättvist att många män slipper undan med kortare strafftid än kvinnor, tycker individualiseringsförespråkarna. Om män frivilligt ska förmås att avtjäna sitt straff måste de lockas med det enda som intresserar dem, nämligen pengar, tycker morotsfalangen. Orättvist? Jo. Men inte helt osant.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV