Tiina Rosenberg har just varit på utbildningskonferens i Kina och slår ett slag för ett socialistisk utbildningssystem där dagis ingår som en grundläggande del i ett mer jämställt och jämlikt tillgång till utbildning. Något överraskande pläderar hon även för kvinnlig ledarskap, i denna krönika om att komma ut från ledarskapsgarderoben.
”Kvinnorna håller upp halva himlen”, lär ha varit ett av Mao Tse Tungs favorituttryck. Det citerades flitigt av kinesiska kvinnliga universitetsrektorer, som hade anordnat ett världsforum för kvinnliga universitetsrektorer i Peking för ett par veckor sedan. Nu undrar ni kanske vad jag gjorde där. Det hade väl även jag undrat för ett par år sedan, men sedan januari 2013 är jag rektor för ett nytt universitet i Helsingfors. Konstuniversitetet där jag håller i trådarna är en sammanslagning av Sibeliusakademin (musik), Teaterhögskolan (teater och dans) och Finlands Bildkonstakademi. Det nya Konstuniversitetet finns i min hemstad Helsingfors.
Det har varit en omställning i livet som jag ska återkomma till en annan gång, men idag tänkte jag skriva om ledarskap. Det är ett begrepp som jag aktivt undvikit genom åren trots att jag hunnit med flera ledarskapsuppdrag. Det är inte ledandet eller chefandet i sig som är problemet utan själva begreppet ledarskap som blivit en sådan besvärlig term för mig. Det beror på allt tal om kvinnor i bolagsstyrelser och andra ledande positioner. Det har alltid gjort mig obekväm. På något sätt har det passat illa med en aktivistisk position. Nu har jag dock tvingats ut ur den garderoben och stå där tydligt identifierad som en akademisk ledare.
Peking var förstås inte första gången. Jag hade övat mig före på europeiska fora för kvinnliga universitetsrektorer och där upptäckt hur hårt kvinnor arbetar för gender mainstreaming och jämställdhetsfrågor. För det är just tal om gender mainstreaming och jämställdhet, inte så mycket om feminism, även om F-ordet stundtals dök upp i samband med omnämnanden av feministisk teori och genusvetenskap. Men lugn, bara lugn. Jag har nu blivit en fantastiskt lugn och mogen person och bestämde mig därför för att inte höja min röst och kräva en mer radikal analys utan tänkte att jag skulle avvakta och se vad som skulle hända.
Och det hände som alltid brukar hända. Det var ett evenemang för en stor samling kvinnor som hängivet arbetar för flickors och kvinnors rätt till utbildning, för demokratifrågor och utvecklar strategier för utbildning för alla. Om jag nu kommit ut ur ledarskapsgarderoben måste jag ytterligare komma ut ur en garderob, nämligen utbildningsgarderoben. Vi var alla överens om att utbildning är central för demokratiutveckling och nu talar jag om hela utbildningsgången. Hade detta varit en tillställning för manliga rektorer hade ingen talat om förskola, grundskola och universitet som en helhet. Kina må lida av demokratibrist, men där finns den för oss så välkända socialistiska modellen för förskolor, även om våra förskolor inte uppfostrar de unga medborgarna i samma strikt patriotiska anda.
Ett hinder för kvinnors och mäns jämställda möjligheter till studier och arbetsliv är i de flesta länder bristen på heldagsförskolor som också har utbildad personal och som serverar mat. Det är bara att ta färjan till Tyskland och där möta ett sådant Kindergarten-system trots att det fanns ett utmärkt förskolesystem i det gamla öst, men som nu blivit fult eftersom man i väst ogärna lär sig något av gamla kommunistländer. Sveriges förskolesystem är ett socialistiskt eller åtminstone socialdemokratiskt arv väl värt att vårda därför att utan det skulle våra blivande studenter rekryteras ur en snävare krets.
Visst var detta världsforum heteronormativt. Kvinnor tackade sina fäder, bröder och manliga professorer som antingen blivit deras äkta män eller stöttat dem andra vis. Mödrar och systrar var märkligt frånvarande i dessa självbiografiska tacksägelser. Alla, och då menar jag bokstavligen alla, hade också en alldeles tvättäkta heterosexuell make som givetvis hade supportat sina vetenskapsfruar till max.
Men faktum kvarstår att det finns en grupp globala akademiska kvinnliga ledare som arbetar hårt för demokratiseringen av högre utbildning och ser utbildningen i ett brett globalt sammanhang. Det verkligt intressanta var alla strategier som används för att förverkliga utbildningspolitiska mål under betydligt svårare omständigheter än våra nordeuropeiska och lyckas med det. Plötsligt kändes det inte så svårt att se sig som en akademisk ledare. Någon måste göra jobbet. Om valet står mellan en kvinnokämpe eller ytterligare en i raden av manliga ledare som leder för ledandets skull är valet givet.
