Den som i likhet med mig levt länge får gärna en tendens att tänka ”det där sa/skrev jag ju redan innan Eldkvarn brann”. Uppriktigt sagt väntade jag mig att det skulle bli min reaktion på en antologi med titeln After Work. Efter arbetslinjen, där ett antal skribenter kritiskt granskar den officiella synen på arbete eller, hemska ord, ”sysselsättning”. I stället blev jag glad över att läsa den och hoppas att den får många läsare.

Inte för att allt eller ens det mesta i boken är nytt. Hemma har jag ett par hyllmeter böcker som på olika sätt handlar om arbete. Ganska många av dem problematiserar den gängse synen på arbete. Från Paul Lafargues Rätten till lättja, André Gorz Farväl till proletariatet och Vägen till paradiset, Gunnar Adler-Karlssons Tankar om den fulla sysselsättningen, fram till Lasse Ekstrands, Roland Paulsens och Christer Sannes färskare böcker. Jag har själv skrivit åtskilliga artiklar, även här i Feministiskt Perspektiv, där jag kritiserar den enfaldiga och kränkande tanken att det är politikernas uppgift att ”skapa sysselsättning” och försökt visa på den skärva i ögat som får oss att acceptera ett sätt att tänka som är på väg att föra oss till ett samhälle organiserat efter en omvänd Bentham-princip: största möjliga olycka åt största möjliga antal.

Men under de senaste årtiondena har tanken att ett annat liv är inte bara önskvärt utan fullt möjligt skadats av de återkommande kriserna, de ökade inkomstklyftorna och inte minst av arbetslösheten, som fungerar disciplinerande inte bara på de arbetslösa utan även på dem som ännu har ett jobb. Och mitt i den utmanande konsumtion som vinnarna kan ägna sig åt finns en glädjelöshet som gör att förlorarna knappt gitter avundas dem.

Då blir man glad över att läsa en bok som börjar med Annie Hellquists sammanfattning av en bra dag. Visst påminner den om den unge Marx’ vision om den allsidiga människan, hon som ”kan göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten (…) utan att för den skull någonsin bli jägare, fiskare, herde eller kritiker”.

Det är motsatsen till den högspecialiserade varelse som blivit ett farligt ideal. Rutavdragets moder, Anne-Marie Pålsson, motiverade sitt förslag om avdragsrätt för hushållstjänster med att det är irrationellt att högutbildade personer slösar bort sin tid med hushållsarbete eller med att hämta sina barn på dagis. Människor, sa hon en gång, är som länder: det är mest effektivt om varje land specialiserar sig på det de är bäst på. Ett syfte med alliansens många jobbskatteavdrag liksom med avdragen för Rut och Rot har varit att locka in fler i detta mänskliga monokultursystem: om det blir mer lönsamt att arbeta och man slipper de jordiska bestyren i hemmet kommer de som har förmånen att ha ett arbete att arbeta ännu mer.

Men så ologiskt tänker inte alla. Får jag mer pengar kvar efter fem jobbskatteavdrag – ja men då kan jag ju gå ner i arbetstid! Så kan man också tänka, och så tänker en annan av bokens författare, Robert Huselius: ”Jag vill rikta ett uppriktigt tack till Anders Borg för jobbskatteavdragen, som gjort det möjligt för mig att överleva på en halvtidstjänst.”

Det var på det sättet många resonerade i lönearbetets barndom och när nya länder industrialiserades. De gick helt enkelt hem när de hade tjänat ihop tillräckligt för livets nödtorft. De hade ännu inte internaliserat lönearbetets logik. Varför i onödan sälja sin tid? Och sitt enda liv.

Idealisk för en studiecirkel

After Work innehåller arton uppsatser plus en inledande text av bokens redaktör, Kristian Borg. Det skulle vara meningslöst att försöka referera dem alla, i synnerhet som jag hoppas att många kommer att läsa boken. Jag vill ändå särskilt nämna en helt fantastisk text, som ligger utanför den vanliga diskussionen om arbete och arbetstid, nämligen Mathias Wågs ”Moster-maskinen”. Den kan inte sammanfattas. Läs den!

Det slog mig under läsningen att partiledarna (samtliga) borde stängas in tillsammans ett antal dagar och tvingas diskutera de frågor som tas upp i After Work. Inte för att allt är invändningsfritt, tvärtom, men för att det ställs så viktiga frågor och ges åtminstone några svar. Själv greps jag av en våldsam lust att diskutera några av de frågor som boken aktualiserar med andra, gärna i en studiecirkel. Till exempel:

• Arbetstiden. Varför har arbetstiden inte förkortats på fyrtio år, trots att produktiviteten ökat och hemmafruarna försvunnit? För sjuttiotalets kvinnorörelse var det självklart att om alla förvärvsarbetade skulle arbetstiden kunna minskas. Visserligen var det manliga etablissemanget, inte minst inom fackföreningsrörelsen, då som nu livrädda för en arbetstidsförkortning, men på den tiden stödde organisationer som S-kvinnorna och Kommunal självfallet den radikala kvinnorörelsens linje. I dag anser de att det är viktigare att kräva rätt till heltid. Men med kortare normalarbetsdag skulle ju många fler automatiskt få heltid! Det var ett enormt misstag av den fackliga rörelsen att inte driva en arbetstidsförkortning, som skulle ha stärkt arbetarnas ställning och gjort livet lättare och roligare för de flesta.

• Arbetslösheten. I stället har vi nu en arbetslöshet som skulle ha varit otänkbar för ett par årtionden sen. I ett av bokens intressantaste kapitel, ”Arbetslös – Sveriges viktigaste jobb”, visar Jon Weman på hur motsägelsefull inställningen till arbetslöshet är. Å ena sidan säger sig alla vilja bekämpa den, men å andra sidan fyller den en serie viktiga funktioner, bland annat att hålla tillbaka inflationen. Det finns till och med en nivå, den så kallade jämviktsarbetslösheten, som ”man” anser inte bör underskridas.

  En annan motsägelse är att arbetslösheten å ena sidan förklaras med yttre faktorer som konjunkturer, strukturomvandlingar och kriser men å andra sidan läggs den enskilde till last. Hen har inte varit aktiv nog, sökt tillräckligt många icke-existerande jobb, vidareutbildat sig tillräckligt.

  En tredje motsägelse är att arbetslösheten på en gång ses som ett ok – det är synd om den arbetslöse – och som en oförtjänt förmån. Att arbetslösa numera betalar högre skatt än arbetande med samma inkomst är ett tecken på det senare synsättet, liksom de många meningslösa och kränkande åtgärderna, som drivits till sin spets i den ökända Fas 3.

  Kanske är de arbetslösa i dag Sveriges största yrkesgrupp, som utför det samhällsnyttiga arbetet att konkurrera om arbetstillfällena och skrämma de ännu icke arbetslösa till att inte ifrågasätta om det verkligen är det här livet vi vill ha.

• Medborgarlön. Frågan om medborgarlön eller bastrygghet diskuteras i flera av artiklarna. Om alla över säg 18 fick en summa som var stor nog för att kunna överleva men inte så stor att den eliminerade viljan att arbeta skulle vi slippa en mängd meningslösa och kränkande åtgärder och öka människors frihet och trygghet, ungefär så lyder förespråkarnas argument. Men då skulle vi lämna en grupp människor utanför samhällsgemenskapen och kanske locka/döma många kvinnor att förbli hemmafruar, invänder motståndarna. Själv vacklar jag mellan åsikterna, och även två annars samkörda parhästar som Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren argumenterade nyligen i ETC för motsatta ståndpunkter. I After Work är det Lasse Ekstrand som, inte helt övertygande, driver frågan om medborgarlön.

• Feministisk arbetskritik. I en artikel som tidigare publicerats i Bang skriver Ann Ighe om behovet av en feministisk arbetskritik. Hon påpekar något som ofta glöms bort i manliga beskrivningar av utvecklingen, nämligen att sjuksköterskans och förskollärarens arbeten inte kan robotiseras eller rationaliseras bort. Hon citerar en för mig okänd amerikansk feminist, Kathi Weeks, som helt riktigt beskrivit utvecklingen när det gäller kvinnors arbete så här: ”Feminist calls for better work for women, as important as they have been, have on the whole resulted in more work for women.” Det var den insikten som låg bakom kravet på kortare arbetstid, som drevs så hårt av sjuttiotalets kvinnorörelse. Tyvärr utan framgång. Hur kommer vi vidare nu?

Nonsensjobb, låtsasarbete, makt och vanmakt

Flera författare skriver om sådant som sällan erkänns i debatten.

David Graeber skriver om tillväxten av vad han kallar nonsensjobb, dit han räknar stora delar av den uppblåsta administrativa sektorn, samt näringar som finanstjänster och telefonförsäljning. En del av de här jobben är inte bara onyttiga utan direkt skadliga, och lönenivåerna är ofta omvänt proportionella mot nyttan. ”Det tycks som om det i vårt samhälle är en norm att ju mer ett arbete hjälper andra människor, desto sämre betalt är det.” Redan att avskaffa en bråkdel av nonsensjobben borde ge utrymme för en rejäl arbetstidsförkortning.

Pierre Gilly påpekar att det i praktiken verkar råda en viss arbetslöshet inte bara utanför utan också inne på många arbetsplatser. Det finns ju mycket annat än arbete som man kan ägna sig åt på arbetstid. Enligt Gilly äger till exempel 70 procent av allt porrsurfande i USA rum på kontorstid. Men i den mån det utförs på det som definieras som en ”arbetsplats”, under den tid som definieras som ”arbetstid” kommer det automatiskt att räknas som ”arbete”.

Linn Spross förklarar det till synes obegripliga motståndet mot en arbetstidsförkortning som en fråga om makt. En förkortad arbetstid ger människor mer makt över sig själva. Hon är benhård när det gäller frågan om varför vi vill ha mera fritid. Det är inte för den eller den nyttoaspekten eller för att vila upp oss inför nästa dags lönearbete. ”Vi ska ha mer fritid för att göra precis vad vi vill, för att vi vill.”

Och Annie Hellqvist jämför två perioder i sitt liv då hon arbetade ungefär lika mycket men som kändes helt olika. Det goda liv hon beskriver i inledningsexemplet inträffade under en period då tre dagar i hemtjänsten, fredag, lördag och söndag, gav henne fyra dagar i veckan att själv bestämma över och tryggheten i att ha en fast inkomst. Under den andra perioden visste hon aldrig när nästa pass skulle komma och om pengarna skulle räcka. Då kunde hennes dag se ut så här:

Gått upp tidigt, väntat vid telefonen, den ringde inte, haft ångest, kollat på tv, ringt runt och försökt få in arbetsgivarintyg från en uppsjö av gamla arbetsgivare, fyllt i formulär till alfakassan (som jag antagligen inte var berättigad till ändå), skrivit om cv:t, haft ångest, kollat på tv.

En riktigt dålig dag. Dessvärre är den senare situationen numera vanligare än den förra. Det är, fruktar jag, ingen olycklig tillfällighet.