När socialister och feminister driver frågan om arbetstidsförkortning handlar argumenten främst om positiva effekter på sysselsättningen – ”dela på jobben” – och jämlikheten, genom att kortare arbetstid kan leda till inkomstutjämning och till en jämnare fördelning av det obetalda arbetet mellan kvinnor och män. Dessa argument är giltiga och viktiga. Men det finns goda skäl att lägga till ytterligare ett motiv, nämligen att arbetstidsförkortning är bra för miljön och klimatet.

Inte nog med det – arbetstidsförkortning är kanske rent av en förutsättning för att klara en klimatomställning, åtminstone om vi samtidigt vill bevara eller förbättra människors välfärd.
Att arbetstidsförkortning är en miljöfråga har länge hävdats inom miljörörelsen, och numera finns också tungt forskningsstöd för det. Det viktigaste sambandet mellan arbetstid och miljö kallas skaleffekten.

All ekonomisk verksamhet påverkar miljön genom att förbruka råvaror och energi och genom lämna efter sig avfall som naturen inte alltid förmår absorbera. Tumregeln är därför att ju större ekonomi, desto större miljöpåverkan. Att förkorta arbetstiden innebär emellertid att tillväxten dämpas genom att utbudet av arbetskraft dämpas, vilket påverkar produktion och konsumtion. De som säger att arbetstidsförkortning är dåligt för tillväxten har alltså rätt – och det är just därför det ger miljövinster.

Sambandet mellan arbetstid och miljöpåverkan tycks vara förvånansvärt rakt. Enligt undersökningar ger arbetstidsförkortning nästan full utdelning i form av utsläppsminskning. I en studie på svenska data av Nässén, Larsson & Holmberg (2009) nås slutsatsen att en arbetstidsförkortning med 1 procent minskar koldioxidutsläppen med 0,87 procent.

Samtidigt finns det förstås andra sätt att minska utsläppen än genom sänkt arbetstid: ersätta kolkraft med förnybar energi, elektrifiera vägnäten, bygga energisnåla hus, och så vidare. Sådana storskaliga, teknikinriktade åtgärder är helt nödvändiga för att klara klimatmålen. Men det räcker inte att byta ett teknisk system mot ett annat. Dessutom behöver vi minska energianvändningen, minska mängden transporter och minska varukonsumtionen, och det är betydligt mer komplicerat i en kapitalistisk ekonomi som aldrig är i balans, utan antingen växer eller går ner i djup kris.

Det blir allt mer uppenbart att själva det ekonomiska systemet är ett hinder för att genomföra vad som är bra för människor och miljön. Kapitalismen tvångsmässiga expansion – med en fördubblingstakt av BNP på 20-25 år – kräver ständigt större exploatering av naturresurser och arbetskraft och leder till ständigt ökande utsläpp av växthusgaser. Det gör att vinstkravet tvingar sig in i delar av samhällslivet som tidigare varit fredat, som skola, vård och omsorg – till och med den natur som är upphovet till och förutsättningen för allt liv värderas i pengar och görs till vara på en marknad.

Det paradoxala är att de förlåtande dragen i denna utveckling har vänds till en livshotande kris. Tillväxten ökar inkomstklyftorna och gör inte längre människor lyckligare, alltmedan dess framfart snabbt raserar de ekosystem vi trodde skulle kunna försörja även våra efterkommande.
Samtidigt är det alternativ till tillväxt som erbjuds under kapitalismen nästan lika illa: recession, åtstramningar, arbetslöshet, fattigdom.

Målet kan inte vara att rädda miljön till priset av social misär, och därför behöver vi fråga oss om det finns sätt att begränsa tillväxten utan att systemet faller ner i kris. Arbetstidsförkortning är en viktig del av svaret.

En dämpad produktionsökning leder förstås även till en dämpad konsumtionsökning. Det är ett känsligt kapitel, inte minst för vänstern som helst vill både sänka arbetstiden och höja reallönerna, vilket bara är möjligt genom att förändra fördelningen mellan löner och vinster. Det vore verkligen önskvärt – vinstnivåerna är alldeles för höga i förhållande till vad människor tjänar – men vi bör vara ärliga med att vårt inflytande över vinst-/löneandelen är begränsat eftersom den i en öppen ekonomi bestäms av internationella styrkeförhållanden mellan arbete och kapital.

Därför är det viktigt att konstatera två saker: Dels att det är fullt möjligt att inom existerande löneutrymme sänka arbetstiden utan att sänka lönerna, och med en offensiv fackföreningsrörelse och progressiv skattepolitik är fullt möjligt att samtidigt minska löneskillnaderna. Dels att det finns sätt att bibehålla eller till och med öka välfärden trots sämre löneutveckling, sätt som dessutom leder till minskad miljöpåverkan.

I korthet handlar det om att göra fler saker tillsammans. Visst kan det vara praktiskt att ha tillgång till torktumlare, borrmaskin och glassmaskin – men vi behöver knappast varsin. Vi kan dela. Tvättstugan är en klassisk granngemenskap, som kan utvidgas med ett prylbibliotek eller en lånegarderob. Alla behöver vi resa, men det är ekologiskt orimligt att det ska ske i egen bil i den grad som sker i dag. Kollektivtrafik, cykel och bilpooler är därför viktiga alternativ. Globaliseringen har gjort prylar billiga och flyktiga. Att förlänga prylars livslängd genom att tvinga företagen till högre kvalité och underlätta reparationer minskar miljöförslitningen, återigen med marginell välfärdsförlust.

Gemensamma lösningar är inte bara lockande för att de stärker de sociala banden, utan också för att de är billiga och därmed kan kompensera för uteblivna lönehöjningar. Men dessvärre gäller även det omvända: de ekologiska vinsterna av delandets ekonomi går förlorade om de kombineras med oförändrad lönetillväxt. För om vi inte slutar att ständigt arbeta och tjäna mer kommer det vi sparar in på att dela på prylar och resa kollektivt användas till annan konsumtion – som äter upp miljövinsterna.

Därför är arbetstidsförkortning en lockande men också närmast nödvändig del av en klimatomställning som ökar välfärden och rättvisan. Men på sikt räcker inte heller det. Vi måste göra oss av med det ekonomiska system som inte kan sluta växa.