Ensamt, tungt och brist på fackligt engagemang. De som städar i andra människors hem blir allt fler och konkurrensen mellan företagen stenhård. För Annika Johansson var städjobbet aldrig tänkt att bli långvarigt. Ett antal år senare känns det svårt att ta sig vidare. Det här är del 3 i Feministiskt Perspektivs serie om arbetsvillkoren i några av Sveriges mest kvinnodominerade branscher.
Över en halv miljon svenskar gör varje år skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Ofta handlar det om städning och de som städar är i 8 fall av 10 kvinnor. En av dem är Annika Andersson* som har städat hemma hos andra människor i många år nu. Dammtorkat, våttorkat och dammsugit. Efter ett arbetspass är hon helt slut i kroppen. Matt. Trots att hon inte längre arbetar heltid.
– Jag klarar mig egentligen inte på att bara arbeta deltid, så självklart vill jag jobba mer, men när jag har gjort det har jag blivit helt knäckt och haft stora problem med ryggen. Det går helt enkelt inte, säger hon.
Hon arbetar för ett av de större företagen som erbjuder hushållsnära tjänster. När hon först började var inte tanken att hon skulle bli kvar så länge. Nu känner hon att tröskeln för att söka nya jobb blir allt högre, framför allt efter många år av ensamarbete.
– Om inte jag hade bott med någon hade det kunnat gå flera dagar utan att jag pratade med någon. De många gånger när jag har tänkt att jag ska söka mig vidare har jag märkt att jag har blivit mer folkskygg.
Utan att träffa några kollegor
Arbetspassen är ofta förlagda mot slutet av arbetsveckan. Det är inför helgen och fredagsmyset som de allra flesta vill ha sina bostäder städade. Eftersom Annika Andersson har egen bil åker hon direkt till hemmet hon ska städa, utan att träffa några kollegor. Väl på plats har hon normalt fyra timmar på sig, lite beroende på hur stor bostaden är. När hon kommer dit ska det redan vara undanplockat så att hon inte behöver flytta på kläder, leksaker eller vad som kan tänkas ligga framme, för att kunna torka av alla ytor. Bara i undantagsfall är de flera som hjälps åt, vid storstädningar eller flyttstädningar. Tanken är att de ska ha arbetsplatsträffar en gång i kvartalet, men ofta är det mer sällan än så och träffarna upptas ofta av föreläsningar och information och lämnar lite utrymme för spontan diskussion kollegor emellan.
– Jag skulle önska att vi hade mycket tätare kontakt, att vi kunde komma in på kontoret och ta en kopp kaffe tillsammans och kanske också att man kunde dela på uppdragen oftare, även när det inte är storstädningar. Jag tror att det skulle bidra till att man trivdes bättre och kanske kände större lust att stanna längre i branschen, säger hon och fortsätter:
– Man har ingen att dela sitt arbete med. Man delar inte lunch, man delar inte tankar. De säger att man är välkommen in och att man kan ringa, men det är inte samma sak att ringa sin chef som att prata med en kollega.
Gunilla Johansson* har jobbat med hushållsstädning i sju år för ett av de större företagen och känner likadant. Det är ensamarbetet som är tärande, det mesta andra fungerar rätt bra tycker hon.
– De skulle kanske kunna ha ett lokalkontor där vi kan hämta nycklarna och ses en stund, i stället för att mötas upp på en parkering en gång i veckan. En halvtimme i veckan skulle räcka för att känna en större gemenskap, säger hon.
En växande bransch
När rut-avdraget infördes 2007 exploderade antalet företag som erbjuder hushållsnära tjänster. Det kan handla om allt från trädgårdsarbete till läxhjälp. Men i de allra flesta fall handlar det om städning. Under avdragets första år utnyttjades det av 100 000 personer. Nu är siffran femdubblad och över en halv miljon svenskar gör årligen avdrag för att få hjälp i hemmet. Antalet företag som erbjuder tjänsterna har mångdubblats och är i dag över 17 000. Att branschen har vuxit så mycket och så snabbt tror Catharina Calleman har fått flera konsekvenser. Hon är professor i arbetsrätt vid Stockholms och Örebros universitet, författare till boken Ett Riktigt Arbete? : om regleringen av hushållstjänster och redaktör för antologin Rena hem på smutsiga villkor?.
– Konkurrensen på den här marknaden är väldigt hård. Dels för att det har etablerats så många företag, men också för att det fortfarande finns de som arbetar odeklarerat, vilket pressar priserna och ökar konkurrensen ytterligare, säger hon och fortsätter:
– Det har också blivit helt legitimt att använda sig av den här typen av tjänster, vilket det kanske inte var tidigare, säger Catharina Calleman.
Att branschen har blivit mer legitim är något som Annika Andersson har känt av. När hon började, innan rut-avdraget hade införts, tyckte hon att det kändes lite genant att berätta vad hon arbetade med. När hon berättade hände det att hon blev ifrågasatt. Vad är det för jobb att ha? Kunde de fråga. Nu är det annorlunda, det händer mer sällan att någon ifrågasätter hennes yrkesval. Däremot är yrkets status densamma och arbetsvillkoren likaså.
– Rut-avdraget har inte bidragit till att vi har fått det bättre, jag har inte fått mer jobb, vi har bara blivit fler som gör samma sak. Och yrket har fortfarande lika låg status, det är inte mer värt, även om det är vanligare.
Lågt fackligt engagemang
Samtidigt som branschen har vuxit så det knakar är det fackliga engagemanget fortfarande lågt. Av de drygt 17 000 företagen som erbjuder hushållsnära tjänster är det bara drygt 200 som har kollektivavtal, bland annat merparten av de allra största aktörerna. Fackförbundet Kommunal har drygt 1 500 medlemmar i branschen, varav de allra flesta är kvinnor. Anita Lundberg, ombudsman för branschområdet hushållsnära tjänster, menar att de har svårt att nå ut till alla.
– Det är väldigt svårt för oss att hitta de mindre företagen och de är väldigt många. En del dyker bara upp på små lappar ute i affärer och på stolpar. De större företagen är oftast organiserade i en arbetsgivarorganisation och där har vi ett gemensamt intresse så dem har vi kollektivavtal med i dag, säger Anita Lundberg.
En stor andel av dem som arbetar med hushållsnära tjänster i dag har utländsk bakgrund. En del har relativt nyligen kommit till Sverige, andra har under en lång tid stått långt ifrån arbetsmarknaden. Det ställer höga krav på att facket tar ansvar och informerar om vilka rättigheter arbetstagarna har, menar Anita Lundberg.
Gunilla Johansson har nyligen tagit steget och engagerat sig fackligt, men tycker precis som Anita Lundberg att det är svårt att nå ut.
– Det är svårt eftersom jag knappt träffar mina kollegor. Men nu är det tänkt att vi ska skicka ut information via mejl, så att fler får veta vad det innebär att vara med, vad det kostar och så vidare, säger hon.
Catharina Calleman ser ytterligare två anledningar till det låga fackliga engagemanget.
– Det har blivit rätt dyrt att vara medlem i en fackförening sedan regeringen tog bort skattestödet till a-kassan 2008. Dessutom kanske många tänker att det är ett tillfälligt jobb och då bryr man sig inte så mycket.
Att det dessutom är en majoritet av företagen, framför allt de många små, som inte har tecknat kollektivavtal lämnar utrymme för oreglerade arbetsvillkor.
– Till exempel betyder det att det inte finns någon minimilön och i en bransch med hård konkurrens kan det betyda låga löner. Arbetstiderna är också oreglerade, till exempel huruvida man har betalt den tid man spenderar när man åker mellan olika bostäder, säger Catharina Calleman.
Annika Andersson och Gunilla Johansson heter egentligen något annat.
