Det är tisdag eftermiddag och tv:n är påslagen i väntrummet. Sex patienter sitter utspridda i rummet, med nummerlapp i handen och väntar på sin tur. I receptionen finns två luckor och bakom glaset sitter en skylt uppsatt: ”Tillmälen, svordomar, oförskämdheter accepteras inte”. I fönstret står vita och rosa krukor om vartannat fyllda med gröna växter. På den här vårdcentralen i södra Stockholm arbetar Barbro Nilsson. Det har hon gjort de senaste 14 åren. Dessförinnan har hon arbetat på Huddinge sjukhus och som vårdbiträde. Sedan 1971 har hon arbetat inom vården.

– Jag tycker att det är ett jättekul jobb, det är så brett. Man gör väldigt mycket olika saker, både praktiskt och medicinskt, säger hon och fortsätter:

– Det bästa är när jag får möta en patient i lugn och ro, hinna lyssna, ta in och lyckas hjälpa på ett bra sätt.

Undersköterskan på vårdcentralen är på många sätt spindeln i nätet. Hon, ja det är nästan alltid en hon, jobbar i receptionen, tar prover, tar EKG, assisterar läkare och sköterskor, fyller på förråd, tar hand om tvätten, rengör instrument och beställer varor.

– Vi är oerhört viktiga personer, tycker vi, säger Barbro Nilsson och antyder att inte alla verkar hålla med om det.

Men hon vet att det märks när någon av undersköterskorna är borta. Då är det plötsligt förråd som inte fyllts upp och varor som inte beställts.

– Vi gör ett osynligt arbete, som inte alltid uppskattas.

Ensidig syn på kompetens

Emma Ölmebäck är utredare på fackförbundet Kommunal och författare till rapporten Framtidens sjukvård kräver patientnära proffs – en rapport om undersköterskorna i hälso- och sjukvården. Hon menar att vi i dag har en en alldeles för ensidig syn på kompetens.

– I jakten på att skapa bättre kvalitet har man varit förblindad av att längre akademisk utbildning höjer kvaliteten i verksamheten. Vikten av omvårdnaden har helt kommit bort i kvalitetsdiskussionen och vad som är viktigt för patienterna, säger hon.

Att undersköterskorna till 93 procent består av kvinnor tror Emma Ölmebäck i allra högsta grad påverkar hur högt deras arbete värderas.

– Det spelar alltid jättestor roll. Om man tittar på lön i olika sektorer har kvinnodominerade yrkesgrupper alltid sämre villkor och värderas lägre, det är det som vi på Kommunal kallar värdediskriminering. Hälso- och sjukvården är inget undantag, snarare ett praktexempel, säger hon.

Undervärderat arbete

Mellan 1994 och 2012 minskade antalet undersköterskor enligt Kommunals medlemsstatistik med 26 procent, från knappt 32 000 till drygt 23 400. I SKL:s statistik över all landstingsanställd omsorgspersonal, där undersköterskorna ingår, syns en minskning med 11 procent sedan 2008. Men att dra ner på en viss kompetens är inget problem i sig om behoven förändras, problemet är att behoven är desamma.

– Det kanske handlar mer om normer och värderingar, säger Emma Ölmebäck.

Att omvårdnadsarbetet har värderats ner i takt med att omsorgsarbetarna i vården har blivit färre har undersköterskorna själva också märkt. I en enkät genomförd bland Kommunals medlemmar, besvarad av 871 undersköterskor, tyckte bara fem procent att politikerna värderar omvårdnadsarbete högt. Både Emma Ölmebäck och Barbro Nilsson tror att det delvis har att göra med okunskap. Alldeles för många har helt enkelt alldeles för dålig koll på vad undersköterskorna faktiskt gör. En gång, för länge sedan, ritade Barbro Nilsson och en annan undersköterska upp alla sina arbetsuppgifter på en overhead och visade för de andra yrkesgrupperna på vårdcentralen. Reaktionen från läkarna och sjuksköterskorna var ”oj, jag visste inte att ni gjorde allt det där”.

Stressigare på jobbet

Under sina många år i branschen har Barbro Nilsson alltid upplevt att undersköterskorna blir lite tagna för givna. Men 2008 hände något som dessutom gjorde arbetet stressigare: vårdvalet infördes i Stockholm. Det innebar dels att patienterna själva fick välja vilken vårdcentral de skulle gå till, dels ett nytt ersättningssystem. För Barbro Nilssons vårdcentral innebar det mindre pengar från landstinget, vilket ledde till lägre bemanning.

– Vi hade jobbat upp en superbra mottagning som vi var så stolta över. Efter vårdvalet blev det stressigare och sämre. Nu får vi springa fortare för att överleva, säger hon.

Låg bemanning och en stressig arbetsmiljö kan få långtgående konsekvenser. Det menar Liz Silke som jobbar på Arbetslivsutvecklingsenheten på Kommunal.

– Man jobbar med komplext sjuka människor, människor som får svåra besked, som kanske är på väg att dö. Det handlar om anhöriga och patienter som får sina liv satta på ända. Då ska man klara av att möta det på ett professionellt sätt och då behöver man rätt kompetens – och andrum. Man behöver kunna reflektera över vad man faktiskt gör. Och det finns inte utrymme för det i dag, säger hon.

Osäker framtid

Att få folk att arbeta inom hälso- och sjukvården i framtiden ser Liz Silke som en av branschens största utmaningar just nu, parallellt med att minska deltidsarbete och skapa tryggare anställningar.

– Det är ju ett fantastiskt roligt arbete om man får rätt förutsättningar. Och det är fler som har fått upp ögonen för att man måste börja titta på hälso- och sjukvården, för vi måste ha in folk och vi vill ha in rätt folk, människor som faktiskt vill jobba i branschen. Vi behöver höja statusen på välfärdsjobben, det är viktiga jobb som är värda att älska, säger hon.

Barbro Nilsson hade ett tag planer på att vidareutbilda sig till sjuksköterska, men det blev inte av, och det är ingenting hon ångrar. Hon tycker om sitt jobb och hon skulle, trots allt, ändå rekommendera unga att arbeta som undersköterskor.

– Men jag är rädd för att de kommer att välja bort det på grund av låga löner och dåliga arbetsvillkor. Jag känner en oro för framtiden.