Större barngrupper, samma låga bemanning men högre pedagogiska krav. Så ser vardagen ut för många som arbetar inom barnomsorgen. För Sara Agné, som har jobbat i branschen i åtta år, är det en ekvation som inte går ihop. Nu måste det hända något. Det här fjärde delen i Feministiskt Perspektivs serie om arbetsvillkoren i kvinnodominerade branscher.
Sara Agné älskar sitt jobb. Hon älskar att få möta barnen och få se dem utvecklas. Men när hon går hem från jobbet mår hon ofta bara sådär. Hon är helt slut, både psykiskt och fysiskt och bär på en ständig känsla av otillräcklighet.
– Mycket av stressen hänger ihop med att jag känner att jag aldrig kan göra tillräckligt, varken utifrån det pedagogiska uppdraget eller utifrån ett omsorgsperspektiv. Att hinna se och möta och utmana varje barn. Att hinna följa dem på det sätt det är tänkt, det hinns inte med, säger hon.
Sara Agné och hennes kollegor vet vad barnen skulle behöva, men förutsättningarna för att genomföra det finns inte där. Och det är då stressen gör sig påmind. I våras fick de nog och startade ett lokalt nätverk i södra Stockholm. Tillsammans arbetar de för bättre förutsättningar i förskolan, bland annat genom att försöka få politiker och beslutsfattare att få upp ögonen för hur illa det är.
Längre dagar, fler barn
På Sara Agnés avdelning är det 18 barn på tre personal, två förskollärare och en barnskötare, förra terminen hade de 20 barn. När hon började som förskollärare på en annan arbetsplats var det bara 16 barn med samma antal personal. Samtidigt är barnen på förskolan längre nu, alla avdelningar på Sara Agnés förskola har öppet från 07.00 till 18.00. Skillnaden är stor jämfört med hur det var när hon började för åtta år sedan.
– Samtidigt som förutsättningarna har ändrats med större grupper, har det pedagogiska uppdraget utökats. Yrket har ju professionaliserats, och det är på många sätt positivt, men om förutsättningarna blir sämre blir det en krock. Det säger sig självt. Hade vi bara haft ett omsorgsuppdrag hade stressen kanske varit mindre, men vi vill ju jobba med det pedagogiska uppdraget, det är därför vi har utbildat oss till lärare, säger Sara Agné.
Sara Agné konstaterar att det blir en krock mellan det ökade pedagogiska uppdraget och antalet barn i grupperna.
Inte reglerat i lag
Hur stora barngrupperna är i förhållande till antal personal varierar mellan olika kommuner. På vissa håll är det fyra barn per årsarbetare, på andra är det så många som åtta. Hur stora grupperna ska vara och hur hög personaltätheten ska vara är inte reglerat i lag. Förra året tog Skolverket bort den rekommendation som funnits om max 15 barn per grupp, med hänvisning till att rekommendationen inte efterlevdes. ”Man har diskuterat en siffra i stället för vad en bra gruppsammansättning är”, sa Carina Hall, undervisningsråd på Skolverket, till Dagens Nyheter hösten 2013. Men att möjligheten att anpassa sig till gruppsammansättningen skulle vara ett argument för att inte sätta ett fast tak tycker Sara Agné är ett problem.
– De säger att det handlar om en flexibilitet, att det blir en låsning om man har ett tak. Vi är 70 pedagoger i det här nätverket, ingen av oss har sett flexibilitet neråt. Alltså att de skulle ha minskat någon barngrupp om just den gruppen hade det behovet. Det handlar bara om att tänja gränserna uppåt, så det måste till ett tak. Det håller inte som det är nu, vi måste se det ur ett större perspektiv.
Vill återinföra taket
Tom Jansson är ombudsman med ansvar för barnomsorg på fackförbundet Kommunal, som organiserar knappt 50 000 barnskötare. Han tycker precis som Sara Agné att det måste göras något åt att barngrupperna bara tycks växa, samtidigt som bemanningen förblir densamma. Kommunal vill att de rekommendationer som togs bort förra året ska återinföras och skrivas in i skollagen, så att Skolinspektionen har möjlighet att kräva förklaringar från de förskolor som överskrider gränsen.
– Vi ställer de kraven i dag eftersom antalet barn har ökat så katastrofalt och det händer ingenting. Våra medlemmar drabbas, sjuktalen har inte gått ner i jämförelse med övriga grupper i samhället. Vi vet att det beror på att man går till jobbet med höga ambitioner och man kommer hem och känner att man inte riktigt har lyckats med det, säger Tom Jansson.
Handlar om pengar
Sara Agné och hennes kollegor upplever att det mesta i slutändan handlar om pengar. Pengar som inte finns, eller pengar som läggs på något annat.
– I alla frågor som vi driver får vi hela tiden svaret att det inte finns några pengar. Vi har suttit i flera möten med politiker och beslutsfattare och det landar hela tiden i att det handlar om resurser.
När pengarna inte finns är det inte ovanligt att ansvaret läggs över på personalen i verksamheten, det vill säga Sara Agné och hennes kollegor. Inte sällan får de höra att resursbristen handlar om att verksamheten är dåligt organiserad och att personalen borde prioritera sina sysslor annorlunda.
– Det är så lätt att bolla tillbaka det till oss på golvet, att det är här problemet ligger och det gör mig förbannad och frustrerad. Det här en samhällsfråga för det här kommer att påverka barnen när de ska vidare till skolan och ut i livet. De kommer inte att ha de verktyg de behöver och de behöver otroligt mycket när de är så här små.
Höga krav, lågt inflytande
Att ansvaret läggs på personalen i verksamheten tror hon har mycket att göra med att branschen är kvinnodominerad. Kvinnor förväntas inte säga ifrån eller ifrågasätta, utan i stället göra det bästa av situationen. Sara Agné kan själv känna att hon många gånger har tänkt ”nu kämpar vi på, det här fixar vi tillsammans”.
– Det är först nu som vi har känt att nej, det går inte. Och det känns som att det är en del av någon slags feministisk kamp.
Tom Jansson märker också skillnader på mans- och kvinnodominerade branscher, framför allt att männen tycks ha lättare för att ställa krav på sin arbetssituation. Han upplever också att det är vanligare i kvinnodominerade branscher att man ställer väldigt höga krav på utbildning, men att personalen i sitt arbete har lite makt och inflytande och låga löner.
– Träffar jag medlemmar på en förskola som säger att de har världens bästa jobb men också påtalar brister, så säger de samtidigt att de är där för barnens skull. Samma anda finns inte på manligt dominerade arbetsplatser. Tänk dig en byggarbetsplats där man inte har möjlighet att sitta ner och prata om vad det är man ska göra. Eller där det inte är tydligt vem som har ansvar för vad. Det finns ju inte, säger han och fortsätter:
– Det här är inbyggda föreställningar som vi måste jobba stenhårt med att synliggöra.
