I veckan öppnade två stora fotoutställningar av och om de kända fotograferna och stilbildarna Christer Strömholm och vännen och lärljungen Anders Petersen i Stockholm – men det är mindre uppmärksammade Lu Kowskis Melancholia som drabbar Aleksa Lundberg som sett dem alla.
Christer Strömholm är känd för sina intima svartvita porträtt, främst av de transsexuella kvinnorna i 50-talets Paris. I dag är arvet efter honom stilbildande bland yngre generationers fotokonstnärer, vilket både Moderna och Fotografiska museet i Stockholm ger prov på med utställningen Ett sätt att leva – Svensk fotografi från Christer Strömholm till idag och en samling fotoserier av Strömholms vän och lärljunge Anders Petersen. Men ett oplanerat besök av en helt annan utställning blir det som sparkar till lite extra i magen.
Christer Strömholm ska ha varit försiktig i närmandet av sina musor och väntat med att plocka fram kameran tills de skapat en relation, för att på så sätt fånga det omedelbara i ögonblicket. Det märks på de bilder som är tagna av honom i Modernas utställning. Blickarna, rörelserna, intensiteten och det avslappnat vardagliga. På väggen intill porträtten kan en läsa hur han själv resonerade:
”…att arbeta med fotografisk bild är för mig ett sätt att leva. När jag tänker efter, och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt, en del av mitt liv”.
Gina & Nana, Place Blanche, Paris 1963 och Bleka damen, Barcelona 1959 av Christer Strömholm.
Arvet efter Strömholm tar sig olika uttryck. Eva Klassons intima närbilder av sin egen kropp från mitten av 70-talet är både groteska och vackra, med motiv som en kissande fitta och ihopklämda bröst. Anna Claréns serie Holding från 2006 väcker känslor och tankar fast på ett lite mer sparsmakat vis, med de intima porträtten av de närmaste relationerna. Catharina Gotby som 2004 gav ut fotoboken Med kroppen som slagfält finns också med bland de 29 fotograferna som går i Strömholms spår. De bilder som valts ut tillhör dock inte de starkaste inslagen, vilket känns synd då det finns mycket intressant från konstnären att välja bland. Inte minst ur en feministisk synvinkel.
Anders Petersen, Strömholms lärling och vän i 40 år, är ett självklart inslag i utställningen. Petersen blev intresserad av fotografi efter att ha sett sin mentors bild av Montmartrekyrkogården och är i dag en av Sveriges mest uppskattade fotografer. Det är tydligt när en ser hans bilder att inspirationen kommer från vännen Strömholm. Blickarna som ser rakt in i kameran, den intima känslan och intensiteten. Petersen skulle dock med fördel kunna distansera sig något från arvet efter sin vän för att sätta en mer egen prägel på det han kommunicerar.
Utställningen är på många sätt intressant. Ibland på ett vis som förmodligen inte är meningen. Vi människor är präglade av vår samtid, försöker bryta oss loss från normer och måsten men slutar ändå i att sätta prägel, bli mentorer och lära ut ett arv efter oss själva som blir normsättande. Hur kan vi göra för att behålla friheten från att bilda konventioner, ekar en tanke som återkommer genom promenaden av självutlämnande motiv som trots sin strävan efter det egna uttrycket ändå fastnar i en idé om vad just detta uttryck bör vara. Det är också tydligt att den vita, heterosexuella cis-könade mansdominansen råder inom fotovärlden, trots ansträngningar från intendenten Anna Tellgren att jämna ut den orättvisa utrymmes-fördelningen. Här råder en tydlig brist på representation. Vart finns de rasifierade, transkönade, queer-och funkis konstnärerna?
Paris. Ur serien City Diary, 2006 av Anders Petersen.
Anders Petersens egna utställning på Fotografiska museet är på många sätt intressant ur ett trans-och queerperspektiv, med undantag av vissa bilder som är svåra att tolka som något annat än sexistiska. Porträttet av en åldrande transkvinna, till exempel, är både vacker och fylld av liv. Trots det behövs det sägas att det inte är som objekt i en fotoutställning underrepresenterade grupper synliggörs utan genom att själva få ställa ut som konstnärer. När får vi möjlighet att se en transidentifierad, rasifierad, queer, funkis-fotograf som utställare på Fotografiska eller Moderna?
Våningen ovanför Petersens utställning pågår Lu Kowskis Melancholia som beskrivs som en uppvisning av hennes inre värld och ett försök att ta död på den egna blygheten. Det lilla svartmålade rummet lyses upp av de små strålkastarna som är riktade på varje enskild tavla, och ur högtalarna ljuder en nästan entonig melodi. Lite som i spökhuset på Gröna Lund. Ett av porträtten visar en naken underkropp på en blomstermönstrad soffa med händerna vilandes mellan benen. Bildspråket känns samhörigt med Strömholms och Petersens, men upplevs ändå annorlunda. Mer spännande för att vara ärlig. Att Kowski vill ta död på sin egna blyghet genom konsten väcker många tankar som börjar snurra. Är det ett sätt att synas att ta bilder eller ett sätt att gömma sig?
Rummet är fyllt av kreativitet. Strömholms porträtt av transkvinnorna, från en tid då transpersoner ansågs vara icke-människor, är rörande och sympatiska. De bör ses som en politisk handling i en tid då transfobin var så pass ensamt rådande att den inte ens hade ett namn. Vilket ska ha all respekt. Petersens bilder är inte heller ointressanta, men daterade. Lu Kowski blir den som står för dagens omedelbara slag i magen, och den som väcker sinnena, tankarna med enkla medel.
Ur Lu Kowskis uställning Melancholia.
