Tårar föll tills min kropp inte längre kunde få fram fler när jag mottog ett telefonsamtal den 3 augusti som informerade mig om att min familj hade träffats av två missiler från ett F-16 stridsplan i Rafah. Sådant var vår familjs öde i ett krig som fortfarande pågår, där varje familj i Gaza får ta emot sin beskärda del av sorg och smärta.

Min fars bror, Ismail al-Ghoul, var inte medlem i Hamas. Hans fru Khadra, 62, var inte Hamasmilitant. Deras söner, Wael, 35, och Mohammed, 32, var inte kombattanter för Hamas. Deras döttrar Hanadi 28 och Asmaa 22 var inte några Hamasagenter, inte heller var min kusin Waels barn, Ismail, 11, Malak, 5, och nyfödda Mustafa, bara 24 dagar gammal, medlemmar av Islamiska jihad, PFLP eller Fatah. Ändå dödades de alla när Israel besköt deras hem med missiler klockan 6.20 i söndags morse.

Deras hus låg i området Yibna i Rafahs flyktingläger. Det var ett ettvåningshus med ett tunt tak som inte krävde två F-16-bomber för att förstöra. Skulle någon vänligen kunna informera Israel att hus i flyktingläger kan förstöras, och de som bor där dödas, med en liten bomb. Att de inte behöver spendera miljarder för att bomba dem sönder och samman.

Om det är Hamas ni hatar, låt mig berätta för er att de människor ni dödar inte har något med Hamas att göra. De är kvinnor, barn, män och äldre människor vars enda önskan var att kriget skulle ta slut så att de skulle kunna återgå till sina liv och sina dagliga rutiner. Men låt mig försäkra er om att ni har nu skapat tusentals – nej miljoner – Hamasanhängare, för vi blir alla Hamas om Hamas i era ögon är kvinnor, barn och oskyldiga familjer. Om Hamas i era ögon är vanliga civila och familjer, då är jag Hamas, de är Hamas och vi är alla Hamas.

Under hela kriget har vi trott att det värsta passerat, att det var det avgörande skedet då läget skulle förbättras, att de skulle sluta där. Men det smärtfulla ögonblicket, av extrem rädsla, följdes varje gång av något ännu värre.

Barnkroppar i frysboxen

Nu förstår jag varför bilderna av kroppar var så viktiga, inte bara för den internationella opinionen, utan för oss, familjerna på jakt efter en möjlighet att ta farväl av våra nära som så försåtligt dödats. Vad gjorde de i sina sista ögonblick? Hur såg de ut efter att de dödats?

Jag hittade bilder på mina döda släktingar på sociala medier. Min kusins barns kroppar lades i frysboxar för glass. Abu Yousef al-Najjarsjukhuset i Rafah stängde efter att ha blivit beskjutet av israeliska stridsvagnar, och Kuwaitsjukhuset som vi hade besökt bara en dag tidigare hade fått bli ersättningsplats. Där var den frysen det enda tillgängliga alternativet.

–Vi bestämde oss för att flytta patienterna när missilerna träffade huvudingången. Några patienter sprang skräckslagna ut från sjukhuset, trots det svåra säkerhetsläget. Vi bedriver nu vår verksamhet från detta dåligt utrustade sjukhus, sade al-Najjars chef, Abdullah Shehadeh till al-Monitor.

Emiratets Rödakorset-BB väster om Rafah hade gjorts om till en stor lagringsplats för kroppar, med frukt- och grönsaksfrysar fyllda av dussintals döda människor.

Jag såg kroppar på golvet, några hade namnlappar på bröstet, andras identitet var fortfarande okänd. Vi höll för näsorna eftersom stanken var outhärdlig och luften var full av flugor.

Dödens tystnad

Ibrahim Hamad, 27, flyttade sin femårige sons insvepta kropp från en grönsaksfrys.

– Han dog i en drönarattack. Hans kropp har varit här sedan igår. Det var för farligt för att hämta honom tidigare, sade han till al-Monitor medan han kämpade för att hålla tillbaka tårarna.

Jag tackar gud för att mina släktingar begravdes snabbt och att mina kusiner Mustafa, Malak och Ismail inte behövde ligga länge i frysen så att deras kroppar inte hann frysas till is, och så att deras själar nu kan vila i frid. De lämnar oss med inget mer än dödens tystnad och kroppar för alltid fångade i deras bortgångs ställning.

På krigets femte dag, när jag åkte för att skriva en artikel från Rafah om bombningen av familjen Ghannam stannade jag för att besöka min kusin. Jag träffade mina släktingar och vi tog bilder tillsammans. Under kriget hade min kusin Waels fru fött tvillingar, Mustafa och Ibrahim, två små änglar, som kom med förebud om hopp och glädje.

Hur kunde jag veta att detta skulle bli vårt sista möte? Jag önskar att jag hade stannat längre och pratat med dem mer. Hanadi, Asmaa, min farbror och hans fru skrattade åt det ödets nyck som hade fört oss samman mitt under ett krig – än hade de israeliska ockupationsstyrkorna ännu inte börjat begå sina hänsynslösa krigsförbrytelser mot Rafah.

Slut är så märkliga, liksom de levda ögonblick som plötsligt blir förvisade till det förflutna. Vi kommer aldrig att träffa dem igen, och bilderna jag tog på tvillingarna är nu så dyrbara eftersom en av dem, Mustafa, dödades medan Ibrahim överlevde.

Jag undrar hur de kunde skilja på dem, för de var så lika varandra. Vem identifierade dem när deras far var död och deras mor låg skadad på intensivvårdsavdelningen? Vem var Mustafa och vem var Ibrahim? Det var som om de smälte samman vid den ena tvillingens död.

På bilderna som togs efter deras död såg mina släktingar så fridfulla ut, som om de blundade och sov. De var inte vanställda eller brända till skillnad från hundratals barn och civila som amerikansktillverkade vapen hade dödat före dem. Vi undrade om deras död var smärtsam. Vad hände när missilen, fylld av tonvis med sprängämnen, skapade så starkt tryck att deras inre organ slets sönder? Kanske deras lidande minskades av det faktum att de sov.

Jag träffade dem inte när jag åkte till Rafah den 2 augusti för att skriva om familjen Ayad Abu Tahas som hade dödats av stridsflyg, och såg ettårige Rizk Abu Tahas kropp, när den anlände till Kuwaitsjukhuset.

Jag tittade länge på honom. Han såg ut att leva. Man kunde se att han hade lekt när han hade dödats, iklädd sina rosa byxor. Hur kunde han se så fridfull ut? Krigsoffrens kroppar ser så annorlunda ut än vad de gör på tv. De ser så verkliga ut, så påtagliga ut. Plötsligt är de framför dig, utan någon introduktion från en nyhetsuppläsare, musik eller slagord.

Där växte jag upp

Kroppar låg överallt, och det var som om hela livet hade varit till för att förbereda oss på det här ögonblicket. Plötsligt lämnade de döda sina personliga liv efter sig: deras mobiltelefoner, hem, parfymer och vardagssysslor. Framför allt så lämnade de rädslan för krig efter sig.

Avstånden i den lilla Gazaremsan har vuxit sig större, avstånd och tid har vidgats till följd av rädslan och döden som har krympt befolkningens förväntade livslängd. Vi kunde inte ansluta oss till resten av familjen i samband med begravningarna.

– På grund av den överhängande faran var våra avsked över på bara några sekunder. Malaks ögon var öppna, som om de frågade: ’vad hade jag gjort för fel’?, berättade min farbror Ahmad al-Ghoul senare för mig på telefon.

Jag föddes 1982 i just det huset i Rafahs flyktingläger där familjens stora hushåll växte fram. Jag växte upp där, och allt annat växte med oss: den första intifadan, motståndet, skolan i närheten dit jag gick varje dag. Där såg jag mitt första bibliotek. Där minns jag att jag såg min farfar somna medan han lyssnade på BBC. Och där såg jag för första gången en israelisk soldat, en soldat som slog min farfar för att tvinga honom att ta bort de nationella slagord som smyckade väggarna på vårt hem i flyktinglägret.

Nu har huset och dess framtida minnen gått till spillo, dess barn tagits till tidiga gravar. Hem och minnesbilder har bombats sönder och samman, deras invånare är hemlösa och förlorade, precis så som deras läger alltid varit. Fråga mig aldrig om fred igen.

Fotnot: Texten är översatt från engelska och publicerades i måndags av Al-Monitor på www.al-monitor.com, med rubriken Never ask me about peace again.

Svensk översättning av Bella Frank