I veckan presenterade Etikkommissionen tillsammans med bland annat medarbetare från Läkare i Världens klinik, sin rapport Dom har tagit mitt liv men inte dödat mig. Rapporten lyfter fram tolv kvinnor som flytt till Sverige efter våldtäkt och tortyr i sitt hemland, och som fått upprepade avslag på sina asylsökningar.

– Sexuellt trauma är ett svårt trauma, det kräver oftast längre behandling än vid exempelvis tortyr. När integriteten skadas uppstår oförmåga att hantera trauman, säger Brita Hännestrand, psykolog och traumaspecialist på Befris, en flyktingmedicinsk enhet i Uppsala som erbjuder vård för svårt traumatiserade flyktingar.

I länder som Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan, där det pågår etniska konflikter, hemsöks kvinnorna och blir brutalt våldtagna i sina hem, oftast medan barnen ser på. När de kommer som flyktingar till Sverige möts de av dålig kunskap från sjukvården kring kvinnornas trauman. I kombination med skakiga asylprocesser kan det leda till svåra psykiska problem och apati hos kvinnorna och i förlängningen även hos deras barn.

– Apati infaller hos barn som inte ser någon framtidstro, säger Agneta Pleijel, en av författarna till rapporten. När barnen ser att mamman inte kan ge den trygghet de behöver så tappar de allt hopp..

Icke-lösningar

Dissociation kallas det psykiska tillståndet som kan uppstå om inte kvinnan får den behandling hon behöver för att bearbeta sitt trauma. Det innebär att traumat ständigt finns i det omedvetna, vilket leder till verklighetsförlust. Våldtäkt är dessutom belagt med skam och självhat hos kvinnan. Mannen vet i många fall inte ens om vad hon varit med om, vilket leder till att kvinnans berättelse i samtal med Migrationsverket kan låta förvirrad och icke trovärdig.

– Då kan Migrationsverket uppvisa all den misstro de tidigare visat sig kapabla till, säger Agneta Pleijel.

Inte sällan ordineras en apatisk kvinna elchocker, ibland upp till 50 stycken. Den svenska psykiatrins behandlingar är ofta baserade på snabba lösningar, trots att traumapatienter behöver långa behandlingar i form av någon som lyssnar, lugn och ro och en stabil grund. Elchockerna leder snarare till försämring.

– Kvinnan blir inte bättre, hon ser det som en förnyad attack och elchocken blir som ett straff, säger Kerstin Eiserman, psykolog och terapeut vid organisationen Läkare i världens klinik, som erbjuder vård för EU-migranter och papperslösa.

Över hälften av kvinnorna som får hjälp på kliniken har någon gång försökt ta sitt liv, flera vid upprepade tillfällen.

– Många som har svarat på frågan om de har självmordstankar har sagt ’vadå självmordstankar, jag är ju redan död’, säger Brita Hännestrand.

Outplånliga ärr

En av kvinnorna som lever gömd i Sverige är Natalya Vizarova*. Hon flydde från Uzbekistan via Moskva 2008 där hon levde under hot från maffian eftersom hon var uttalat regimkritisk. Natalya Vizarova jobbade som miljöinspektör på stadsadministrationen, men vägrade samarbeta med maffian. Hon blev därför utsatt för hot, misshandel och gruppvåldtäkter, bland annat har hon fått alla sina tänder utslagna.

I Sverige har asylprocessen pågått i fyra år. Hon lever i dag med posttraumatiskt stressyndrom, grav depression och hörsel- och synhallucinationer. Hon har dessutom tidvis bristande uppfattning om tid och verklighet och har gjort flera självmordsförsök.

– Det är svårt att vänta, hela mitt liv handlar om att vänta. Ibland känns det som om det skulle vara en befrielse att göra slut på det här livet, säger hon med hjälp av tolk.

Natalya Vizarova berättar om den enorma rädslan för polisen i Sverige, den som gjorde att hon en gång kissade på sig bara av åsynen.

– Jag vet att polisen bara gör sitt jobb. Jag vet att det handlar om min egna rädsla och hur brutala de varit mot mig i mitt hemland.

Tårarna rinner nerför kinderna när hon berättar om ärren hon har kvar på ryggen.

– Jag har brännmärken kvar från när de våldtog mig och fimpade sina cigaretter på min rygg, berättar hon.

Kunskapen ökar

Enligt Fredrik Bengtsson på Migrationsverket är kunskapen om att kvinnors berättelser sviktar i samtal med myndigheten större i dag än vad den varit tidigare.

– Det är alltid den enskilda berättelsen som är till grund för besluten, men kunskapen är betydligt bättre än förut och kommer man med nya uppgifter som inte berättats från början så är det inget som ligger den sökande till last, menar han.

Han framhåller att det är den framåtsyftande bedömningen som väger tyngst, det vill säga om det finns risk att personen riskerar att utsättas för ytterligare skador om hen återvänder till sitt hemland.

I rapporten riktas bland annat kritik mot Migrationsverket, då Etikkommissionen menar att kvinnorna har starka skäl till sin flykt och borde ses som politiska flyktingar. Men kvinnor hamnar ofta mellan stolarna och osynliggörs då kön och skäl som misshandel och våldtäkt inte står med i lagstiftningarna.

– Historiskt har fokus legat på mannen och kvinnor har inte ansetts ha politiska skäl att stanna, säger Fredrik Bengtsson. Men även där har kunskapen blivit bättre, så att kvinnor med flyktskäl som har stark politisk koppling, som att inte inrätta sig i förväntade fack, kan räknas som politiska flyktingar.

Mer väntan

Maria Ivicz, Vizarovas advokat, menar att hennes chanser få stanna är 50/50.

– Allt är en bevisfråga, så vi jobbar på det, säger hon.

Natalya Vizarova hjälper till på kliniken och på Röda korset, bland annat genom att sitta i receptionen. Hon läser svenska och hennes största önskan är att leva normalt, med papper och jobb, så att hon kan bidra till samhället och tjäna sina egna pengar. När hon kan få slutgiltigt besked vet hon inte.

För Natalya Vizarova blir det fortsatt väntan.

– Jag är trött, säger hon och torkar tårarna.

* Natalya Vizarova lever gömd i Sverige och heter egentligen något annat.