Jag ringer upp Freja Hallberg, ställföreträdande publik samt manusförfattare, för ett samtal. Hon kommer precis från en repetition och mycket entusiastisk.
– Det går jättebra, säger hon. Vi har precis kommit fram till att det vi gör är performance för barn. Performance anses ju vara smalt och svåråtkomligt och ”vuxet”, medan barnteater ska vara mer brett och folkligt. Det känns utmanande att para ihop de två delarna.
Föreställningen handlar om Ellen och Jenny som har låst in sig i badrummet. Där ute är det ändå ingen som lyssnar på dem. I badrummet får de vara ifred, ha hemligheter, drömma och filosofera.
– Det började med en diskussion inom Potato potato, berättar Freja Hallberg. Vi upplevde att kvinnors utrymme blir större, prognoser visar att kvinnors löner ökar bland mellanchefer och det kommer att spricka fram även på vd-nivå, fler kvinnor pluggar på universitet och högskola. Utifrån det undrade vi: Är det målet? Den här synen på framgång är ju väldigt patriarkal. Målet att arbeta och få makt, att ha vassa armbågar, kapitalistisk tänkande och ”lyckas” genom sitt arbete. Samtidigt är att vara hemma med sina barn väldigt nedvärderat. Kan det vara så att kvinnor helt enkelt är smartare för att de jobbar mindre och värderar relationer högre?
– Vi vill uppvärdera kvinnors områden. Det är den tanken som är grunden för föreställningen. Uppvärdera de mjuka värdena.
Idén kom att göra tre små föreställningar istället för en stor och bombastisk. De tre föreställningarna har olika målgrupper. Det är en för barn, en för vuxna och en för pensionärer. Vi är nära vänder sig till mellanstadiebarn. Den har redan haft en del provpublik och fått positiv respons. Freja säger att det på sätt och vis är lättare att jobba med barn som publik än med vuxna.
– Barn har lägre trösklar, säger hon. De har mindre erfarenhet och idéer om hur det ”ska” vara, därför är de öppnare. Det är roligt med barn för barnslighet och femininitet ligger så nära varandra. Barn har nära till känslor. Skratt, gråt – helt utan skam. De är så bra på att bry sig om varandra.
Hon beskriver föreställningen som olika scener där olika experiment görs. I en scen pratar skådespelarna väldigt tyst.
Hör ni? frågar de. Inte? Men då får ni komma närmare.
– Flera lärare tycker det är väldigt smart, säger Freja Hallberg. Istället för att säga ”prata högre” till den som är blyg får man själv komma nära. Jag och alla mina tjejkompisar har tidigt fått öva på att tala högt, inte gråta utan ta plats och vara tuff. Det är dåligt att visa känslor eller att gilla små gulliga askar.
– Det är att nedvärdera femininiteter. Det är som att lycka är att få vara så patriarkal som möjligt. Vi vill vända på det.
Jag frågar om Freja Hallberg ser något problem med den dualistiska uppdelningen i och med titeln ”I den bästa av tjejvärldar”.
– Ja, absolut, säger hon. Men vi vet ju att alla barn och vuxna förhåller sig till de här sakerna. Alla blir uppmuntrade att bete sig si eller så. I mellanstadieföreställningen talar vi inte om kön utan hittar andra sätt. Vi har valt att tona ner det för att inte exkludera eller kategorisera. Det handlar inte om just tjejer utan om femininitet.
Ellen Norlund är skådespelare i uppsättningen och har påverkats starkt av arbetet med föreställningen.
– Vi har försökt praktisera tematiken även i arbetssättet. Det har varit en väldigt lugn process och saker har fått ta sin tid.
Ellen Norlund berättar att tematiken i föreställningen har färgat av sig på hennes eget beteende.
– Som skådespelare får man lära sig att vara stor, tala högt och ta plats, säger hon. Men genom det här arbetet har det som tidigare varit dåligt i stället blivit kvaliteter. Jag hoppas det kommer att leva vidare bland barnen som ser föreställningen.
I en workshop vi hade med en klass fick barnen prata tyst, inte avbryta, gå armkrok och berätta hemligheter för varandra. I gruppen fanns flera tjejer som redan från början hade det beteendet. Plötsligt var deras sätt att vara norm, i alla fall just då. Det kändes så fint.
