Skrivande som förändring – skrivande som ansvar. Så löd arbetsnamnet för Lee Gerdens doktorandprojekt vid Göteborgs universitets konstnärliga fakultet. I sin avhandling, som nu finns att läsa under titeln När Andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid, behandlar författaren Andra kroppars sårbarhet, men också hur motspråk och motstrategier kan utvecklas, synliggöras och verka just i litteraturen. Dessa strategier och metoder, skrivs inte bara ut – Lee Gerden använder sig av dessa former i sitt skrivande.

Att avhandlingen ändrade inriktning förklarar Lee Gerden med valresultatet 2010, då frågan om ansvar gick från en teoretisk betraktelse till någonting faktiskt och akut. Nu måste litteraturen ta ansvar. Ansvar, förklarar hon, är inte något som hon väljer själv – det utgår från ett tilltal som hon måste svara på, och därför ta ansvar för sin egen frågeställning om just ansvar.

Till skillnad från poeten Fredrik Nybergs avhandling i samma kategori, har Lee Gerden inte gjort någon åtskillnad på de olika metoderna och formaten för skrivande. Nybergs avhandling Hur låter dikten? Att bli ved II från 2012, tar avstamp i den parallella diktsamlingen Att bli ved. Med fokus på ljudet och pausen – mellanrummen och övergångarna i litteraturen fördelades arbetet över dikt- och ljudverk, samt en mer litteraturvetenskapligt formad avhandling.

För Lee Gerden, i sin tur, med en litterärt intersektionell betraktelse av skrivande, är det disparata en förutsättning och arbetet tar form i de olika formernas verkan – tillsammans. Återkommande för varje avsnitt i När Andra skriver är ett parti lyrik vars form övertar innehållsförteckningens struktur och vecklar upp denna likt vore det små askar med verktyg av språk i förändring – vilket de just är. Med denna disposition visar Lee Gerden på hur det inte finns någon skillnad mellan kritik, lyrik, essäistik, poetik eller teori – mer än situationens behov. Med detta behov aktualiseras frågan om etiken: vems kropp är det som skrivs, och hur? Varur springer behovet?

Med utgångspunkt i postkolonial teori, kritiska vithetsstudier, queerfeministisk teori och den franska litterära och teoretiska skrifttraditionen écriture feminine frågar sig Lee Gerden om tid och vårt förhållande till denna tid, snarare än vilka som har tillgång till vilka rum. För, om vi lever olika historier, då har vi per automatik även tillgång till olika rum. Främst understryker Lee Gerden dock att livet mellan tider, där kroppar får utrymme, eller trängs bort. I denna betraktelse av tiden som ännu pågående, går det, som hon skriver, att återvända till den bortträngda kroppen – och därmed skriva. Det är en omöjlighet som har en kropp. För att det här ska gå föreslår hon att det måste finns en delad smärtpunkt, där ögonblicket förenas med sårets levda erfarenheter. Hon kallar det för icke-krononormativa temporaliteter – det vill säga tider som är flera, samtidigt.

En återkommande samtalspartner för Lee Gerden är poeten och författaren Ann Carson, som hon sedan många år har översatt till svenska. Som litteraturforskare skriver Carson i samråd med de röster som hon har arbetat vid sidan av genom den västerländska litteraturhistorien och på samma vis arbetar nu Lee Gerden vid sidan av Carson, Gertrude Stein, Hanna Hallgren, Jaques Lacan, Virginia Woolf, Judith Butler, Donna Haraway i omförhandlingen av tid.

Kärnan i avhandlingen är den Andra kroppen. Det är inte så att Lee Gerden särskilt ofta nämner sig själv som en sådan, eller på något vis skriver självbiografiskt, men hennes arbete skriver genom denna kropps, för att inte säga dessa kroppars erfarenhet. En erfarenhet som vi, enligt den queera temporalitet som omdefinierar främlingskapet – alla har.

Jag talar min kropp. Kroppen talar mig, skriver Lee Gerden och förklarar hur det är ofrånkomligt för Andras kroppar att utgöra sitt eget skrivmaterial i bemärkelsen kropp och erfarenhet. Därför blir hennes verksamhet särskilt angelägen i det rum som hon skriver i – Litterär gestaltning vid Akademin Valand – Nordens främsta författarutbildning som främjar just Nordisk litteratur. Kompetensen på institutionen är hög, men likväl är mångfalden ännu bristande. I När Andra skriver sker därför vad som med Lee Gerdens egna ord skulle kunna beskrivas som att förskjutningen upprättar mening. Hon menar att det uppstår nya betydelser när ord eller levande material förskjuts från en plats till en annan – någonting som sker i och med skrivandet.

I avsnittet ”Främmande tider” understryker Lee Gerden att alla inte har tillgång till ett förflutet eller en framtid. Hon kallar det för en icke-koherent, perforerad temporalitet. En återkommande referens här är filmaren, författaren och kulturkritikern Trinh T Minh-ha, vars centrala tema är migrationen och dess gränsland, som både materiellt och icke-materiellt. I arbetet med detta gränsland visar Lee Gerden hur hon inte kan skriva om orden, om gränslanden, utan att själv vara i dem. Ett tydligt exempel är när hon lyfter upp de två korta, men för arbetet centrala orden mot och med:

Orden med/mot måste i detta avsnitt höras för att betyda.

I denna sin återkommande performativa betraktelse inte av, men med/mot det skrivande som hon undersöker i sitt utövande, inkluderar Lee Gerden läsaren till den mån att skrivandet äger rum även när det läses – av oss. De spatiala förskjutningar som hon påtalar, är omöjliga att inte låta rannsaka den egna kroppen som läser, och på många vis blir När Andra skriver ett arbete kring varande och blivande inom och mellan litteraturen, köttet. Lee Gerden håller sitt löfte och teoretiserar inte bara, för det mesta är hon ganska frank:

Att skriva med kroppen innebär olika saker för olika kroppar.

Faktum är bara att när de möjligheter som hon synliggör i sin avhandling intra-agerar, som posthumanisten Karen Barad skulle säga, skapas de rum, de kroppar och de tider som inte fanns att tillgå i referenserna, i den hittills gångna eller förväntade historian. Lee Gerden omstöper helt enkelt de sammanhang som hon verkar i och därför är När Andra skriver hoppfull, den fortsätter inte att peka på inte något Annat, men något ytterligare – som inte alltid är helt oproblematiskt. För, som hon själv skriver; litterärt skrivande betyder, innebär och aktualiserar konflikt.

Den konstnärliga forskningen är ännu under tillblivelse, och inte minst den i litterär gestaltning. Fredrik Nyberg var den förste att 2013 disputera i ämnet. Med När Andra skriver visar Mara Lee Gerden inte bara på möjligheter för skrivandet, utan för såväl akademin, som för samvaron i allmänhet att – med dessa performativa förskjutningar – göra nytt:
Det är att inbjuda till ett blivande, att sätta igång en förvandling, att göra en anhållan hos framtiden – alltid i förhållande till den Andre.