”Om g12 lämnade mig med en känsla av svenska genusforskares kollektiva trötthet och förvirring i det nyliberala universitetet så inger g14 mig hopp. Ilska har ersatt uppgivenhet och desorientering, tydliga diskussioner om kvävande strukturer och behov av feministisk solidaritet och strategier ger energi.” Det skriver professor Ulla Manns i en personlig krönika från genusforskarkonferensen #g14 i Umeå som går in på tredje och sista dagen i dag.
Så var det dags igen. Nationell genusforskningskonferens, för andra gången sedan nystarten med g12 i Göteborg. Vi är i Umeå, kulturhuvudstad detta år, om nu någon missat det. Vi är också i det stolta Västerbotten, som flera välkomstanföranden av kommun och länsstyrelsen tydligt underströk.
Den övergripande rubriken för konferensen känns bekant: ”Att utmana makten”. Men till min stora glädje är det faktiskt makt som står i centrum. Inte minst i plenumsessionerna och i det välkomsttal som nationella sekretariatets föreståndare Kerstin Alnebratt gjorde. Med adress inte bara till oss forskare utan också till medsponsorerna Umeås kommun och Länsstyrelsen i Västerbotten, pekade hon på den viktiga skillnaden som finns mellan genusforskning och jämställdhetspolitiskt arbete. Sedan drog det igång. Med kickstart!
Sedan g12 i Göteborg har nu tongångarna skärpts, rejält. Vi är trötta på det neoliberala universitetet som driver på för fort, som göder karriärism, konkurrens kollegor emellan och som sätter kvantitet framför kvalitet. Vi är trötta på ideal, krav och normer om hög produktionstakt, publicering enbart i artikelform i engelskspråkiga tidskrifter som har så kallad peer-review granskning (det vill säga anonyma forskare kommenterar och avgör om artikeln ska publiceras, ett system som i längden leder till likriktning och än mer konkurrens). Vart tar reflektion vägen, varför ses inte längre forskning och kunskapsproduktion som en process som inte går att snabba upp hur mycket som helst? Varför måste vi styras till vissa slags publikationsformer? Varför premieras enbart publicering och inte allt det andra ofta mindre synliga men ack så viktiga arbetet vi gör?
Vi faller som käglor, vi blir alienerade, överansträngda, tappar motivationen eftersom det meningsfulla, nämligen tänkandet och kunskapandet inte riktigt ges plats, som en av talarna Philomena Essed sa. Den första plenarsessionen hade rubriken ”Makt, feministisk kunskapsproduktion och emancipation”. Utan att vara särskilt tillrättalagd till ett strikt akademiskt forum levererade tre key note-talare allvarsamma ord och tankar kring genusforskningens potential att tänka vidare i detta akademiska nyliberala klimat.
Diana Mulinari, Katie King och Tanja Joelsson var alla otroligt inspirerande i sin önskan om ett mer humant, generöst, rättvist och vänskapligt sinnat globalt samhälle. De var också allvarsamma och djupt oroade över den nutida (oftast yngre) akademikerns utsatthet med publikationshets, tillfälliga anställningar, omänskliga konkurrensvillkor som korrumperar, förblindar, alienerar och suger ut oss till kropp och själ. Hur kan emancipatorisk kunskap frodas i ett sådant klimat? Vilka överlever i en sådan värld? Men, som Diana Mulinari underströk, vi är hur som helst privilegierade i jämförelse med så många människor och arbetsområden. Även om vi avskyr varåt akademin är på väg så älskar vi det vi gör när vi får forska, när vi får tänka, reflektera och söka ny kunskap, en verksamhet som tar tid.
Akademin är ändå vårt hem, om än inte det enda. Här kan, och borde vi kunna, ”bråka” och ompröva våra tankar och hållningar, precis som i andra hem och familjekonstellationer. Det vill säga vi måste kunna ha en prövande hållning i sökandet efter kunskap som ska hjälpa till att få världen att bli en bättre plats. Vi måste kämpa och orka kämpa för att akademin förblir en sådan plats.
Den viktiga diskussion som påbörjades i Göteborg för två år sedan får här i Umeå sin tydliga fortsättning. Vartåt är akademin på väg, vad gör den med oss som feminister, vad kan vi göra i en tid där systemet som en stor och stark ström försöker göra allt till individfrågor och föra oss bort från solidaritet, kollegialitet, omsorg och eftertanke. Frågorna återkommer under konferensen, gång på gång. Om g12 lämnade mig med en känsla av svenska genusforskares kollektiva trötthet och förvirring i det nyliberala universitetet så inger g14 mig hopp.
Ilska har ersatt uppgivenhet och desorientering, tydliga diskussioner om kvävande strukturer och behov av feministisk solidaritet och strategier ger energi. Ilska är bra, det kan kanaliseras till handling och håller depressionen borta. Tröttheten och besvikelsen som många gav uttryck för efter att ha medverkat vid Nordiskt Forum i juni i år är som bortblåst. Kanske har också en och annan lärdom dragits därifrån. När jag kommer till hotellrummet öppnar jag datorn. På Vetenskapsrådets hemsida har stockholmskollegan Annika Olsson bloggat om Slow-Science rörelsen! Underbart! Låt oss ta oss tid!
