Den bolivianska statliga avpatriarkaliseringspolitiken, som Feministiskt perspektiv tidigare rapporterat om, har lyfts fram och uppmärksammats internationellt. Men i Bolivia höjs röster om att upphöjandet av den manliga ledaren förstärker och sprider patriarkala strukturer på nytt. Christin Sandberg har intervjuat anarkafeministen och hbtq-aktivisten Maria Galindo.
I början av oktober vann Evo Morales sitt tredje presidentval i rad i Bolivia. Morales socialism, med bland annat utestängande av transnationella bolag och USA:s inflytande, har fått snurr på ekonomin och givit många människor en chans att ta sig ur fattigdom. De offentliga arenorna har öppnats upp för kvinnorna, särskilt urfolkskvinnorna, i större utsträckning än tidigare. Men kritiken bubblar under ytan – bland gräsrötterna och feministerna.
– Bolivia lyckades 2003 kasta ut en president med en nyliberal agenda, vilket var viktigt för att skapa medvetande kring frågor om suveränitet i relation till naturtillgångar och nödvändigheten att driva ut de transnationella bolagen, säger psykologen och aktivisten María Galindo till Feministiskt perspektiv.
Galindo menar att det handlade om ett medvetandegörande som kom underifrån, vilket den socialistiska rörelsen med Evo Morales och MAS-partiet sedan drog fördel av för att styra processen.
– Nu vänder utvecklingen och de gamla privilegierna återupprättas. Evo Morales gör upp med den mäktiga banksektorn och jordbruksindustrin, som får fördelar i utbyte mot makt, hävdar Galindo och menar att det har skapat ideologisk förvirring.
Det pågår samtidigt som en förgudning och mytologisering av presidentfiguren som den stora räddaren, vilket hon ser som ett tecken på att det som socialismen inledningsvis uppnådde går förlorat bit för bit.
”Slogan utan innehåll”
Bolivia har gjort sig känt för att ha skapat en så kallad plurinationell stat i ett land där majoriteten tillhör urfolken. Samt att landet, liksom många andra latinamerikanska länder, har en relativt hög kvinnorepresentation i parlamentet. I Bolivia har Morales regering dessutom infört en ”avpatriarkaliseringsenhet” som del av ett ”viceministerium för avkolonisering”.
Forskaren Marianela Agar Diaz Carrasco skriver i sin avhandling: “From Maid to Chancellor!”: De-patriarchalization in Bolivia (2012), om hur det har öppnat upp för en historisk representation för kvinnor från urfolken, aymaras och quechuas, att uppta ledande befattningar inom den plurinationella staten.
De flesta av dessa har sina rötter i fackliga organisationer och sociala rörelser på lokal nivå, varav den mest betydelsefulla är urfolkskvinnornas organisation, Bartolina Sisa, skriver Diaz Carrasco.
Enligt María Galindo, som är medgrundare till det anarkafeministiska konstnärskollektivet ”Mujeres Creando” (Kvinnor skapar) som gör radio och teater och har skrivit boken “No se puede descolonizar sin despatriarcalizar” (Man kan inte avkolonisera utan att avpatriarkalisera), har både den plurinationella staten och avpatriarkaliseringsenheten blivit en slogan utan innehåll.
– När det gäller situationen för kvinnorna i landet är frågan både komplex och negativ. Presidentens tal är fyllda av cynisk machismo, och eftersom det kommer från den stora ledaren så sprider det sig på ett farligt sätt, säger hon.
Men tillägger:
– Å andra sidan har presidenten och MAS tack vare kritik införlivat en hög procent kvinnor i kabinettet och på representationsposter.
Det menar Galindo dock är en fortsättning på en utveckling som påbörjades under 90-talet efter påtryckningar från FN, vilket i sin tur är ett resultat av liberal jämställdhetspolitik snarare än socialism. Enligt Galindo var det inte kvinnorörelsen i Bolivia som efterfrågade kvotering. Kvinnorna liksom männen följer partiet, vars toppar var och förblir män. Det partierna gjorde, menar Galindo, var att skaffa sig feminina röster, vilket är något helt annat än att representera kvinnor som grupp i samhället.
Galindo hävdar att urvalet av kvinnor såväl i parlamentet som i rättsväsendet är väl genomtänkt. Radikala röster, de som har egna tankar och talar högt är inte välkomna, enligt Galindo, som inte har någon större tilltro till de offentliga institutionerna när det kommer till att driva kvinnors och minoriteters rättigheter.
”Socialistisk politik och makroekonomisk stabilitet”
I ett makroperspektiv har det gått mycket bra för Bolivia de senaste åren. Morales och MAS har lyckats med sin strategi att gå till val på att avkolonialisera landet, nationalisera kontrollen över landets naturresurser och basservice i samhället, såsom tillgången till telekommunikationer och vatten, och göra sig oberoende i förhållande till transnationella bolag och överstatliga organ.
”Vi visar världen att det visst går att kombinera socialistisk politik och makroekonomisk stabilitet, sade ekonomi- och finansministern Luis Arce då han citerades i New York Times tidigare i år. ”Allt vi kommer att göra är inriktat på att komma de fattiga till godo.”
Och det är en tillväxt som har kommit folket till del. Under Morales tid vid makten har fattigdomen minskat med 25 procent, den extrema fattigdomen har sjunkit med 43 procent, sociala utgifter har ökat med 45 procent och den faktiska minimilönen har höjts med 87,7 procent. Det visar siffror från det Washingtonbaserade forskningsinstitutet ”Centre for Economic and Policy Research” (CEPR).
Galindo menar dock att det görs väldigt lite för de kvinnor som är mest utsatta i samhället. Några problem hon ser är att: kvinnorna är de mest skuldsatta, polisen förföljer kvinnor i prostitution och våld mot kvinnor är utbrett och pågår i straffrihet.
I en intervju i nättidningen ”Otraamerica” svarar Galindo på frågan hur mycket den bolivianska och latinamerikanska vänstern har förstått av den feministiska rörelsen. ”Den latinamerikanska vänstern har inte förstått de latinamerikanska samhällena.”
Vad beträffar feminismen säger hon: ”den bolivianska vänstern är liksom högern djupt ”machista” (sexistisk). Därför har vi en graffiti som säger: ”Det finns inget som liknar en högersexist så mycket som en vänstersexist”.
På gator och under ytan bubblar protesterna
Sedan Evo Morales tillträdde som president har han varit öppen med att det krävs kontroll över de sociala rörelser han själv ursprungligen var en del av för att kunna behålla makten. Enligt många kritiker har det inneburit att Morales regering har ”köpt” lojalitet hos ledarna för de stora organisationerna i landet – vilket i dagligt tal benämns ”caudillo-”processen.
Trots det har Morales regering (2009-2014) tvingats hantera rekordmånga gatuprotester – vilka ofta har beskrivits höra samman med just caudillo-processen. Hur går det ihop med Morales fortsatta popularitet?
Det finns helt enkelt ett starkt missnöje bland gräsrötterna mot den förda politiken. Förutom den feministiska kritiken kritiserar urfolken regeringen för att fortsätta på en politisk linje som bygger på att tjäna pengar på utvinning av naturresurser, vilket ofta innebär negativa miljömässiga- och sociala konsekvenser i urfolksterritorier, och vilket de alla, inklusive Morales och MAS, historiskt var enade kring och kämpade mot. Det innebär också en bristande respekt för urfolkens sätt att vörda moder jord. Under 2012 förekom det till exempel utbredda protester kring en konstruktion av en väg genom TIPNIS – en nationalpark i urfolksterritorium.
Framtida jätteutmaningar
Bolivia har sett både framgång och protester under de senaste åren. Så vilka är de framtida utmaningarna som landet står inför? Enligt Galindo finns det många förbättringsområden i Bolivia:
– Vården är den sämsta på kontinenten, utbildningsnivån är låg bland annat för att utbildningen kostar och den samhällsklass du tillhör avgör din framtid. produktionsstrukturen bygger uteslutande på råvaruutvinning till fördärv för ekosystemen och rättsapparaten är korrupt och genomsyras av rasism, homofobi och misogyni och just därför är det bara de fattiga som döms till fängelse.
María Galindo har ett brett feministiskt angreppssätt.
– För mig är det viktigt att påpeka att alla ovanstående områden är feministiska. Det får vara slut på att se feminismen som enbart en fråga om abort.
