De flesta fängslade kvinnorna är analfabeter. I Kabuls kvinnofängelse Badam Bagh drivs ett läs- och skrivprogram som anordnas av biståndsorganisationer.

Zahra är 22 år och har rymt hemifrån på grund av misshandel. Hon sitter i fängelset på obestämd tid tills hennes man går med på att ta henne tillbaka. Hon vet vad som väntar henne om hon får återvända till detta hem. Det vore som att flytta från ett fängelse till ett annat. I fängelset får hon i alla fall lära sig läsa och skriva och ingen slår henne. Men enligt fadern är hon en skam för familjen och måste tillbaka dit hon hör hemma.

Kvinnorna lär sig sy på en kurs som är finansierad och fastställd av biståndsorganisationerna. Adela är 17 år, hon har suttit inne i mer än ett år för moralbrott. Hon lär sig sy och hoppas därigenom att hon ska få ett arbete och försörja sig om hon någon gång kommer ut. Enligt domstolens bestämmelse släpps hon fri först när hon är 22 år gammal.

Azra är 45 år gammal. Hon försörjde sig och sina barn ensam, efter att mannen dött i samband med varusmuggling mellan Iran och Afghanistan. Azra säger att hon fick några filtar av en bekant att ta med sig från Iran till Afghanistan. I tullen upptäcktes att narkotika fanns insytt i filtarna. Hon fick 15 år som straff och har nu suttit inne i tre år. Hon har inte träffat sina tre barn sedan hon blev gripen. De bor enligt Azra kvar i Iran och har knappt mat att äta. Hon berättar att barnen varken har pengar eller pass för att komma och besöka henne. Men hon gjorde sitt bästa för att försörja barnen. Och trots att hon själv gjorde fel, så är det hennes barn som straffas, menar hon.

Yasaman är 30 år och iransk. Hon greps när hon åkte till Afghanistan tillsammans med sin afghanska man för att träffa hans familj. I ett bråk dödade hennes man sin kusin och hans familj övertalade Yasaman att erkänna att mordet skedde för att kusinen flörtade med henne. De garanterade att hon skulle slippa straff, men hon fick fyra år fängelse eftersom hon ansågs vara orsaken till mordet. Hennes man fick sex års fängelse. Yasaman tog tillbaka sitt erkännande efteråt, vilket höjde mannens straff till 10 år, men hon fick två år fängelse eftersom hon ljög i domstol. Yasamans familj bor i Iran. Hon fick hjälp av ambassaden att skicka hem sin åttaåriga dotter till föräldrarna. Hon får aldrig besök, sitter och stickar och syr. Med detta tjänar hon lite pengar för att köpa det som hon behöver i fängelset. Hon är nu skild och kommer att återvända till Iran när hon bli fri. Hon har 10 månader kvar av sitt fängelsestraff.

Sanam är 20 år och blev bortgift som 14 åring. Men efter många år av misshandel rymde hon hemifrån. Mannen vill dock ha henne tillbaka. Men Sanam vill inte det. Hon är rädd att han ska döda henne och slänga hennes kropp i floden, säger hon. Ingen kommer att fråga efter henne om det skulle hända. Här går hon i fängelsets frisörskolan och lära sig sminka medfångar.

Latifa är 19 år och sitter inne på grund av moralbrott. Killen hon var ihop med ville inte gifta sig med henne. Hennes föräldrar vill inte veta av henne. Hon har suttit i mer än ett år nu och har en dom på fem år. Hon lär sig att väva mattor.

Mina är 18 år. Hon träffade en kille i smyg och hans familj anmälde paret till polisen. De fick fyra års fängelsestraff var. Hon säger att killen gärna gifter sig med henne, men det vill inte hon. Mina menar att efter allt som hänt kommer hon att få en låg status hos hans familj. Hon tror inte att han älskar henne tillräckligt för att försvara henne. Hon stannar hellre i fängelset:

- Vi träffades bara några gånger. Vi känner inte varandra. Varför ska jag gifta mig med honom?

Narges jobbade som polis när hon dödade en amerikansk konsult. Hon är 37 år och har man och tre barn. Hon säger att hon fick söka jobbet för att de var fattiga och hennes man var arbetslös. Hon har alltid haft psykiska problem, säger hon. Men hon fick jobbet ändå. Hennes man är också gripen och fängslad på grund av hennes brott. Hon säger att polisen inte tror på henne. "De frågar om jag verkligen är sjuk i huvudet. Varför skulle jag annars döda en amerikansk och inte en afghansk. Men när en amerikansk soldat kommer till Afghanistan och dödar många afghaner, så är det ingen som frågar honom varför han dödar afghaner och inte amerikaner".

Daghemmet i Badam-Bagh.