- Det är oerhört höga siffror. Något måste göras, det är ett stort samhällsproblem, säger Lars Arrhenius, generalsekreterare på Friends, till Feministiskt Perspektiv.

Anledningarna till problemet är troligtvis flera, men enligt Arrhenius handlar det huvudsakligen om att kränkningar och elaka påhopp är en del av idrottskulturen.

– Det handlar nog till stor del om normer, vad som förväntas, och hur man får bete sig. Det finns till exempel starka uppfattningar om hur en tuff fotbollskille ska vara.

Pojkar mår sämst

Enligt studien är det är vanligare att pojkar blir utsatta för kränkningar än att flickor blir det. Trettiotre procent för pojkar respektive arton procent för flickor. Bland pojkar inom lagsporter uppger fyrtio procent att de har råkat ut för kränkningar från lagkompisar.

– Killar får kanske utstå mer eftersom de förväntas att vara tuffa. Jargongen är ofta hård och då blir toleransen för kränkningar högre, säger Arrhenius.

Den vanligaste typen av kränkningar är elaka kommentarer, men även fysiska kränkningar som slag och knuffar förekommer. Tio procent har blivit kränkta av en tränare.

– Att tränarna kränker barnen är extra allvarligt. De ska vara förebilder, och om de kränker barnen så sänder de ut signaler om att barnen inte heller behöver vara sjysta.

Attitydförändringar behövs

Studien visar att barnen mår bättre och känner sig mindre kränkta i de föreningar som jobbar med likabehandlingsfrågor. Genom att exempelvis prata om vikten av att vara en bra lagkamrat minskar kränkningarna med elva procent.

– Man kan ändra på det här genom att diskutera hur man bemöter varandra och hur en god lagkamrat bör bete sig. Ledningen, tränare och föräldrar har ett ansvar att ta upp problemet och jobba för att skapa ett tryggt klimat. Inom idrottsklubbarna borde det upprättas policy och en likabehandlingsplan likt de som finns i skolorna. Ledare och tränare ska veta vad man ska göra när barn och unga utsätts för kränkningar och det ska finnas en plan för hur man arbetar förebyggande. 

Just nu satsar Friends på att anställa folk i syfte att utbilda idrottsklubbar för att öka kunskapen om mobbning.

– Tränare och ledare har tagit emot oss väldigt positivt, och alla tycker att det är en angelägen fråga, säger Lars Arrhenius.

Kränkningar en del av vardagen

En som har erfarit sportens baksidor är förre detta fotbollsproffset Martin Bengtsson. Han var en ung lovande fotbollsspelare men efter bara nio månader i den italienska storklubben Inter tog hans karriär hastigt slut – efter att han försökt begå självmord. I dag föreläser Martin Bengtsson om sin berättelse och om idrottens för och nackdelar, och har skrivit boken I skuggan av San Siro.

Fotbollsproffset Martin Bengtsson. Foto: Cille Veerasawmy

– Rapporten från Friends visar på en katastrof, men jag är inte alls förvånad. Inom sporten får man lära sig tidigt att det är okej att kränka varandra. Hela kulturen bygger på en idé om militär skolning där förebilden är en gammaldags ”manlig” typ. Det råder ett undantagstillstånd inom idrotten där man ser mellan fingrarna när det kommer till mobbning. Kränkningar har varit en del av min vardag redan från tidig ålder, säger Martin Bengtsson.

Bengtsson säger att kränkningarna har varit av både sexistiskt och rasistiskt slag:

– Det har handlat om allt ifrån tränare som skrikit horunge och bögjävel till mer rasistiska påhopp. Om tränarna får bete sig så tar ju barnen självklart efter. Jag har till exempel sett ungdomar som kissat på varandra i duschen.

Bygger på uteslutning och rädsla

– Den militära skolningen bygger inte alls på gemenskap, vilket annars brukar symbolisera idrotten – den bygger på uteslutning och rädsla. Det finns en uppfattning framförallt inom fotbollen att man ska psyka motståndaren och göra den rädd. Det skapar ett otrevligt klimat och rättfärdigar kränkningar. Det här måste man ta på allvar och göra något åt.

Bengtsson tror likt Arrhenius, att det är viktigt att vuxna tar sitt ansvar och diskuterar problemet tillsammans med barnen för att skapa en bättre miljö.

– Man måste fråga sig vad sporten egentligen ska bygga på. Tränare måste agera med mer ödmjukhet och självrannsakan. De borde diskutera och utvärdera det gemensamma klimatet och även sin egen roll lika mycket som man utvärderar frisparkar eller den övriga träningen, säger Martin Bengtsson.