För tre dagar sedan kom socionomen, kvinno- och barnrättsaktivisten Bayan Nasih tillbaka från Duhok i Kurdistan där hon och två andra experter genomfört gruppinterventioner inom ramen för ett krisbearbetningsprogram bland flyktingbarn som flytt terroristgruppen IS.
– Jag kan inte sluta tänka på barnen jag mötte, barn som flydde till Shingalbergen undan IS-attacken med start den 3 augusti. Såren från attacken är fortfarande färska, behoven är enorma. Jag kommer att åka tillbaka. Det vore bra om fler gjorde det, säger hon.
Bayan Nasih är socionom, utbildad gruppsamtalsledare och arbetar i Stockholm med barn som upplever våld. Hon besitter många års erfarenhet av krishantering. Tillsammans med två kurdisktalande experter från Metin Health House Crisis Intervention åkte Bayan Nasih för att hjälpa barnen på flykt undan IS-styrkor. Projektet leds av överläkaren och barnpsykiatern Abdulbaghi Ahmad som håller kurser i krisbearbetning för professionella på plats så att de i sin tur utbildar andra som jobbar med flyktingar, till exempel lärare. De höll ett antal krissamtal med barn och ungdomar i flyktingläger kring staden Duhok, som har gett skydd till tusentals flyktingar som flydde våld och terror.
– När vi kom fram och togs emot av hälsodepartmentets ansvariga i staden Duhok, i Kurdistan i Irak, möttes vi av det enorma behovet av professionellt stöd. Det finns hjälp och någorlunda struktur på lokal nivå men behoven är så stora. Det handlade om tusentals traumatiserade barn, men också kvinnor. Första dagen kom vi in på hälsokliniken i byn Sharya som har tagit emot tusentals flyktingar, främst yezidier på flykt undan IS-milisen. Där väntade minst 50 patienter på att träffa de tre läkarna på plats. Läkarna berättade att bara under den första dagen efter IS-attacken mot yezidier, tog de emot 1 500 patienter, sedan har det handlat om 500 personer per dag. Allt detta medan deras resurser är begränsade.
Nasih berättar att de flesta som söker sjukvård är kvinnor och barn. Kvinnor har enligt läkarna haft likartade symptom.
– De har ont överallt och när vi tar prover visar resultaten för det mesta inga fysiska sjukdomar, sade läkarna. Så läkarna bedömer att de flesta flyktingkvinnorna lider av obearbetade trauman under flykten och den ständiga oron för nära och kära.
Vad gjorde ni tre som åkte från Sverige på eget initiativ?
– Vårt psykosociala team som organiserade av Abdulbaghi Ahmad åkte dit på eget initiativ och egen bekostnad, helt frivilligt. Vi tog emot barn och ungdomar i olika åldrar för gruppsamtal. Vi tog emot så många vi kunde under den intensiva veckan jag var där. När varje gruppåtgärd startade var det inte svårt att få barnen att tala och berätta vad de hade gått igenom. De trodde inte att deras berättelser var viktiga eller någon skulle ägna tid åt deras skräckhistorier från natten de vandrade i bergen och kämpade för sina liv.
– De hade så mycket att berätta och äntligen hade de fått ett forum där de kunde dela sina oro. Det var då vi förstod djupet av krisen och skadorna. Det var helt enkelt fruktansvärt och förfärligt att höra deras berättelser. Vi bekräftade deras sorg och försäkrade dem att det är inget fel att gråta när de är ledsna. Och de grät, pojkar liksom flickor. Dessa gruppsamtal som varade drygt en timme, gav barnen styrka. De såg att det finns människor som ser dem och tycker att deras upplevelser är viktiga. Mellan varje gruppsamtal tog vi en kort paus, inte för att vila utan för att kunna gråta och bearbeta våra egna ångest och klara av nästa möte, berättar Bayan Nasih innan hon blir tyst och gråter.
– Vi försökte göra det vi kunde under så kort tid, att öppna såren och få barnen och ungdomarna att tala om sina upplevelser, sen försökte vi stänga såren med positiva samtal och förslag om hur de skulle kunna hantera situationen och gå vidare.
Vad sade barnen?
– Barnens berättelser handlade framför allt om nätterna på flykt i bergen. Och det stämmer, IS-styrkornas första stora attack ägde rum under natten. En del hade hunnit vakna innan de kom, men andra var låg och sov. Barn berättade hur de flydde, hur de bar sina små syskon i bergen, de beskrev de döda kroppar de såg på väg. En åtta-åring beskrev hur en mamma med sin baby låg döda på stenar. När de berättade om hur kropparna såg ut, pekade de på sina egna kroppar för att visa var de var skadade eller blödde. De berättade om hur de desperat letade efter vatten, att de bara hade torrt bröd som tog snart slut.
– De lite äldre barnen berättade om sina syskon som rövades bort eller är försvunna. Ett mycket svårt fall handlade om en flicka vars far var mördad sedan tidigare och hon hade bara sin mor, som dog under IS-attacken. Flickan var helt apatisk, det gick inte att ha någon kontakt med henne. Hon bodde hos släktingar som själva hade problem med tillvaron. En annan flicka berättade att hon öppnade dörren för IS-milisen som slog på dörren och återberättade hur hon skakade av skräck och att de tog hennes far och bror med sig.
– Ungdomarna berättade om sina mardrömmar på nätterna, nu flera veckor efteråt. När vi frågade om de talar om sin oro och sina hemska upplevelser med vuxna sade de nej. De menade att de inte ville oroa vuxna och göra dem ännu mer ledsna. Vi lärde dem att tala med varandra och söka stöd hos varandra om de inte kan tala med vuxna runt omkring, eller prata med vuxna i omgivningen som inte är direkt anhöriga.
– Flickorna kände sig trygga i de tillfälliga bostäderna i skolorna och i flyktingförläggningen. Men en del var rädda för att IS skulle attackera igen. De berättade hur unga shiiter och yezidier hjälpte varandra och delade mat och omsorg. Det finns en del fördomar att yezidier inte umgås med andra. Ungdomar sade att de var grannar och hade inga problem förut heller.
Vad är de akuta behoven du såg när du var där på flyktingförläggningarna?
– Snart börjar det bli kallt. De som bor i enkla tält kommer att ha behov av varma kläder och andra nödvändigheter. Många barn går nu barfota och har inte mycket. Vuxna är traumatiserade och därför inte kapabla att ta hand om tusentals barn som inte mår bra. Man tror ofta att barn klarar sig bättre men de drabbas mycket hårdare även om de inte visar det direkt.
Ska du åka tillbaka igen?
– Om jag inte hade en litet barn på fem och ett halvt år skulle jag definitivt inte komma tillbaka efter en vecka. Sedan jag kom tillbaka ser jag bara barnens sorgsna ansikten framför mig var än jag går.Vår team kunde behandla cirka 100 barn bara. Det enda som ger mig styrka och har tröstat mig under denna vecka i Kurdistan var dikten Snäckan av Ulf Nilsson. Jag kunde hjälpa få, och det är bättre än inga alls. Men jag kommer att åka ner igen. Vore det inte för mitt barn här, skulle jag ha stannat kvar där en längre tid.
