Nils Horner vände sig ofta till kvinnorna i sina reportage. Han lyfte upp förklaringen till konflikter och händelser ur kvinnors perspektiv och berättande. Ute i världen, väl påläst, ödmjuk och erfaren, valde han sekvenser ur den nutida historien som vi i Sverige annars skulle vara okunniga om.

Nils Horner lyfte fram de röstlösas röster, de som drabbas av konflikter och tragedier men osynliggörs av den globala maktordningen. Genom hans mikrofon och berättelser omvandlades ekon från de röstlösa till röster i våra medvetanden, vidgade våra vyer och knöt oss samman i den globala verkligheten.

Nils Horners unika radioröst var engagerande och empatisk. Sorgsen men vital. En röst som väckte förtroende. En berättande röst som den i Tusen och en natt. Då berättaren är den som möjliggör berättelsen, den som är ett med sin historias aktörer, lider med, gläds med, och med yrkesskicklighet lyckas ta lyssnaren till djupet av tragedier och händelser.

Vem trodde att Nils Horners sökande efter ännu en episod av sin ”tusen och en natt”-berättelse, denna gång från Shahrezads döttrar i Afghanistan, skulle ta honom till sin egen död? Han som beskrev andras tragedier för oss, blev själv tragedins offer. Med mikrofonen i hand för att ge plats till de osynliggjorda rösterna på Kabuls gator, tystades han med kulor. Vapen mot mikrofon vinner för ett kort ögonblick i historien, tar en journalists liv, sätter punkt för individens drömmar, chockerar och lämnar vänner och familj i sorg och saknad. Men våld och vapen vinner inte i längden. Berättaren har redan segrat.

Sveriges Radios sympatiska och skickliga berättare är tyst nu. Men hans röst förblir ett med alla de röster som han rapporterade om, och hans berättelser kommer att leva vidare och inspirera yngre utrikeskorrespondenter. Nils Horner är död, berättaren lever kvar.