Jag såg rubriker om att folk rasade över att Björn Gustafsson tog Nour El-Refai på bröstet under en mellanakt i melodifestivalen. Jag vet att programmet nu är över men det här hände precis när jag hade skickat in min förra krönika, och jag har grunnat sedan dess. Så jag struntar i om jag är inaktuell – synen på den laddade kvinnokroppen är alltid aktuell.

Hur som helst, det här hände: Björn och Nour var utklädda till siamesiska tvillingar i en enda stor guldsparkdräkt. Björn lägger plötsligt en hand på Nours bröst. Vad gör du? Frågar Nour. Men det kliar. Det kliar på mitt bröst. Svarar Björn. Personligen tycker jag detta är roligt. Det som först verkar vara en tafsning är inte det utan han tar på sin egen kropp. Det blir en lek med vår syn på kön och kropp, och våra föreställningar utmanas lite. Som tittare fick vi blixtsnabbt tänka om och kunde då skratta åt det. Det är också så befriande att ett bröst får vara med i ett komiskt sammanhang utan Benny Hill-humor. Det var inte tjejen-lockar-med-sina-böst-och-en-sugen-kille-passar-på-skämt. Nour och Björn drog istället ett feministiskt skämt! Och jag blir inte ett dugg förvånad när Björn berättar att det hela var Nours idé.

Olika saker

Jag förstår att många inte vill se kvinnor bli tagna på brösten på tv. All respekt för det, och för exempelvis Kristina Wicksells tolkning av händelsen och paralleller till när Thorsten Flinck tog Gina Dirawi på rumpan på samma mello-scen två år tidigare. Men för mig är det inte samma sak. Thorsten tafsade medan Björn och Nour lekte med våra föreställningar. Vi måste alltid identifiera sexism. Men vi måste även kunna släppa den sexistiska blicken. Vi måste försöka släppa patriarkatets syn och skapa vår egen syn – som så ofta i feministiska sammanhang. Det här var ett tillfälle då det kunde göras.

Föga förvånande blev därför inte heller särskilt många feminister upprörda. Jag såg få dela artiklar på Facebook och knappt någon skriva statusrad om händelsen. Däremot ”rasade” tydligen de övriga tittarna (vilket i och för sig kan betyda att tio stycken hört av sig till SVT). Och så här är det. Det är oerhört utmanande att skämta med sina bröst i syfte att utmana och avdramatisera synen på kroppen.

Kvinnokroppen är så laddad så vi får knappt göra något alls med den för det kan så ofta tolkas som ett led i sexismen. Men vi måste utmana dessa föreställningar om kvinnokroppen. När vi avdramatiserar och skämtar med den försvinner den påtvingade sexigheten. Då försvinner synen på kvinnokroppen som så naturligt lockande och oemotståndlig för män att de bara måste ta för sig. Och tänk om kvinnor en varm dag skulle kunna gå med bar överkropp, eller bada, på samma avslappande villkor som män.

Men det är inte bara skämt med bröst som utmanar. Tanken på bröst som inte piffas upp upprör också. Tänk bara på hur bh-bränning omtalas. Vem har inte fått höra: Du är väl inte en extrem bh-brännare? Alla vi som ”visat brösten” utan att posera eller pynta dom, bara haft dom hängandes rakt upp och ner, vet hur laddat även det kan vara. Då är det inte sexigt längre utan till och med fult och äckligt. Då kommer inte inviterna utan attackerna.

Subversiva bröst

Hittar en debattartikel av Mian Lodalen om att det är helt absurt att man inte kan sola ”topless” längre. Hon skriver också om ett gäng unga tjejer som badar utan överdel och får veta av badvakten att de äcklar honom. Jag tänker på en solig sommardag på Roskildefestivalen för 15 år sedan då jag fick höra av en kille att han tappade aptiten när jag visade brösten. En gång i en bastu kom en kille in och skrek att ”stoppa in pattarna för helvete!”. För att nämna ett par händelser ur mitt eget liv.

Den här ilskan visar på det subversiva med bröst utan pynt och posering. Det utmanar patriarkatet och det är det nätverket Bara bröst håller på med. I programmet Fittstim lyftes denna grupp och kamp som liten, konstig och extrem. Så rätt så rätt – precis så ska såklart ett patriarkalt program tolka fenomenet. Att få bada med bara bröst ses i dag som något konstigt. 80-talets svenska stränder fyllda av olika bara bröst är en märklig parentes i historien.

Frågan om kvinnors rätt att slippa ha laddade kroppar ses som extrem. Och gruppen är liten, som så många feministgrupper är. Men jag hoppas verkligen att gruppen växer. Och jag hoppas att Nour, med hjälp av andra, fortsätter att göra roliga saker med kroppen. Feministisk kamp behövs från alla håll, på många olika sätt och med fokus på alla frågor samtidigt.