”Nästa steg bör bli att utkräva ansvar från ockupationsmakten på en helt annan nivå än vad som görs nu. Vare sig Sverige eller andra EU-länder bör låta Israel fortsätta att förstöra bostäder, infrastruktur och skolor, samtidigt som man är en priviligierad handels- och samarbetspartner i allt från idrott till forskning.” Det menar Ship to Gazas ordförande Ann Ighe, som följt reaktionerna på att regeringen beslutat att erkänna en palestinsk stat.
Äntligen sa många, när utrikesminister Margot Wallström meddelade att det skulle bli av. Sveriges regering kommer att erkänna en palestinsk stat. I radions Ekosändningar var rapporten kort, koncis, men samtidigt åtföljd av den märkliga kommentaren att regeringsbeslutet mött kritik ”från flera håll”. (Vilket regeringsbeslut gör inte det?) Rimligt hade varit att tillägga att det också mötts av glädje från andra håll.
Ett tecken på att erkännandet var ett riktigt och tillräckligt förankrat beslut är att det finns mycket lite av öppet absolut motstånd. De flesta kritikerna talar om timing – erkännandet kommer för tidigt eller helt enkelt bara vid fel tidpunkt. Endast mycket extrema ockupationsivrare kan öppet totalt motsätta sig en palestinsk stat. Argumentet att det är ”för tidigt” framstår i historiskt ljus som fullständigt absurt. Generationer av palestinier har nu fötts, levat och dött under ockupation, blockad och i flyktingskap, samtidigt som den israeliska staten och dess medborgare har välkomnats in i det internationella samfundet, med allt vad detta innebär. Detta är en sådan grundläggande obalans och orättvisa att den i sig utgör ett direkt hinder för fred.
Frågan om timing bör tas på allvar. Självklart är tidpunkten för erkännandet just nu mycket styrt av svensk inrikespolitik – en ny regering ska visa upp sig och profilera sig. Men vad händer samtidigt på marken i Palestina och Israel? I nyhetsrapporteringen får vi höra om våldsamma oroligheter i Jerusalem. Kanske är läget alltför känsligt? De som följer utvecklingen vet dock att den fortsatta expansionen av de israeliska bosättningarna i Östra Jerusalem och på Västbanken är business as usual. Blockaden av den palestinska befolkningen i Gaza bara pågår, med Egyptens direkta hjälp och omvärldens tysta medgivande. Att vara palestinier är att i varje vardagssituation bo i världen, men ständigt förnekas många av sina grundläggande mänskliga rättigheter – rättigheter som många medborgare i erkända stater har.
En annan kritik mot erkännandet handlar inte om timing, utan om att det är symbolpolitik. Det är naturligtvis till viss grad sant. Sverige kommer långt efter många andra av världens länder, men det är symboliskt viktigt att vara det första landet som gör det som EU-medlem. Erkännandet har också – om det sprider sig och om det så småningom kan leda till en maktförskjutning där USA slutar att blockera all verklig förändring i FN-sammanhang – en potential att förändra dynamiken i den här frågan. Denna ”dynamik” har i själva verket mycket länge varit ett slags Status quo där israeliska ockupationsintressen har fått sätta agendan och stoppat många möjligheter till utveckling mot rättvis fred. Ett erkännande som används aktivt, och inte stannar på pappret, kan i förlängningen förändra mycket.
All politik har också en symbolisk nivå, och inte ens den är bara ”tom”. Kanske har statsvetare invändningar mot detta sätt att uttrycka sig – men vi kan göra en analogi med medborgarskapet för den enskilda individen. Medborgarskapet innebär inte på något sätt lika makt och möjligheter i samhället, och det gör det inte heller att ingå i de erkända staternas skara.
Nästa steg bör vara att börja utkräva ansvar från ockupationsmakten på en helt annan nivå än vad som görs nu. Vare sig Sverige eller andra EU-länder bör låta Israel fortsätta att förstöra bostäder, infrastruktur och skolor, samtidigt som man är en priviligierad handels- och samarbetspartner i allt från idrott till forskning. Blockadpolitiken mot Gaza måste upphöra, och den palestinska staten få en hamn.
Jag tror att det svenska erkännandet är bra. Jag tror till och med att det är mycket bra och viktigt. Vi ser nu en svensk utrikesminister som vill och kan använda sin position på ett beslutsamt vis. Den förra svenska regeringen var mycket svagare i Palestinafrågan. Carl Bildt, och flera av hans parti- och allianskamrater tycker förmodligen i grunden att erkännandet var ett bra beslut. Men, under alliansregeringen offrades möjligheten att arbeta aktivt för palestiniers mänskliga rättigheter och konkret förändring hela tiden för enigheten i en regering som var splittrad i frågan. Hos den nuvarande minoritetsregeringen är frågan fullt förankrad.
En sista kommentar gäller vad detta hittills har inneburit för Wallström som utrikesminister: Kollegan, ockupations- och krigshetsaren Avigdor Lieberman anklagar henne för att inte förstå sig på Mellanösternpolitik: ”…relationer i Mellanöstern är mer komplicerade än ett platt paket med Ikea-möbler” dundrar han.
”Jag skickar gärna ett platt Ikea-paket som Avigdor Lieberman kan montera ihop. Han kommer att upptäcka att man behöver en partner, samarbete och en bra manual”, svarade Wallström då till CNN. Hon framstår inte som arrogant. Bara säker.
