Kraften i antirasistiska rörelsen börjar gå upp för Jimmie Åkesson. Han verkar så bekymrad över att ”det svenska folket” avvisar hans arbetsplatsbesök, vänder honom ryggen och buar ut honom att han vädjar till andra partiledare om hjälp att se till att folk uppför sig ”anständigt” – utifrån en tämligen orealistisk och auktoritär föreställning om partiledarnas makt.

Åkessons Almedaltal bjöd på märkliga logiska kullerbyttor när han först hävdade att SD är lika mycket emot rasism och fascism som någonsin Socialdemokraterna och lanserade ”medmänsklighet” som ett av Sverigedemokraternas grundläggande värden, för att i nästa andetag försäkra sina trogna väljare att partiet håller fast vid sin kärnfråga (föreställningen att invandringen är den undertryckta orsaken till en mängd samhällsproblem – arbetslöshet, segregation, utanförskap, instabilitet, pensionärskatter – som enkelt kan lösas genom en mer restriktiv invandringspolitik).

Det får erkännas att karln är påhittig: till exempel hävdar han att partiets invandringsfientlighet inte är ett utslag av rasism utan av omsorg om flyktingar! Han förklarar att även om invandringen till Sverige skulle mångdubblas från dess nuvarande nivå, så skulle det endast kunna resultera i marginell hjälp till världens över 50 miljoner flyktingar. Han har varit på besök i jordanska läger för syriska flyktingar och berättar att det är riktiga människor i en fruktansvärd situation. Därför ska vi skilja mellan flyktingpolitik och invandringspolitik och driva en ”mer humant inriktad flyktingpolitik” – genom att stoppa asyl- och anhöriginvandringen.

Att på detta sätt visa omsorg om världens flyktingar är en teoretisk konstruktion som är lika etiskt tvivelaktig och empatifrämmande som argumentet att eftersom tiggeriet är ett omfattande problem är det rätt att inte ge till den hungriga tiggaren som står framför en. Greppet visar sig snart vara enbart retoriskt. Inte nog med att Åkesson inte levererar någon konkret plan för hur den flyktingpolitik han säger sig förespråka ska se ut för att omfatta fler, han underlåter att adressera eller ens nämna hur det ska gå ihop med partiets föreslagna nedskärningar i biståndsbudgeten?

Utifrån Sverigedemokraternas ideologi är nedprioriteringen av bistånd och fientligheten mot invandring oupplösligt bundna till varandra: deras ultranationalism gör det imperativt att prioritera ”svenskarna”, vilket först kräver att ställa ”svenskar” mot ”ickesvenskar” och sedan utforma en politik som privilegierar ”svenskarna”.

Det är inte mycket som har hänt på den retoriska nivån sedan valkampanjen för fyra år sedan. I år återkommer den gamla iscensättningen av en motsättning mellan en fattig kvinnlig pensionär och en utomeuropeisk ”massinvandring”. Men vänta nu… Har inte Sverigedemokraterna suttit med i riksdagen dessa fyra år? Röstade de inte för de jobbskatteavdragen som Åkesson nu kritiserar för att vara en skam för vårt ”stolta” välfärdssamhälle?

Och så upprepade han sitt dravel om ”extremismen”, nu med tillägget att Sverigedemokraterna utgör en ”centrifugalkraft i svensk politik”. Det är en intressant metafor. Vad som är extremt är förstås ett relativt begrepp. Något är extremt i förhållande till något annat. Åkesson har länge försökt motverka sitt partis stämpling som högerextremt genom att kalla alla meningsmotståndare för extremister och på så sätt placera sig i centrum. I hans språkbruk är feminister, antirasister, brandmän, sjuksköterskor och skolungdomar ”extremister”. Hans säregna definition innebär således att alla som stöts bort av SD:s politik är extremister. I mitten står tomheten, det vill säga SD.