När fan blir gammal blir han religiös, brukade min far säga. (Detta var före hen.) Månne denna utveckling är på väg att drabba även mig?

Häromkvällen deltog jag i ett möte om kvinnors pensioner, anordnat av Fredrika Bremerförbundet i samarbete med Pensionsmyndigheten. ”Välkommen till Bra pension!” stod det på inbjudan.

Som förberedelse ringde jag Pensionsmyndigheten för att fråga om det bara skulle handla om de pensioner som (kanske) kommer att utgå i framtiden eller om man kunde tänkas ägna någon uppmärksamhet även åt de pensioner som utgår i dag.

Nja, det blir nog mest om framtidens pensioner, sa den jag först talade med. Underförstått: det är de blivande pensionärerna som har möjlighet att påverka sin situation. Och det är de blivande pensionärerna som vi på Pensionsmyndigheten och de bolag som kränger pensionsförsäkringar kan skrämma upp. Det senare sa hen förstås inte, det är min tolkning. Jag kopplades mellan flera olika personer, alla vänliga, men den enda gången jag märkte att det jag sa hade någon effekt var när jag avfyrade min slutreplik: ”Varför tror ni att nästa generation kommer att behandla er bättre än ni har behandlat oss?”

Inbyggda orättvisor

Jag har blivit allt mer fascinerad över hur stort utrymme mansmedierna ägnar åt framtida pensioner, medan nästan ingen journalist bryr sig om att analysera hur de utgående pensionerna har utvecklats eller snarare avvecklats. En förklaring är naturligtvis att journalisterna är intresserade av sin egen framtida ekonomi, en annan att gamla människor är ointressanta, annat än möjligen som offer för riskkapitalbolagens vanvård.

Att jag var – och är – så arg beror på att jag just hade lagt ner ett par timmar på att räkna på hur de allmänna pensionerna har utvecklats under en period då reallönerna stigit exempellöst mycket. De nya pensionsbesked som just kommit visade att min man och jag tillsammans får 825 kronor mindre per månad än förra året.

Föreställ er att det utgick ett påbud om att alla löner skulle sänkas med 2,7 procent. Föreställ er att politikerna hade konstruerat en komplicerad modell som automatiskt, utan att de behövde fatta några beslut, sänkte alla löner då och då. Utom politikernas egna förstås. Skulle det inte väcka åtminstone lite uppståndelse? Skulle inte någon journalist ifrågasätta det visa och rättvisa i detta?

Men nu var det alltså inte lönerna utan pensionerna som sänktes, och allt är följaktligen till det bästa i den bästa av världar.

Enorma skillnader realt

Den här sänkningen kommer bara som en fortsättning på en lång period då avståndet mellan löner och pensioner har ökat allt mer. Med hjälp av SCB:s utmärkta prisomräknare har jag undersökt hur de allmänna pensioner som bygger på förvärvsarbete (tidigare ATP, i dag av obegriplig anledning omdöpta till ”tilläggspension”) har utvecklats och jämfört med löneutvecklingen för riksdagsledamöterna och statsministern under samma period.

Jag fann då att min makes pension har ökat med nio (9) kronor per månad i realt penningvärde sedan 1997. Under samma period har riksdagsarvodena ökat med nästan 24 000 i månaden, realt, till 59 800.

Min egen pension har ökat med tolv (12) kronor i realt penningvärde sedan 2001 och uppgår i dag till 12 807 kronor. Under samma period har statsministerns arvode ökat från Göran Perssons 102 000 till Fredrik Reinfeldts 152 000, en real ökning med nästan 32 000 i månaden.

Liksom andra personer som har färska inkomster av förvärvsarbete kan statsministern och riksdagsmännen dessutom glädja sig åt fem jobbskatteavdrag.

Lucka i arbetslinjen

Jag säger inte att 152 000 är för mycket för en statsminister. Men 12 800 är definitivt för lite efter ett långt livs förvärvsarbete. Och det som håller på att reta gallfeber på mig och mina generationskamrater är antagandet att våra låga pensioner skulle bero på att vi inte har arbetat. Tvärtom är det så att det är just de pensioner som grundar sig på förvärvsarbete som inte hängt med i utvecklingen. För många kvinnor som lever ensamma blir nettoinkomsten, efter skatt och bostadstillägg, ungefär lika stor för den som aldrig satt sin fot på arbetsmarknaden som för den som förvärvsarbetat hela livet. Häromåret jämförde Swedbank två kvinnor, en som jobbat 40 år som butiksbiträde och en som aldrig haft några arbetsinkomster. Nettoskillnaden blev 28 kronor i månaden. Tidskriften Veteranen valde för ovanlighetens skull en man som exempel, den fiktive Otto som lyckats leva ett långt liv utan att någonsin sätta sin fot på (den vita) arbetsmarknaden. Hans nettoinkomst, efter skatt och bostadstillägg, var högre än min pension före skatt.

Jag måste ha tänkt högt, för plötsligt hör jag den vänliga person jag talar med fråga om jag inte tycker att det ska finnas en bra grundtrygghet.

Jo, det tycker jag, och det är just risken att ställa två svaga (kvinno)grupper mot varandra som gör det så svårt att diskutera det faktum att det för en mycket stor grupp av framför allt de äldre pensionärerna faktiskt inte ”har lönat sig”, i form av högre pension, att förvärvsarbeta hela sitt vuxna liv.

Jag säger inte att detta behöver vara fel. Vad jag säger är att man inte samtidigt kan tjata om att det måste löna sig att arbeta och att det är viktigt att arbeta heltid i många år för att få en bra pension – och sedan urholka just den pension som bygger på tidigare förvärvsarbete så att fyrtio års heltidsarbete inte blir värt någonting. Om jag hade tänkt på pensionen under de år då mitt heltidsarbete faktiskt gick med förlust på grund av den fatala kombinationen av sambeskattning, höga marginalskatter och ingen dagisplats skulle jag ha begått harakiri i dag.

Men tillbaka till de framtida pensionerna och mötet om BRA PENSION!

Jag gick alltså dit sur som ättika och färdig att finna fel. Men redan att komma in bland så många kvinnor i full färd med att mingla och äta piroger fick mig att bli på bättre humör. Och inte ens med bästa ovilja i världen kan jag förneka att programmet var både lärorikt och roligt och inte ett dugg moraliserande. Fem stjärnor till arrangörerna!

Obesvarade frågor

I en separat artikel i ett senare nummer kommer jag att granska några av de råd som gavs och som kan vara till nytta för er som ännu har er pension framför er. Visserligen är jag motståndare till tanken att människor ska börja tänka på sin pension innan de tappat mjölktänderna, men när det nu dessvärre är som det är skadar det inte med några tips. (När fan blir gammal och så vidare, se ovan.)

Det fanns inget utrymme för frågor i programmet, men om det hade funnits skulle jag än en gång ha ställt den enda fråga som de pensionsexperter jag talade med före mötet inte hade något svar på: ”Varför tror ni att nästa generation kommer att behandla er bättre än er generation behandlar oss?”

Och så hade jag ställt en fråga till jämställdhetsminister Maria Arnholm, som sa många bra saker, bland annat ”det handlar om att berätta hur det faktiskt är” och ”det aldrig är för sent”. Frågan är förstås: gäller de goda principerna även för oss som inte längre är så unga som vi varit?