Tre år efter terroristattentaten i Norge finns Breiviks forna parti i det norska parlamentet och det har blivit opassande att påpeka likheterna mellan Breiviks och Sverigedemokraternas ideologi. Edda Manga intervjuar Mattias Gardell om hur vi ska tolka denna utveckling.
Edda Manga: Du var en av de som var snabbt ute och analyserade händelserna i Norge utifrån din kunskap om antifeminism, politisk teologi och vitmaktideologi och kallades in som expertvittne under rättegången mot Breivik. Är det något i din tidiga analys av händelserna i Norge som ändrats under de åren som gått?
Mattias Gardell: De har snarast fördjupats och bekräftats. Då jag kallades in som sakkunnig handlade rättegången mycket om huruvida Breivik var juridiskt tillräknelig eller inte. Min analys av hans kompendium kunde visa att det tankegods rättspsykiatrin ville stämpla som grandiosa villfarelser spunna ur en paranoid schizofren hjärna i själva verket var hämtade från ideologer och politiska grupperingar vars budskap vunnit insteg i vår politiska geografi, inte endast i Norge, utan också i övriga Europa, inklusive Sverige, Nordamerika och Australien.
Breivik föreställde sig att Norge, Norden och Väst hotades av undergång genom det korrumperande inflytandet från feminister, kulturmarxister och ’multikulturalister’ vilka öppnat portarna för muslimsk invandring som utgör ytterligare ett stort hot. 22 juli var en ’marknadsföringsoperation’ som skulle agera väckarklocka och leda till en uppgörelse med den inre fienden, ’PK-maffian’ och dess villfarelser om jämlikhet, sätta stopp för massinvandringen och leda till att den yttre fienden, islam och muslimer, fördrevs. Ur denna strid skulle ett pånyttfött Europa återta sin givna roll som världssamfundets ledande civilisation.
Breivik tog liksom våra Sverigedemokrater rutinmässigt avstånd från rasism och nationalsocialism i sin text och föredrog benämningen kulturkonservativ, men det var inte svårt att se bortom fraserna och identifiera hans politiska hemvist i fascismen. Detta har senare bekräftats av att Breivik kommit ut som fascist genom att grunda Det norska fascistpartiet och en fascistisk studentrörelse i fängelset. Liksom SD anslöt sig Breivik i kompendiet till en ’pro-israelisk’ linje, men det var inte svårt att se att under denna filosemitiska fasad fanns en stark antisemitisk grundhållning.
För Breivik utgjorde judar en potentiell allierad i kampen mot vänstern och muslimer, men när den kampen väl var vunnen skulle Europa omvandlas till en monokulturell kristen kontinent, i en samhällsordning som inte hade plats för judar som judar. Liksom i postreconquistans Spanien skulle Europas judar få välja mellan att konvertera, utvisas eller dö. Min analys av detta led i Breiviks politiska filosofi har också blivit tydligt bekräftad, vilket jag kommer att visa in en kommande studie. ”Jag vet att många kommer att bli besvikna när de läser detta”, sade Breivik våren 2014, ”men min kärlek till Israel begränsas till dess framtida funktion som en deportationsplats för illojala judar”.
EM: Hur tolkar du maktövergången från socialdemokratiska partiet (vars unga aktivister var föremål för Breiviks attentat) till en regering som innehållet Breiviks tidigare parti? Vad är det som händer i Norge?
MG: Breivik har avpolitiserats och attentaten framställs som ett nationellt trauma, vars sår läks genom inkluderande nationella ritualer, blommor och sång. Stoltenberg axlade rollen som landsfader och belönades i år med att utses till generalsekreterare för NATO. Att måltavlorna för attentaten inte var slumpmässiga utan noggrant utvalda av politiska skäl talar man mindre om, vilket gett de politiska krafter i det norska samhället som ligger nära Breivik en möjlighet att återta problemformuleringsprivilegiet.
Liksom innan 22/7 talas det obesvärat om multikulturalismens kris, pk-poliser, muslimer som problemet, och det hotade norska kulturarvet. Det har alltså aldrig skett en uppgörelse med de politiska traditioner som producerade Breivik. På ett sätt liknar utvecklingen den svenska, där attentaten den 22 juli kan avfärdas som något som hände i Norge och aldrig skulle kunna hända här. I svensk debatt har det kommit att uppfattas som opassande att peka på likheter mellan Breiviks tänkande och exempelvis SD:s politiska agenda. Utvecklingen har dock gått länge i Norge – och Danmark – än i Sverige, vilket bland annat syns i våra grannländers öppet antiromska politik och hårdare antimuslimska tongångar.
EM: Många befarade att Breivik skulle inspirera enskilda rasister i Europa att ta till våld utifrån hans exempel. Vad har hänt med det?
MG: Breiviks attentat den 22 juli var en hypermaskulin performativ handling som avsåg att skapa det den hänvisade till: ett heroiskt avantgarde av vita tempelriddare som skulle rena nationen från den inre fienden (feminister och kulturmarxister) och fördriva den yttre fienden (muslimer, kulturaliserade andra). Under sina framträdanden i rätten skrev Breivik in den 22 juli i en lång tradition av fascistiskt våld mot vänstern och rasifierade norrmän, men önskade sätta en ny standard för andra att ta efter. Detta har inte riktigt skett.
Breivik har fått tusentals stödbrev och vunnit särskilt gehör i Ryssland och delar av Östeuropa, men få har hittills försökt överträffa hans dåd. I Polen arresterades kemisten Brunon Kwiecien som byggt en fyratonsbomb avsedd att spränga det polska parlamentet och i Tjeckien togs Vojtěch Mlýnek under förberedelsestadiet. De som skriver till Breivik eller öppet visar sitt stöd för honom på demonstrationer och hemsidor är knappast det stora problemet, eftersom de visar sig och därmed, förhoppningsvis, väckt polisens uppmärksamhet. Det ligger i ”Det ledarlösa motståndets taktik” som Breivik följde och förordade i kompendiet, att arbeta under radar, att inte avslöja sig i förtid. Breiviks samordnade attacker var också av en storlek som inte är helt lätt att finansiera, planera och utföra. Då är det enklare att ta efter Peter Mangs modell, som också den baseras på det ledarlösa motståndets taktik, men kräver mindre. Rasistiska seriemördare och ensamvargar har redan uppträtt i ett antal västerländska länder och det är sannolikt endast en tidsfråga innan vi får se något motsvarande igen i Sverige.
EM: Den norska jämställdhetsministern kommer från ett parti som är antifeministiskt och har som bekant uttryckt antifeministiska ståndpunkter. Även i Sverige har Sverigedemokraternas kvinnoavdelning varit aktiva i att förespråka en könsessentialistisk ideologi. Jag vet att du har studerat kvinnor som anslutit sig till fascismen historiskt. Hur ser du på möjligheterna att fascistiska ideologier ska få spridning i bredare grupper av kvinnor i Norden? Under vilka omständigheter har kvinnor anslutit sig till fascistiska rörelser och hur har de formulerat sina ändamål?
MG: Fascismen har en essensialistisk syn på kön som produkter av Gud och/eller natur, där könen tillskrivs distinkta men kompletterande roller i termer av manlig styrka och kvinnlig fertilitet. Män skall ”tillåtas” vara män och kvinnor måste få vara kvinnor, män är från Mars, kvinnor från Venus. Historiskt sett har de fascistiska rörelserna varit mansdominerade och haft svårt att rekrytera kvinnor, vilket upplevts som ett problem. I synnerhet under den första fasen, innan maktövertagandet.
I både Italien och Tyskland sökte man därför appellera till kvinnor. I Italien (där fascisterna talade kultur istället för ras) anslöt sig ett antal ledande särartsfeminister till fascistpartiet och krävde bland annat rösträtt och juridisk jämställdhet för att kunna utföra sin roll i den ’nationella frihetsrörelsen’. 1925, när fascistpartiet tog makten, avsattes de kvinnliga ledarna, deras tidning (Rassegna femminile italiana) lades ner och kvinnoförbundet underordnades partisekretiatet med en man som ny ordförande.
Den fascistiska propagandan skiftade från ett tidigare fokus på kvinnors rättigheter i nationen till kvinnors skyldigheter till nationen som maka och mor. Hon skulle föda barn, ta hand om hemmet, ägna sig åt omsorg och vård. På samma sätt gick det i Tyskland. Innan maktövertagandet konstaterade nazisterna att det var ett problem att så få medlemmar var kvinnor (cirka fem procent). De uppmanade kvinnor att ansluta sig till nationella kvinnoavdelningar och lyfte kvinnofrågor för att vinna kvinnliga väljare och medlemmar. 1933 då nazisterna tog makten, avskaffades de oberoende kvinnoklubbarna, alla kvinnor blev automatiskt medlemmar i det nazistiska kvinnoförbundet som underordnades partiets manliga ledare på alla nivåer.
När vi tittar på Sverigedemokrater och Svenskarnas parti idag, ser vi att också de är mansdominerade, förordar en essentialistisk könsordning, har ett inslag av särartsfeminister i ledande roller, och försöker appellera till mer kvinnor genom att lyfta kvinnofrågor utan att hota grundtanken att män är män och kvinnor kvinnor och av naturen gör olika livsval som varken politiker eller genusvetare skall lägga sig i. De är dock ännu långt ifrån ett maktövertagande.