Kraven på intervention som ställs av kampanjen #BringBackOurGirls innebär att nigerianska kvinnors ansträngningar för att stärka och befria sig själva och sina flickor förbises och riskerar att undermineras. Närhistorien med västregeringars militärexpansiva agenda talar emot, samtidigt som passivitet knappast är det enda alternativet enligt Makokha Opiyo.
Tidigt förra veckan bekräftade tjänstemän vid Vita huset i USA att drönare nu patrullerade ett område i Nigeria. Uppmuntrad av #BringBackOurGirls-kampanjen placerade USA:s militär ut sina drönare, skenbart för att söka efter de mer än 200 skolflickor som kidnappades av den militanta gruppen Boko haram förra månaden. På samma gång lyfte amerikanska senatorer idén att använda specialstyrkor för att hjälpa till i sökandet. Senator John MacCain gick ännu längre och sade: ”Jag skulle i alla fall skicka in amerikansk trupp för att hjälpa dem”.
”Något” vi inte borde göra
Den opinionsbildande kampanjen #BringBackOurGirls har uppmanat ledare i väst att ”göra något” när det gäller de kidnappade flickorna. Men om närhistorien av västs militära interventioner är något att gå efter, blir ett ingripande i Nigeria kontraproduktivt nigerianska kvinnor och flickors rättigheter.
Fortfarande, mer än ett år efter Frankrikes militära intervention för att driva ut islamistiska miliser i norra Mali, tynar över 34 000 maliska flyktingar – huvudsakligen kvinnor och barn – bort under under beklagliga omständigheter och vågar inte återvända hem. Inför liknande problem står uppskattningsvis 350 000 flyktingar från Centralafrikanska republiken, som tvingades fly till angränsande länder efter ytterligare en fransk militär intervention i december.
När vi pressar västregeringar, särskilt USA, att ”göra någonting” i Afrika bidrar vi dessutom ytterligare till ett mycket större problem: USA:s militärexpansiva agenda i Afrika. Minns #KONY2012? Denna virala kampanj gav president Obama det moraliska imperativet och legitimiteten att sända 100 väpnade trupper in i centrala Afrika för att ”fånga eller döda” ledaren för Lord’s Resistance Army, Joseph Kony. Två år senare har de ännu inte funnit Kony, trots att Obama nyligen skickade fler trupper som nu fritt strövar över flera länder, inklusive Centralafrikanska republiken. USA:s militär hade stor nytta av #KONY2012. Med hashtaggen #BringBackOurGirls ser nyttan för USA:s militära intressen ut att bli ännu större.
Att göra större skada än nytta
Mc Cains förslag att ”skicka in USA-trupp för att rädda (de kidnappade flickorna)” ställer i skarpt fokus den ”räddar”-berättelse som används för att berättiga västliga militära interventioner i Nigeria. Räddarberättelsen i #BringBackOurGirls-kampanjen bygger på en arrogant, neo-kolonial syn på nigerianska flickor som deras kulturs offrade ”andra”. Det förstärker ytterligare sexistiska och rasistiska stereotyper om nigeriansk kultur och priviligierar västerländsk kultur genom att totalt ignorera kolonialismens inflytande, dominerande religioner eller regimer som bygger på rastänkande och kulturella hegemonier.
#BringBackOurGirls-kampanjens popularitet och dess räddarberättelse har i sin tur lagt grunden för den ”heroiskt interventionistiska” berättelsen, i vilken de som identifierar sig med den heroiska västerländska vita mannen (USA:s militär) får känna sig goda när deras hjälte rusar in för att försvara den icke-västerländska, icke-vita kvinnan (nigerianska flickor).
campaign and its savior narrative has in turn formed the basis of the “heroic interventionist” narrative, in which those who identify with the heroic Western white male (US military) get to feel good about themselves as their hero rushes in to defend the non-Western, non-white female (Nigerian girls). Men därigenom förnekar #BringBackOurGirls nigerianska kvinnors aktörskap, och främjar istället den ”heroiska” västerländska mannen som den sanna förändringsagenten i Nigeria. På det här sättet blir intervention inte en seger för kvinnor, utan ett steg tillbaka för kvinnor och flickors rättigheter.
”Något” vi kan göra
Jag säger inte att vi ska förbli passiva när små flickor kidnappas. Långt därifrån. Men hellre än att ingripa militärt för att ”heroiskt rädda” flickorna, varför inte stödja Nigerias kvinnor i sin pågående kamp för självbestämmande. När vi fokuserar vår uppmärksamhet på intervention genom #BringBackOurGirls förbiser och underminerar vi nigerianska kvinnors ansträngningar för att stärka och befria sig själva och sina flickor.
Vi kan posta hashtaggen #BringBackOurGirls och tillfälligt må bra över oss själva för att vi ”gör något” och sedan gå vidare till nästa internet-nyck. Eller så kan vi skapa bestående effekt för nigerianska kvinnor och flickors liv genom att stödja aktivisterna och journalisterna som ständigt utmanar den nigerianska regeringen att skapa adekvat säkerhet för sina medborgare och återställa freden i norra Nigeria.
Om historien är något att gå efter, kan samhällen som lyckas säkra och skydda sina friheter och rättigheter bara göra det genom mödosam kamp för att bli fri av egen kraft – aldrig genom utländsk militär intervention.
