De senaste dagarnas eskalerande våld mellan buddhister och muslimer i Burmas näst största stad Mandalay leder återigen till att de interreligiösa motsättningarna i landet hamnar i fokus, såväl för Burmas statsapparat som i utländska medier. Samtidigt riskerar detta ensidiga fokus att förskjuta debatten bort från det den borde handla om: bristen på rättssäkerhet i Burma och adekvata genusperspektiv på den sociopolitiska utvecklingen i landet. Det skriver Angelika Kahlos från S-Studenters Burmautskott.
I veckan har ett inlägg på Facebook, om en påstådd våldtäkt på en buddhistisk kvinna av en muslimsk man, spridits som en löpeld i Burma. Inlägget har delats och kommenterats av vanliga internetanvändare och munken U Wirathu, från den ultranationalistiska – så kallat buddhistiska – 969-rörelsen, har ytterligare bidragit till att sprida ryktet vidare.
Våldtäktshistorien och den respons som följt på denna liknar det som hände sommaren 2012. Då ledde en våldtäkt och mordet på en ung buddhistisk kvinna av en grupp – påstått – muslimska män till upplopp och storskaligt våld, inte bara i Arakan State i västra Burma där brotten hade begåtts, utan även i andra delar av Burma. Sedan det senaste ryktet om en våldtäkt på en buddhistisk kvinna började delas som Facebookinlägg i Burma har åtminstone två personer dödats och ett tiotal personer skadats, samtidigt som många nu fasar för att det interreligiösa våldet ska få ytterligare spridning till andra städer och förvärra den konflikt som redan råder mellan buddhister och muslimer.
Burmas statsapparat svarade på det eskalerande våldet i Mandalay med att stänga ned Facebook under en hel natt, vilket både förhindrade hatiska kommentarer från buddhister och muslimer om varandra från att publiceras, men också människors rätt till saklig information om vad som faktiskt hade hänt. Utländsk media har i sin tur fokuserat på att räkna antalet poliser och drabbade av våldet i Mandalay.
Det som de senaste dagarnas oroligheter i Mandalay visar på, är behovet av att fastställa att problemet är strukturellt – och det handlar om hur händelsen har hanterats och hur den har beskrivits, inte om att det måste föreligga en konflikt i det faktum att både buddhister och muslimer bor i Burma. Det senare är ett problem skapat av sociala föreställningar – fördomar och rasism – hos människor i en tid av nationalistiska strömningar, som lett till praktiserad diskriminering och våld.
Våldtäkter i Burma är ingen ovanlighet. Tyvärr. Burmas statliga armé – kallad Tatmadaw – är ökänd efter att ha gjort sig skyldig till otaliga våldtäkter på främst kvinnor och flickor runtom i Burma. De etniska minoritetsgruppernas egna väpnade rebellarméer har likaså våldtagit civila. Män våldtar sina fruar, pojkvänner våldtar sina flickvänner, och kvinnor och flickor utsätts för överfallsvåldtäkter av män och pojkar. Samtidigt som våldtäkter är vanliga i Burma, är också straffriheten utbredd. Den som våldtar riskerar sällan att spåras upp, ställas inför rätta och få en lämplig påföljd utifrån brottets art. Den som våldtas blir sällan tagen på allvar och visas sällan respekt, vinner sällan i brottsmålsprocesser, och får sällan vare sig stöd och rehabilitering eller en tillräcklig kompensation.
Eftersom ryktet om våldtäkten i Mandalay genast följdes av våld mellan buddhister och muslimer, är det svårt att verifiera vad som verkligen är sant i det ursprungliga Facebookinlägget: källkritiken glömdes helt enkelt bort. Men om våldtäkten verkligen ägde rum så handlar det om ett individuellt brott, som är en del av en större struktur – en våldtäktskultur – i Burma, som bör behandlas i enlighet med internationella normer för mänskliga rättigheter. FN-konventioner gör gällande att brottsmål ska hanteras enligt rättsstatens principer, vilket betyder att den påstådda våldtäkten i Mandalay ytterst är en fråga för Burmas domstolar, som ska agera utifrån fakta och med målet att den eller de förövare som visar sig skyldig(-a) ska dömas till rättvisa straff och den som utsatts för brottet ska tillerkännas lämplig kompensation.
Fallet i Mandalay skulle kunna bli vändningen i Burmas dystra historia av straffrihet, om fokus skiftade från religiöst hat till krav på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Just beskrivningen av det påstådda våldtäktsfallet i Mandalay i termer av religion får också till följd att brottets art fördunklas. Kort sagt: genusanalysen brister.
Redan sommaren 2012 såg vi att den buddhistiska kvinna som sades ha våldtagits av muslimska män i Arakan State tilldelades rollen att representera Nationen. Den tänkta ”rena”, buddhistiska, Nationen. Kvinnan som våldtogs – det vill säga individen som utsattes för brottet ifråga – presenterades aldrig riktigt som en person, utan blev en symbol för något större, en enhet. En samhällskropp, som penetrerades av något hotande, något som kommit in i samhällskroppen av misstag och som därför behövde motas bort. Den våldtagna kvinnans mördade kropp ledde till ett blodbad av ännu större proportioner – och vi har sett det förr, i andra våldsamma konflikter. Våldtäkter på kvinnor leder till hämndaktioner: inte sällan i form av fler våldtäkter.
I Burma har händelserna år 2012 också lett till att fyra lagförslag, presenterade som ett paket av interreligiösa lagar, nu diskuteras i parlamentet. En av lagarna kommer, om den antas, att klart försvåra för buddhistiska kvinnor att gifta sig med muslimska män, samtidigt som en annan lag kan komma att innebära födelserestriktioner för muslimska kvinnor. I praktiken betyder detta att kvinnor förvägras sin mänskliga rättighet att själva få bestämma över sina kroppar och vem de vill gifta sig med. Lagarna fråntar kvinnor aktörskap och makt och innebär ett nytt verktyg för män – fäder som enligt lagförslag kan få rätt att neka sina döttrar att ingå interreligiösa äktenskap, samt munkar som med lagens stöd kan fortsätta att predika åtskiljning mellan olika, och utrensning av vissa specifika, religiösa grupper – att kontrollera kvinnor.
Situationen i Mandalay är en del av denna struktur, där kvinnors kroppar förskjuts från att vara deras egna, till att bli en symbol för en enhet – Nationen – som skapas genom utomståendes fantasier. Denna kidnappning av kvinnors erfarenhet av våldtäkter gynnar den styrande militärregimen i Burma. Fokus förflyttas från det kommande fyllnadsvalet i höst och från nästa års parlaments- och presidentval, samt från de krav på konstitutionsändringar som har lyfts inför dessa val.
Istället slukas nu folket, såväl som bevakningen av den sociopolitiska utvecklingen, i Burma upp av debatter om religion och etnicitet. Buddhistiska munkar från extremisthåll, som vunnit stor popularitet eftersom den buddhistiska befolkningen är mycket stor i Burma och även inkluderar dem som böjer sig åt det fascistiska hållet, vinner gehör och pushar på för politiska ”lösningar” på ”det muslimska problemet” – bland annat de fyra förslagen på nya interreligiösa lagar. Politiker – inte sällan med koppling till den tidigare militärjuntan – vinner stöd, och i förlängningen kanske också röster, på att alliera sig med extremistmunkar. Polis och militär från den odemokratiska statsapparaten framstår som ”räddarna i nöden” när de ges i uppdrag att stävja våldet (eller åtminstone se till så att ingen information om det läcker ut), samtidigt som deras historia av massvåldtäkter på kvinnor och flickor (och den straffrihet som följt på våldtäkterna) fördunklas.
Av dessa anledningar är det angeläget att omvärlden – FN, såväl som utrikesministrar i ASEAN, biståndsgivande länder och i länder som handlar med Burma, samt nyhetsmedia och civilsamhällsorganisationer med Burmafokus – börjar avkräva ansvar från Burmas statsapparat. Diskussioner om Burma i internationella forum bör fokusera på krav på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, och präglas av ett adekvat genusperspektiv – annars riskerar omvärlden att bara gå militärregimens ärenden.
