Carlos Capelán räddades av den svenska ambassadören Harald Edelstam från en säker död. Han hade flytt från Uruguay till Chile och nu ville Pinochet avrätta alla utlänningar som hade sökt sig till Chile. Det var en del av plan Condor, ett samarbete mellan de latinamerikanska arméerna, godkänd av Henry Kissinger själv.

Carlos hamnade i Sverige och utbildade sig till konstnär. Som svensk-uruguaysk konstnär han har etablerat broar mellan den svenska konstscenen och sin uruguayska motsvarighet. Exilen är hans hem och han rör sig fritt mellan olika världar. Lund, Galicia i norra Spanien, Puerto Rico och Montevideo är olika stationer där hans permanenta vandring stannar ett tag. Några år var han professor i Bergen tillsammans med Lars Wilks och bidrog till etableringen av en palestinsk konstakademi i Ramallah som fick norsk stöd.

Häromveckan fick han Uruguays största pris, premio Figari, döpt efter Uruguays största målare, advokaten och konstnär Pedro Figari, som avporträtterade de svartas danser och livet på landet.

Människovärde och integritet

Priset ges till en betydelsefull konstnär och belönar en karriär och en yrkesverksamhet. Capeláns karriär präglas av samarbete och generositet, han öppnade sitt hus i Lund för kubanska målare som José Bedia och till konstnären och aktivisten Glexis Novoa, bland de första kubanska konstnärer som ställde ut i Norden. Capelán var ofta gäst på Kuba och vann bland annat Havanna-biennalens största utmärkelse.

Ulf och Birgitta Trotzig uppskattade mycket Carlos Capeláns konst och besökte ofta hans ateljé i Lund, de kände sig identifierade med latinamerikanska konstnärer i exil, det påminde dem om deras egen tid i Paris, när de kämpade för att bli erkända som gränslösa konstnärer, som kände sig hemma både i Sverige och i Frankrike.

Jag själv lärde känna Carlos Capelán när vi var mycket unga aktivister, vi har samarbetat i böcker och tidskrifter och vi har följt varandra genom åren. Jag skrev en essä om Capeláns konst för Dagens Nyheter för många år sedan och skrev då att han hade tänjt gränserna och funnit en egen röst som visade att konsten och språket är viktiga verktyg för att visa människovärde och integritet.

Inga givna konventioner

Carlos konst är en blandning av olika stilar och former, han använder sig av gamla böcker och ritar groteska ansikten i dem, formlösa kroppar som sträcker sig åt alla håll, blad och blommor som torkas och klistras och som gör hans konst till en sensuell upplevelse.

Han är både modern och postmodern och respektlös mot de gamla traditionerna, han har hittat han en egen väg som är både lekfull och angelägen. Han visar att det inte finns givna konventioner och att den nationella konsten är en chimär, att konsten finns till för att utmana och bryta mot normer och konventioner och att den enda väsentliga konsten är den som lyckats beröra och uppröra…

Capelán är både svensk, uruguaysk och världsmedborgare som är lika hemmastadd i Beijing som i Puerto Rico eller Santiago de Compostela.