Minns ni att jag skrev i min recension av Femtio nyanser av honom att Christian Grey är som en ung, stilig och rik version av Hans Scheike? Då anade jag inte hur rätt jag hade. Scheike är förtjust i Femtio nyanser av honom. Detta och en massa andra bisarrerier har jag lärt mig av Magnus Utviks reportagebok Tuktad till frihet: Historien om Hans Scheike och hans kvinnor. Bisarrerier i ordets värsta bemärkelse.
Hans Scheike är en självlärd och -utnämnd grafolog och psykoterapeut. På 1970-talet hittade han på risterapin, vars grundsats är att pojkar och män ska just tukta flickor och kvinnor till andlig frihet med björkris. Trots hans fullständiga brist på legitimation sökte sig flera kvinnor till Scheikes lägenhet i Vällingby, där han smiskade dem till förlösning. I motreaktion mot den pågående andra vågens feminism flyttade flera personer till Scheikes polygyna kollektiv på landsbygden.
I Scheikekollektivet fick alla nya namn för att utplåna sina identiteter. En av de boende var lilla Moa, omdöpt till ”Minst”. Vid sex års ålder flyttade hon med sin mor Fanny, omdöpt till ”Mitt”, ut till Scheike. Scheike smiskade Moa dagligen. Hon tvangs hämta riset själv, tacka det efter ”upprisning” och ställa sig i skamvrån. Enligt Scheikes egna anteckningar har Moa ”rundfasta skinkor, är risvan, villig och lättagad.” För att Moa skulle ”blomstra” fick hon även se på när hennes mor och en kvinna kallad ”Skret” sög av Scheike, titulerad ”Din”.
När Moa var åtta flyttade några yngre pojkar in i kollektivet. Scheike tvang pojkarna att träna smiskteknik på Moa och hennes kompis Olivia, kallad ”Tafs”. Samtidigt fanns där en tonårsflicka vid namn Annika, kallad ”Kli”. Annika berättade för sina föräldrar att Scheike spöade henne, men de trodde henne inte. Några år senare gick hon i behandling på PBU och där blev hon också misstrodd. Även akutpsyk trodde att Annika ljög om Scheikesekten.
1988 satte Scheike och de fyra kvinnor som då utgjorde hans harem in en annons i en dagstidning om ”sommarvistelse för djurintresserad flicka 9-13 år”. 13-åriga Jessica och de 11-åriga tvillingarna Julia och Johanna åkte till gruppens gård i Bergslagen. Där blev barnen torterade. Kvinnorna smiskade dem, tryckte upp saker i deras underliv samt ledde runt dem i hundkoppel. Varje dag målade kvinnorna markeringar på barnens kinder beroende på hur de skulle vara klädda; K för kortstjärtad, T tvestjärtad och L för långstjärtad. Jessica skulle inleda varje dag med att kyssa Hans Scheikes penis. Julia och Johanna skulle stimulera Brita Sylvan, kvinnan med högst status, till klimax varje kväll.
Flickorna lyckades rymma. Efter att ha varit på flykt i sju timmar hittades de av en förbipasserande bilist. De var utsvultna, lortiga och blodiga. Mannen, som hette Tommy, tog med sig Jessica och tvillingarna hem. Medan hans fru gav barnen deras första riktiga måltid på länge och lät dem duscha av sig all smuts ringde Tommy polisen i Lindesberg.
Hans Scheike, Brita ”Fru Ho” Sylvan, Hélène ”Du Får” Bengtsson, Thérèse ”Tas” Tassèris och Agneta ”Nigg” Ogebratt åtalades vid Lindesbergs tingsrätt för barnmisshandel, kränkningar och sexuella övergrepp mot barn. Målsägande var åtta flickor som var 11-18 år 1988. Undertecknad var fyra år gammal 1988. I efterhand har min mamma sagt att hon var glad att jag var för liten för att märka av rättegången.
Lindesbergs tingsrätt och Svea hovrätt fann offrens utsagor trovärdiga. De innehöll överensstämmande detaljuppgifter i sådan omfattning att det inte kunde vara en på förhand inlärd historia. Dessutom verifierades vittnesmålen av brev från kvinnorna. Scheikesekten kan omöjligen vara oskyldiga till våldtäkt och tortyr av barn. Kvinnornas korrespondens visade även att de jagade aktivt efter nya offer. Hade PBU trott på Annika på 70-talet hade kanske sommarlägret aldrig skett.
Vid rättegångarna hade Scheikes pamflett Lilla Bakboken: om stjärtar och deras flickor en framträdande roll. Den består av barnpornografiska fotografier och noveller om våldtäkter på barn. I Klon 3 blir till exempel en liten flicka analt våldtagen med en kloförsedd piska. I anteckningar funna i Scheikes bankfack finns en lista över ”småflickor”, ”mellanflickor” och tonårsflickor”, underrubricerad ”risovana”, ”under inrisning”, ”inrisade” och ”risvana”. Samtliga flickor på listan kallas vid sina sektnamn. Vissa av dem är fortfarande oidentifierade.
Lindesbergs tingsrätt dömde Hans Scheike till åtta år i fängelse, Brita Sylvan till 18 månader, Agneta Ogebratt till åtta månader och Hélène Bengtsson till sex månader. Domen överklagades. Åklagaren yrkade på längre straff för samtliga. Hovrätten sänkte Scheikes straff till sex år. Kvinnorna fick tillbaka flera av sina beslagtagna spön. Varför hovrätten gjorde så får Magnus Utvik ingen klarhet i.
Nu är Scheike 90 år. Han bor kvar på sin gård i Bergslagen med Sylvan och Ogebratt. De utgör en sekt à trois, där Scheike är frälsare och världen utanför närmar sig ekonomisk och ekologisk apokalyps för att flickor inte blir smiskade. I Tuktad till frihet förklarar Sylvan för Utvik att barn av i dag behöver ”lydnadslekar”. ”Det är samma på privatskolan Lundsberg.” Sommarlägret var faktiskt tänkt att utmynna i en internatskola för pubertetsflickor med smiskterapi och lydnadsdrill på schemat. I sin mission att sprida smiskets evangelium producerar kollektivet propaganda i form av filmer och böcker.
Det är tydligt att sektens sexualpatologiska fixering är vid barn. Huruvida kvinnorna var sadopedofiler innan de träffade Scheike är oklart. Tingsrättens bedömde att Sylvan och Ogebratt primärt drevs av en vilja att tillfredsställa sin härskare, vilket jag finner orimligt. Är det ens väsentligt om de inte var pedofiler från början? De är pedofiler nu. Utvik konstaterar att i vårt patriarkaliska samhälle ses kvinnliga brottslingar alltför lätt som offer.
När sektmedlemmarna kom ut från fängelset var det som att Sveriges journalistkår totalt hade glömt bort den ofattbara bestialitet de suttit inne för. Under 90- och 00-talen skapades en mediebild av Scheike & co. som harmlösa excentriker. Till exempel hittar jag en Expressen-artikel från 2008 med rubriken ”Därför vill vi ha smisk av Scheike”. Däri står det att Scheike har dömts för sexuellt utnyttjande (sic!) och har utsatts för ett mediedrev. Genom det stora medieutrymmet har sekten kunnat värva flera unga kvinnor att knäcka.
Månne gullar latent misogyna journalister med Scheike för att de imponeras av att han lever ut sitt kvinnohat fullkomligt. I en artikel i Södermanlands Nyheter 1996 skriver reportern att smiskfilosofin ”retar gallfeber på alla feminister i detta kvinnornas förlovade land.” I förordet till en av Sylvans böcker skriver försvarsadvokat Pelle Svensson att sekten är oskyldigt dömd av ”kvinnorörelsen”.
Tuktad till frihet är en angelägen bok skriven på lättläst journalistprosa. Efter att ha sträckläst den går jag in på Scheikesektens hemsida och följer en länk till en amerikansk smiskporrsida där trailers för nämnda sekts filmer finns att se. Större delen av dessa pornografiska kalkonfilmer verkar vara rekonstruktioner av de gamla övergreppen. Kvinnor iförda ridhjälmar leds runt i koppel och blir rödrandade med ridspön. Andra kissar på pottan under Sylvans uppsikt och blir smiskade med en mattpiska (kallad ”Matt Whip”).
Förhoppningsvis kan Tuktad till frihet sätta stopp för massmedias gullande med sadistsekten. Fast det är osäkert. Brita Sylvan har ju fått ”berätta sin version” på SVT Debatt. Det är fan i mig som att låta Michelle Martin-Dutroux berätta sin version.
Varför skriver inte BRÅ rapporter om Scheikesektens våldsbejakande och antidemokratiska budskap? Varför kartlägger inte SÄPO denna grupperings hot mot det demokratiska samhällets grundläggande funktioner?
Kom ihåg att ordet ”fascism” kommer från det latinska ”fasces”, björkspöknippen som symboliserade kejsarens makt att prygla sina undersåtar.
