På 1970-talet var hon en av de drivande bakom kampanjen Wages for Housework, i dag inspireras hon av feminismen i Afrika och Mexiko och ser kampen för marken som en allt viktigare del även för politiska rörelser i USA och Europa. Feministiskt perspektiv har träffat Silvia Federici, professor emerita vid Hofstra University, New York.
Silvia Federici skrattar när jag ber henne välja mellan feminism och antikapitalism – ett val jag själv uppmanades göra som en del av en värderingsövning för ett tiotal år sedan.
– Herregud, säger hon.
– Det är ett falskt val, tanken att feminismen är något avskiljt från kampen mot kapitalismen är alldels snedvriden.
Hon erkänner att visst finns det feminister som ser en jämlik integrering i det existerande systemet – ett system som förvisso kan förbättras men inte behöver förändras i grunden – som målet med kampen, men själv tillhör hon inte den gruppen. Hon brukar kallas radikal, har sina rötter inom Marxismen och menar att det reproduktiva arbetet – i sin majoritet utfört av kvinnor – bör ses som en central del i det kapitalistiska systemet.
– Det är hushållsarbete som möjliggör arbetarklassens fortplantning.
När vi ses är hon på besök i Chiapas, Mexiko. Hon är här för att föreläsa på en kurs om strukturella problem och livet för kvinnor på landsbygden. Det kan tyckas konstigt att bjuda in en amerikansk/italiensk (Silvia Federici föddes i Italien 1942 men har bott större delen av sitt vuxna liv i USA) professor emeritus för att tala på temat, men faktum är att Silvia Federici ser jorden som en av de viktigaste frågorna i dag, både inom den radikala feminismen och inom sociala rörelser i allmänhet.
– Frågan om marken, ”the land”, var inte överhuvudtaget närvarande i kvinnorörelsen på 1970-talet, och om det nämndes var det något som rörde andra delar av världen.
Hon berättar att hon växte upp i en urban miljö, och trots att hennes familj på båda sidor varit jordbrukare bara en eller två generationer tidigare var marken aldrig något hon intresserade sig för. Hennes mamma brukade upprört fråga var jordbrukare, som mammans egen syster, hade för plats i Silvias världsbild.
– När jag var 16, 17 år var det revolutionen, arbetarklassen och fabrikerna som var viktiga. Att bruka jorden var aldrig något alternativ för mig – det var något ännu värre än hushållsarbete – och jag gjorde allt som stod i min makt för att lämna det bakom mig.
Det var först långt senare, i och med att hon bodde och arbetade i Nigeria som hon lärde sig om markens betydelse, innan hon, som hon säger, ”såg världen i sin helhet och förstod vad de verkliga alternativen var”.
På samma sätt, säger hon, tog det tid innan de radikala rörelserna i USA såg jordens betydelse. Förändringen kom på 1980 och 1990-talen när de politiska striderna i Karibien och Latinamerika började påverka politiken även i USA, och stora immigrationsvågor tog Latinamerika till USA.
Med tiden och den ökade kunskapen kom även miljöförstöringen, jordbrukskemikalier och genmodifierade matvaror att påverka rörelserna, liksom ekofeminismen. Men Silvia Federici tvekar inte när jag frågar om hon anser att medvetenheten om marken kom tillbaka till USA söderifrån.
– Definitivt. Till exempel var det invandrarkvinnor som började med stadsodlingar i New York.
I dag, säger hon, har de här frågorna blivit väldigt centrala delar av de radikala politiska rörelserna, både inom feminismen och i allmänhet. Och det finns mycket mer kunskap för oss feminister i norr att hämta från feministiska rörelser i söder.
– Till att börja med kan vi lära oss att se hur allting hänger ihop: Hur exploateringen av platser som Mexiko och Africa har varit den maskin som hållit i gång den kapitalistiska ackumulationen. Jag kan inte längre se skyskraporna i New York utan att samtidigt se bilder från milisen i Kongo eftersom jag vet att -80 och -90 talets neoliberalism har inneburit en enorm förflyttning av resurser från söder till norr.
Dessutom kan vi inspireras till en annan förståelse för gemenskap, andlighet och solidaritet, värden som till stor del gått förlorade i både Europa och USA. Och solidariteten är något som återkommer, om inte som ord så åtminstone som koncept, när man lyssnar på Silvia Federici. Den återkommer också i kritiken mot dagens kvinnorörelse och den totala bristen på förståelse för hur de senaste decenniernas neoliberala politik påverkat världen.
– För det första: Om du åker till Wall Street i New York på kvällen får du se hur det lyser ur fönstren i alla höghus. Det är invandrarkvinnor som utför hushållsarbetet. Kvinnor som städar världens kontor. Man kan verkligen se den globala staden, och den globala arbetskraften. Det här är en verklighet som kvinnorörelsen inte greppat. Visst finns det undantag men det har inte överhuvudtaget tagit sig in i politiken.
Och precis som under 70-talets kamp för lön för hushållsarbete handlar det – fortfarande – om den totala nedvärderingen av reproduktionsarbetet, både i hemmet och utanför: kvinnors arbete har aldrig setts som arbete och, menar Silvia Federici, klyftan mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden kommer att kvarstå om vi inte tar tag i den frågan. Många av kritikerna mot kampanjen för lön för hushållsarbete som Silvia Federici var med och startade under 70-talet menade att en sådan ersättning skulle institutionalisera kvinnor i hemmet. I stora delar av världen i dag – inte minst USA – har istället invandrarkvinnor institutionaliserats i hemmen. De får visserligen lön för sitt arbete, men sällan schysta arbetsförhållanden eller en okej ersättning.
– Det har skapat en klyfta mellan kvinnor. I dag är det många feminister som skriver om ”de stackars kvinnorna i den nya arbetsdelningen”, men var var de när vi diskuterade hushållsarbete?
Hon frågar sig också var den amerikanska kvinnorörelsen är när de kvinnor som arbetar i hemmen kämpar för bättre arbetsförhållanden och för rätten att överhuvudtaget få organisera sig. Enligt Silvia Federici är det bara tre av USA:s stater som överhuvudtaget erkänner hushållsarbete – utfört mot betalning – som en form av arbete.
– Och för det andra, säger hon och fortsätter sin kritik mot dagens feministiska rörelser:
– Något som verkligen gör ont i mig; den här gamla kärlekshistorien mellan kvinnorörelsen och FN, de globala institutionerna.
Hon konstaterar att delar av kvinnorörelsen kämpar för att göra Världsbanken könsmedveten, men säger att hon för egen del ser det som fullständigt otänkbart som feministisk politik: FN-institutionerna, med Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och Världshandelsorganisationen (WTO) i spetsen, menar Silvia Federici, driver en politik som gjort mängder av kvinnor till slavar, utarmat länder och tvingat många att migrera.
– Och så ordnar FN en konferens i Peking och vi åker dit och talar. Kvinnorörelsen – som från början var så stolt över sin självständighet, utan kopplingar till varken regeringar eller politiska partier – har nu gått i säng med FN. Det är vidrigt.
Silvia Federici konstaterar att Sverige och övriga Skandinavien klarat sig relativt bra undan den neoliberala politiken. Där har staten varit mer angelägen om att utjämna skillnaderna mellan kvinnor och män och det finns (fortfarande) en relativt utbyggd barnomsorg, möjlighet att vara hemma för att ta hand om sjuka barn och även arbetstidsförkortning för dem med småbarn, några av de saker som Silvia Federici menar hade kunnat bli effekterna om den feministiska rörelsen fokuserat på frågan om ersättning för hushållsarbete.
– Men det jag hörde när jag var på besök i Skandinavien tidigare i år var att neoliberalismen är på väg även dit. Folk kämpar inte emot för de är helt enkelt så vana vid den socialdemokratiska staten att de inte kan föreställa sig att den ska försvinna.
