Tålamod är lätt att ha i lägen där en inte själv är utsatt för diskriminering. Bättre att något händer än ingenting. Men nu är det slut på väluppfostrade fasoner. Åtminstone för Sandra Dahlén, som vill se fler forsande ursinniga floder istället för de där dropparna som påstås urholka stenar.
Jag sitter i en hörsal och lyssnar på en panel på Stockholm Pride. Temat är heteronormativitet inom vården. En väldigt engagerad sjukhuschef beskriver den omfattande hbt-certifieringen de genomgått på lasarettet. Jag sitter och tänker att det där verkligen förändrar människors liv. En person i publiken ber om ordet och säger att hen inte litar på en regnbågsflagga i väntrummet då hen har erfarenhet av dåligt bemötande ändå. Sjukhuschefen vädjar om tålamod – saker tar tid.
Jag studsar till. Ha tålamod. Hur kan man säga så när frågan handlar om liv och död? Jag märker hur jag eldar upp mig så här i slutet av seminariet. Hon måste vara cis-hetero. Vem är hon att tala om tålamod? Blev hon utkastad hemifrån när hon var 16 år på grund av transfobi? Jag tippar på att sjukhuschefen kan gå hand i hand med den hon älskar och slipper nog leva med rädslan att bli nedslagen enbart för just den hon är. Hon kommer nog inte söka cancervård för sent, för att hon drar sig in i det längsta för att uppsöka en diskriminerande sjukvård. Hennes barn har nog inte tagit livet av sig på grund av ”fel läggning”.
Inte så bråttom
En del kan kosta på sig tålamod. Sådana som jag själv till exempel, som hittills personligen sluppit den livsfarliga homo- och transfobin. Och själv tror jag ju också på utbildning, det är ju det jag lever på. Och hbt-certifiering är superviktigt. Och ibland tänker jag också tålamod. I mångt och mycket är jag ju en pragmatiker – en sådan som tycker att det är viktigt att något händer istället för inget, och att droppar ska urholka stenar. Men är det inte egentligen patetiskt med droppar? Allt annat än forsande ursinniga floder är ju trams. Och så dyker helt plötsligt en bild av Sanna Rayman, ledarskribent på Svenska Dagbladet, upp i huvudet. Hon sprattlar i en forsande flod.
Sanna Rayman satt i en annan panel i våras, i Kulturhuset i Stockholm, som jag såg via länk. Den handlade om antirasism och bestod av två läger. Ena sidan betonade vikten av att tala om vithet och se den strukturella rasismen. Den andra sidan tyckte man ska vara försiktig med tal om strukturer. Alla var såklart emot rasism. Klassiskt vänster – höger, och just denna typ av debatt har ju pågått mer offentligt i ett par år nu. Allt kändes som vanligt och alla ”skötte sig” tills en person i publiken bad om ordet och var riktigt arg. Så där arg att väluppfostrade personer som jag själv tänkte att oj – det kanske var att ta i. Personen tyckte i alla fall att högerdebattörerna i panelen inte tog rasismen på allvar, och att det är bråttom med förändring. Sanna Rayman, som var en av paneldebattörerna, kontrade snabbt med att hon inte har bråttom för hon är konservativ.
Den jäveln, tänkte jag. Det är uppenbart att Sanna Raymans namn och utseende gett henne jobb och att hon lever utan trauma från rasistiska överfall. Ingen försöker nog dra av henne kläder när hon går över ett torg, och hennes barn blir nog inte bespottade och slagna för att de är för mörka. Självklart har inte Sanna Rayman bråttom att få till en förändring. Hon är nog mer stressad över livspusslet, eller över för snabba samhällsförändringar.
Svar på tal
Och så sitter jag på ett seminarium om heteronormativitet i vården och jag säger ingenting om heterosar som vädjar om tålamod. För mitt inre kämpar Sanna Rayman för sitt liv i floden. Men hon överlever såklart, för jag är ju god även i fantasin. Jag är ju snäll innerst inne. Vi är många som är snälla innerst inne och som skulle kunna använda våra positioner bättre. Vi skulle kunna våga mer och bry oss mer.
En hel del, de flesta faktiskt, gör inte ett skit utan går runt och känner sig goda ändå för de är ju humanister. Heterosar som är så uppfyllda av sin egen förträffliga läggning, sprätter runt i sina heterovärldar och diskriminerar, trakasserar eller är allmänt respektlösa mot hbt-personer. Inte för att de har något emot dem, utan för att ibland tänker man sig bara inte för, och ibland blir man faktiskt provocerad. Och jag vill bara skrika, men gör det inte, att människor dör, blöder, lider för att cis-heterosar har makten och så ofta missbrukar den.
Men i dag fyller jag 40 år och nu är det slut på väluppfostrade fasoner. Minsta lilla tillfälle som ges ska jag säga några sanningens ord om att det är dags för cis-heterosar att skärpa sig å det grövsta. Och ingen i min närhet ska obesvarat få prata om tålamod när det handlar om förtvivlan. Och jag hoppas att många hbt-personer slutar ha så mycket tålamod. Kasta mig in i den forsande floden.
