Med sin essäsamling Bad Feminist befinner sig den haitisk-amerikanska kulturkritikern Roxane Gay för första gången på amerikanska bästsäljarlistor. Genom djupdykningar i sitt traumatiska förflutna och den amerikanska populärkulturen undersöker Gay varför hon valt att kalla sig feminist. Böcker skrivna av svarta kvinnor har historiskt haft svårare att locka till sig acceptans och hyllningar, särskilt när handlingen kretsar kring omstridda ämnen – kanske går vi mot ett paradigmskifte i litteraturen?

I en intervju i The New York Times förklarar Gay sin syn på feminism, ”Jag började kalla mig själv ’bad feminist’ lite ironiskt. Eventuellt ville jag bara äga feminism och erkänna att jag är inkonsekvent och mänsklig, men att mitt hjärta, och mitt huvud, är på rätt plats.” Hennes nyanserande filosofi påminner om Chimamanda Ngozi Adichies We Should All Be Feminists och passar bra in i tider då intersektionalitet och svart feminism lyfts fram världen över:

”Jag misslyckas som kvinna. Jag misslyckas som feminist. Att fritt acceptera den feministiska etiketten skulle inte vara rättvist för goda feminister. Om jag nu är en feminist, är jag en ganska dålig sådan.”

Perfektionen vi avkräver andra kvinnor, särskilt de som befinner sig på en piedestal, som den fantastiskt knäppa författaren Mavis Gary i filmen Young Adult, eller Lena Dunham för den delen, präglar Gays tankegångar. Hon skriver om vår besatthet för att bli omtyckta, om hur kraven på oss själva blöder in i kraven på fiktiva karaktärer: ”det är en förförisk position som författare placerar läsaren i när de skapar en intressant, otrevlig karaktär – de gör läsaren medskyldig, på sätt som både är fängslande och obekväma.”

Gay hör till de absolut främsta, och mest produktiva, amerikanska kulturkritikerna, och står bakom nättidskrifter som PANK. Boken är bara ett litet axplock av hennes utgivning, med essäer om allt från att anklagas för att vara inkvoterad, via att äga Scrabbleturneringar, till terrorattentat. Framförallt recenserar hon den amerikanska samtiden och några av de viktigaste romanerna, filmerna och kulturdebatterna som kommit ur USA under de senaste åren. Gay är bra på att träffsäkert poängtera vikten av representationsrikedom i berättelser om afroamerikanskt liv – hon är en outtröttlig förkämpe för andra rasifierade författare, som Kiese Laymon, och förespråkar ”nya, mer inkluderande åtgärder for litterär förträfflighet.”

De mest gripande partierna handlar om när Gay blir våldtagen av sin första pojkvän och hans vänner. I efterdyningarna straffar hon sig själv genom att börja äta – mycket. Även om Gay nyligen berättat för sina föräldrar om övergreppet är traumat fortfarande överväldigande, decennier senare.

När jag läser Gay slås jag av att jag failat som feminist jämt: när jag vill passa in, struntar i att gå på feministiska event, enbart läser böcker av män, pekar finger och raljerar om rasism under en paneldiskussion där jag är en token, skäms och tonar ner mig. Om jag var en man skulle jag väl anses cool – istället är jag en dålig feminist.

Bad feminism representerar de värden av känslighet, kreativitet och flexibilitet som humanismen står för. Ju fler fenomen man observerar, desto komplexare ter sig samhället och på så sätt desto friare blir det att tänka om. Trots det är Roxane Gay motsatsen till obskyr, hon skriver utan tvivel, samtidig som bokens moral bejakar mystik, neurotiskhet, och, tja, att vara mänsklig. Fast det skulle varit bra om boken pausade på essäistiken och lät Gays noveller agera exempel emellanåt, vilket hon gjorde i sin debutbok Ayiti: berättelser om den haitiska diasporan skrivna i prosaisk, essäistisk och poetisk form.

Som sagt tillhör Gay en strömning, eller ett trevande skifte av experimentell litteratur skriven av kvinnor, som hänfört läsare och kritiker under det senaste året. Den prisvinnande joyciska uppväxtskildringen A Girl is a Half-formed Thing av Eimear McBride och de moralfilosofiska essäera om smärta i Leslie Jamisons The Empathy Exams är exempel på texter inom strömningen som genom sin form eller handling vågar sig utanför konventionerna; dessa texter vinner framgång trots att de är långt ifrån den litteratur, oftast av vita män, som brukar vinna stora priser och fans. Författaren Kate Zambreno är en av strömmningens intressantaste röster och Gay lovordar hennes känslostarka berättelser om livet i storstaden.

Att skriva om rasism, feminism, sexualitet, klassprivilegier och våldtäkt i, och utanför, dagens Amerika är ett enormt risktagande. Men jag föredrar när texter gör det svårare för mig och leker mer – Gay är ingen tilltalande stilist i den meningen, istället ligger styrkan i det stillsamma sättet hon lägger ut sina upplevelser. Ibland ryser jag lite åt de eleganta övergångarna från kritisk till personlig reflektion. Som alla talangfyllda författare investerar hon sin person i texten, och låter blodet drypa, sakta.

Det är anmärkningsvärt i sig att Gays stora, svarta kvinnokropp får ta plats i litteraturen (Gay är dubellaktuell med romanen An Untamed State). Jag har inte räknat och jämfört men gissar att hennes framgång är mycket, mycket sällsynt. Enligt sin blogg har hon många hängivna fans, något hon förvånas över på sitt karakteristiskt ödmjuka sätt.

Vare sig det är på Twitter, Tumblr, i the Rumpus eller böcker, skriver hon om diskrimineringen som drabbar feta, svarta kvinnor, ett samhällsproblem. Jag har aldrig varit i närheten av smal, mitt BMI är väl inom gränsen nu, men tidigare var jag en fet, svart sjuåring, tioåring, tonåring. Gay är mycket modig (“Folk brukar tro att jag är stark. Det är jag inte. Bara för att man överlever någonting betyder inte att man är stark.”). Den mobbning man får utstå som mycket tjock svart kvinna i majoritetsvita länder är traumatiserande.

Jag har träffat vissa som tycker att de som redan befinner sig utanför normen inte borde beläggas med ett stort ansvar – att det är en kliché när konflikter skapas av ”outsiders” – men många skriver för att de inte har något annat val än att uttrycka sig, på gott och på ont; man väljer inte, det är tvärtom. Roxane Gays feminism sätter tonen för hur ett inkluderande paradigmskifte ser ut.