”Om det någonsin i sommarpratets historia har understrukits så att poesi är verklighet, så är det igår, med Athena Farrokhzads, Ylva Karlssons och Maja Karlssons röster.” Det skriver Frida Sandström som tänker fortsätta att lyssna och lyssna – på samma program.
Vi är rättslösa i samhället, säger Athena Farrokhzad. Vi ska beväpna oss, sjunger Ylva Karlsson och Maja Karlsson. De fortsätter: Jag hatar borgerligheten, och kungen. Sedan en vissling. Ett ljud från ett par läppar om ett annat par läppar, vars namn jag inte får höra. Att få, att förlora och att glömma. Att få förstå en förlust och sedan glömma bort den. Förlusten kan vara liv såväl som kännedom. Förlusten är vad som passerar oss.
I dag är det tre år sedan Anders Behring Breivik begick den massaker på Utöya som kostade sjuttio politiska människor livet. De som överlevde gjorde det bakom ett träd eller genom att simma ut i vattnet och till andra sidan. I går höll min vän och kollega Athena Farrokhzad sitt sommarprat i Sveriges radios P1 och liksom så många andra efter henne själv redan har konstaterat så talade hon inte om träd.
Jag tänker inte skriva om vilka namn som går att referera till i de dikter som läses av Athena Farrokhzads läppar. Inte heller tänker jag skriva mig fram till vilka instrument som Ylva Karlsson och Maja Karlsson använde sig med av då deras musik framfördes mellan Athenas Farrhokzads ord – eller mellan vilken musik Athena Farrokhzads ord framfördes. Jag tänker heller inte gissa vilket rum som Athena Farrokhzad satt i när hon skrev, eller vilket rum Ylva Karlsson och Maja Karlsson satt i när de skrev. För Athena Farrokhzad talar inte dikt, hon talar med dikt. Med dikt, som hjälper henne att tala om att leva idag, någonting som vi alla gör. Därför läser hon heller inte dikter i sitt sommarprat, hon läser med dem om det som hade kunnat vara och om det som i stället är. Av samma anledning talar Athena Farrokhzad inte mellan musik, liksom Ylva Karlsson och Maja Karlsson muciserar mellan hennes ord. De alla tre talar nämligen med dikten, som är nu, idag.
Det är tiden som är död, säger Athena Farrokhzad. Hon säger också att vi inte behöver bygga våra liv på andras ruiner och vi ska inte odla våra trädgårdar. För nej, Athena Farrokhzad talar inte om Voltaire när hon talar tid. hon talar ”om tiden då orden ekar”, som hon säger. Tiden med, inte om, som hon säger.
Athena Farrokhzads sommarprat är ett samtal med tiden, som är död liksom de kroppar som drabbas av vår tid. Döden idag. Athena Farrokhzads samtal med den döda tiden är också dikter att klä sig i, att gå runt med och att hotas till döden av, detta eftersom hon talar om döden – hon talar om i dag. Sommarpratet den 21 juli 2014 rubriceras som att hon med avstamp i poesin talar om verkligheten. Om det någonsin i sommarpratets historia har understrukits så att poesi är verklighet, så är det igår, med Athena Farrokhzads, Ylva Karlssons och Maja Karlssons röster.
Athena Farrokhzads samtal med tiden är också dikter att klä sig i, att gå runt med och att hotas till döden av, detta eftersom hon talar om döden – hon talar om i dag. Sommarpratet den 21 juli 2014 rubriceras som att hon med avstamp i poesin talar om verkligheten. Om det någonsin i sommarpratets historia har understrukits så att poesi är verklighet, så är det igår, med Athena Farrokhzads, Ylva Karlssons och Maja Karlssons röster.
Med poesin i verkligheten talade de om oss och med oss och jag är glad att vi är så många som lyssnade. Stundtals under sommarpratet tänkte jag på den mörkblå porslinskopp med Nya Moderaternas logga som jag hittade i Sveriges radios fikarum en gång i höstas. Den stod rendiskad i ett skåp, tillsammans med övriga koppar. Jag tänkte på övrig politik som det i samband med supervalåret hade uttalats att den inte rymdes i de lokalerna. Så, liksom den tystnad som antirasistiska åsikter möttes med under Public services tak stoppade jag ljudlöst ner koppen i väskan och fortsatte med min syssla på den tysta arbetsplatsen. Väl hemma visste jag inte vad jag skulle göra med den och ställde den till slut i soprummet. Varför? Jo, inte en enda gång använder Athena Farrokhzad ordet ”de” i bemärkelsen ”de”, trots att hon talade om en mängd grupper som missbrukar just den retoriken själva. På samma vis lät jag koppen vara och på samma vis sjunger Ylva Karlsson och Maja Karlsson ”We don’t mind”.
Vi talar inte om verkligheten, och vi talar inte om tiden, vi talar med den. Det är inte måndagarna som är problemet, säger Athena Farrokhzad. Inte heller är det tisdagarna. Ingen och alla dagar är problemen. Därför började jag denna morgon med att lyssna på samma program en gång till. Och tänker jag fortsätta med, hela tiden.
